Målsökande robotar har jag många i mitt hem, ska något tappas i golvet, så är det mina fötter som ska ta första stöten. Det hela började när vi flyttade in i den lägenhet vi nu bor i, ett hörnskåp skulle baxas in i lilla badrummet. Jag bad maken, men vi har så olika uppfattning om när saker ska utföras att jag oftas gör saker själv, ”själv är bäste dräng” som jag fick höra i uppväxten.
Så jag kämpade på för att få in skåpet och tappade det rakt ner på vänster fot, ni vet när det gör så ont att man knappt kan andas in syre, allt är ett sammelsurium av ajajAJAjNejNejFanOOO!
Det här med, ”kan själv, själv är bäste dräng, min dräng hade också en dräng och bägge vore de lata”, alla dessa påträngande mantran min mamma hängde på mig under uppväxten har gjort mig självständig och med mycket ”ska fan inte be om hjälp, inte låna grannens man för att spika, måla, lägga in heltäckningsmatta. KAN SJÄLV!
Men det fattar väl alla hur dumt det är att tro att man inte behöver andra, tog många år att först inse att man visst kan be om hjälp, fast jag har haft många fina vänner genom åren, har jag nog likväl inte riktigt bett om hjälp. Det är nog mest jag som har varit till andras hjälp. Jag fattade inte det på många, många år.
Ytterst tror jag det handlar om att inte vara till besvär, syrran kröp in i föräldrarnas sovrum, försökte ta sig upp i föräldrarnas säng, men dit var hon inte välkommen. Själv minns jag inte att jag blev bortmotad från deras säng, första året var min mamma skiljd/singel och bodde hos min älskade mormor.
Att inte vara till besvär har nog präglat hela mitt liv.
Nu fick jag besök av nio snart tio som vill prata.
Fridens
Livsglimtar 
Kan själv… näää så har jag väl aldrig tänkt 🙂 Jag har ju varit singel största delen av mitt liv och ja, jag har aldrig liksom reflekterar, gör det själv och ja tryter det så tar jag väl hjälp. Pappa visste att när jag bad om hjälp så var det inte som ett litet hjälplöst våp som inte kunde lyfta en hammare, typ. Detta har dock stört vissa personers manlighet när jag inte bett om hjälp i förhållanden. Att de var ”feppliga” och inte kunde så mycket gjorde väl också att jag inte bad om hjälp 🙂 Dock har jag blivit bättre. Knäcka sig är det inte värt. Dock ej försedd med tålamod och att vänta på tröga människor … nä, då gör jag själv 🙂
Det där att vara i vägen när saker faller… just nu är det förkärlek att slå i tånarna i stols- och bordsben. Ajsing bajsing..
Som tur är träffade jag min man som inte är född i farstun, framförallt är han inte rädd för att ta i. Det var ju en rättvis fördelning, jag gjorde det mesta under många år, ungarna, mat och ja allt runt om en familj. Han var upptagen med sport högt upp i serien och sen heltidsjobb. Efter många år fick jag fnatt, sen la han av sportandet, annars hade jag nog skiljt mig. Var bättre att veta att jag alltid var själv och ta ansvar för allt, höll på att bli galen på hattandet, tyckte jag lika gärna kunde vara själv. Men nu blev de vi och så har vi fortsatt.
Sen när jag blev sjuk var jag tvungen att släppa, fanns ingen ork, bara ett skal av mig själv. Då klev maken in och tog över, det kändes märkligt att tappa taget så där totalt, men nu har jag lärt mig att lita på honom som på ingen annan.
Vi har våra duster, men grälar inte så ofta, efter 42 år känner man varandra mer än bra, fast jag ibland kan kika på honom när han sitter och läser och fundera över om man någonsin vet vem någon annan är?