Tar bussen över bron för att byta buss och åter åka tillbaka över bron, finns ingen tvärförbindelse, fint med kollektivtrafik. Not!
På min väg mot gynbesöket hoppar jag av en hållplats för tidigt … men så får man inte göra mot mig, jag klarar nästan inte av att gå så långt. Stannade halvböjd vid många lyckstolpar, svetten rann, flåsade helt hysteriskt. Om jag gjort vad jag ville, hade jag lagt mig ner på trottoaren och gråtit. Dessa stunder när fysiken är lika med noll, då vill jag inte leva längre, det är så obeskrivligt jobbigt att jag inte har ord för det.
Jag rasar in på min underbara gynläkares mottagning, mer i upplöst tillstånd än något annat. Som ”tur” var fick jag åka väldigt tidigt för att hinna med mina bussbyten, så jag hann sitta och flåsa och svettas en stund tills det var min tur. Så skönt att ha det gjort, cellprov och lite andra prover som alltid görs vid dessa tillfällen.
Sen skulle jag promenera en bit, till den busshållplats som var rätt för mig att åka ifrån. Det var helvettet på jorden att ta sig dit, min hjärna hade massor av flykttankar, kan jag kliva in i den här trädgården, be mannen som slipar på något ha förbarmande med mig, stolen, där jag kan sitta, hammocken, där jag kan ligga, eller varför inte gräsmattan rakt av, låt mig bara vara. Knäna knäar, svetten flödar, hjärnan håller på att tappa greppet om kroppen, signalerar yrsel och dimsyn den lilla stund före kroppen vill släppa taget och just svimma.
Det är då busskuren som en hägring med sin träsoffa bjuder mig in att sitta. Jag sitter och snurrar upp, sväljer gråten och andas in syret som ska få mig att orka kliva på bussen om fyra minuter. Bussturen med yrsel och svimkänsla … sitta i ny busskur, byta buss, snurriga snurren och gråten sitter på lur i halsgropen, högre upp får den inte komma, håll ihop, håll igen. Sen evighetsturen hasande till min port med en lägligt placerad soffa, där jag seriöst funderade på att bosätta mig.
Hem ljuva … soffa … nu är orken slut, jag ringer maken och ber honom fixa mat och hämta ny medicin åt mig på apoteket.
Dessa dagar, turer, inser jag hur litet skiktet är mellan önskan att leva och lusten att hoppa över det hela. Stark medkänsla med andra som drabbats värre, kanske fly undan krig, stormar, tyfoner, jordbävningar. Tänker att jag aldrig skulle överleva något sånt, inte orka rent fysiskt.
Men nu är jag hemma, vilar och bygger upp lusten, viljan att fortsätta med livet. Tänker mig Icas raggmunkar som de gjorde reklam för, sån mat är något att längta efter, riktig husmanskost. Men klart att hemgjord mat alltid är godas, men dagen går i svaghetens tecken och jag välkomnar Icas raggmunkar.
Fridens
Livsglimtar 
❤
Hoppas du hämtat dig! Låter som en riktigt tuff dag!
Klart jag gör, kanske dumt att skriva hur det faktiskt var just denna dag. Kanske verkar det överdrivet att berätta på detta vis, kanske uppfattas min upplevelse som om jag är en drama queen. Kanske det ena eller andra, kanske borde jag hålla truten … men överlever gör jag.
Jag tror ingen uppfattar dig som en dramaqueen! Hoppas du fått en lugn kväll för återhämtning (och raggmunk 🙂 ) och att morgondagen blir en bättre dag med mer ork.
Kvällen blev ryggläge i soffan, kroppen gnäller. Maken letade raggmunkar på Ica som var slutsålda, så det blev pannkakor, la sig som en mäktig och skön värme i magen. Kram
Pannkakor är inte så dumt det heller 😉
Skönt att du kunde vila, hoppas du får en bättre dag idag!
Det finns dagar när bara att få benen över sängkanten är ett helt dagsverk och andra när man kan leva som en vanlig människa.
Varför skulle man inte få tala om det? Att inte tala om det gör ju att det bara blir ännu mer osynligt och obegripligt för de raska och krya… Och att vi som vet blir sittandes på varsin ö – istället för att bygga broar till de andra som vet hur det är sittr vi där och glor och känner oss konstigast i hela vida världen 😉
Sjutton så klokt du skriver, klart du har rätt, just det där att raska och krya har svårt att förstå hur galet man kan må, fast det inte syns. Kram
Det låter som att du har det riktigt jobbigt 😦
Jag har inte hunnit med att läsa alla vänners bloggar, då min mamma är på sjukhus – så jag hänger inte riktigt med här.
Men önskar att du kryar på dig!
Men så är det för oss alla i livet, det händer saker som gör att vi inte har tid, ork att varken läsa eller kommentera andras liv. Att ha anhörig på sjukhuset är en riktigt påfrestande tid, då orken tryter. Hoppas mamma din kryar på sig, jag segar vidare i livet, det är som det är. Kram
Jag tycker det är suveränt skrivet och det tydliggör något som är så svårt att beskriva och få känslan överförd till läsaren; och som Laila skriver; inte sitta på varsin öde ö och osynliggöra sig själv – bygga broar till de som kan förstå men även förmedla hur var och en har det, både i kropp och själ.
Kram till dig!
Tack för fina ord om min nerskrivna upplevelse och kram tillbaka.
Vilken tur att du till sist valde raggmunkar som sedan blev pannkaka. Vissa dagar blir det ju bara pannkaka av allt. Som jag känner igen mig i det du skriver. För några veckor sedan såg jag någon som grävde en grop för att plantera en häck av något slag. Tänkte för mig själv att där kunde man ju lägga sig för att dö. Det är de dagar då man knappt får luft för man har såna smärtor. Jag måste vila vid varje bänk, stubbe eller sittvänlig sten jag ser. Hoppas nu att hälsan vänder åt rätt håll. Jag har en träff med dig på min ”Bucket list”. Många, varma kramar!
Hihihi vi kan väl alltid hitta ett dike att lägga oss i när orken tryter. Hälsan finns vissa dagar och andra dagar verkar energin vara som bortblåst. Kramar tillbaka ❤
Men så jobbigt du har det! Stackars dig! Klart att du ska skriva i bloggen om hur du har det. ❤️
Vi är nog en hel del som mår skunk från och till. Så får jag vila och komma igen. Kram
Vi har alla våra livskriser och bedrövelser och de är oss närmast så att tänka att andra har det värre, visst kan de ha det, men vi mår inte bättre av de tankarna.. förstår så väl vad du menar när du skriver att man ibland funderar på vilken väg man skall ta…själv håller jag på att hämta mig från fulgråtsattacken som kom vällande när jag pratat med neurologsköterskan strax efter lunch… pest eller kolera, ibland måste man välja. Men jag valde pest och får behålla körkortet för jag vägrade att sänka medicinen och det kommer tillbaka och jag blir av med det igen några månader. Det funkar inte. Då kommer förtvivlan stormandes, som du så väl känner till vid det här laget.
Känns inte bra att du skall behöva kämpa med bussar och eländen när det finns färdtjänst… det är bara fel. Ta nu hand om sig och hämta upp krafterna så gott det går.
Kram
Bra att du får behålla körkortet, det väcker sån frustration när livet liksom rumphuggs, orken som försvinner eller körkortet. Sånt som spelar stor roll i en människas frihet att röra sig i samhället. Fan ta förtvivlan, som att gunga gungstol, man kommer ingenstans gör bara så ont.
Hoppas du orkar med medicindosen, du får många varma kramar från mig. Vi kämpar vidare!