Tankar

Efter en tripp till ännu en Roslagsmetropol där jag lämnade ett blodprov på bästa tänkbara vårdcentral. Syrran med nålen har jag träffat varje sommar och nog märks det att de inte ligger i stan. Nu ska väl sägas att det blir lugnare även på landets vårdcentraler under sommaren, men lugnet, närheten till skratt är uppskattat, känner mig så välkommen.

Passade på att köpa babykläder till en släktings baby på torget, men jag vet inte när vi träffas, så jag kommer lämna presenten till dottern som träffar dem före mig.

Här händer inte så mycket, just idag mindre än vanligt, jag somnade efter besöket på vårdcentralen och sov som en stock större delen av eftermiddagen. Vill säga, en typisk efter blodprovslämningsdag, går luften ur mig.

Men besök fick vi, av mannen med grävmaskinen, nästa vecka kommer han och gräver framför ungarnas hus, med tiden ska det bli gräsmatta även där. I denna torka blir det ingen gräsmatta, men om han gräver och planar ut marken, skickar dit sin polare med grus, så kan vi lägga ny jord senare, när regnet och tidiga hösten kommer blir det dags att så gräsfrön.

En typisk morgon för mig är alltid zombiaktig gång i blindhetens tecken. Jag hasar mig fram till toaletten, vaskar av mig och tar på mig glasögonen. Det är då jag upptäcker att synen blivit hastigt sämre, men tänker väl först att det inte är omöjligt, så nyvaken som jag är. Ser ni bra direkt när ni slår upp ögonen? Tänkte väl det.

Kaffe och smörgåsar ordnas och jag sätter mig för att se vad omvärlden roat sig med under tiden jag har sovit. Så länge jag glor i paddan är allt sig likt, men tittar jag ut genom fönstret förvandlas naturen till ett dis. Tar lång tid innan jag fattar att jag tog fel glasögon, läsglasögon är ingen höjdare på längre håll.

Ikväll blir det marinerade grillade kycklinglår med fransk potatissallad som serveras ljummen, sen ska det skäras grönsaker, det vet man aldrig vad det blir, stundens fantasi och grönsakslådans innehåll får råda.

Ni vet efterlysningarna Missing people använder sig av på Fb. Förra veckan var första gången ett ansikte var bekant för mig, det var en märklig känsla för det var inte en person jag personligen känner utan en person som bor eller har bott i vårt område. Personen var allvarlig på bilden, men jag såg inom mig hur gladlynt hon varit, såg henne skratta. Men jag kunde inte placera henne och det har varit så konstigt för mig.

Mina tankar har glidit till henne många gånger och området Missing people sökte i gjorde att jag tänkte att hon nog gått ner sig i vattnet. Tråkigt, men som tur var hittades personen i vattnet en bit ifrån badet. Tur för de anhöriga som får en kropp att begrava, värsta scenariet måste vara när någon bara försvinner. Varken samhället eller vi personligen räcker till när någon vill avsluta sitt liv. Inte talar de om sina planer och de, släkt och vänner som blir kvar, mår ofta dåligt av att de inte insåg, förstod vad som var på gång, vad som kunde hända, tungt att bära på den känslan.

 

 

 

4 reaktioner på ”Tankar

  1. Anne skriver:

    Ja det är tungt för de som blir kvar!
    Det där med att försöka ”distansse” med läsglasögonen på känner jag igen – ganska hopplöst 😉

    • livsglimtar skriver:

      Haha, det är verkligen hopplöst att se, ibland när jag legat och läst länge på natten går jag upp, famlar runt när jag ska koka en kopp te. Glömmer ofta att jag har dem på mig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s