Dagen V som i vila innehåller byte av sängkläder och häng med robotdammsugaren. Trycker in en tvätt i tvättmaskinen och vänder mig om för att ta ner tvättmedlet, skrattar för mig själv och tänker ”där står beviset för att jag inte är ensam om virrigheten” maken plockade upp det vi handlade igår. Möjligtvis kan remoulad användas mot torrt hår, i tvätt är den nog ingen hit.
Jag var i tisdags iväg till vårt centrum, skjortor storlek 110 och vinterkängor storl 27-28 inhandlades till 4-åringens födelsedag. Han vägrar att ha annat än skjortor och kommer bli lycklig att få några nya. Jag tänkte köpa en hög, trodde de kostade så där 99-149 kr men 199 kr styck … så det blev två stycken och vinterkängor 700 kr av prima märket Eskimo med lösa ”innerstövlar” att stoppa i när kylan biter extra. Min mamma ska vara med, vi delar på kostnaden.
Men just nu slutar inga utflykter bra för mig, hjärtat slår för snabbt och trycket är för lågt, så det är en evig pina att ge sig iväg, samma som när jag gick av en busshållplats för tidigt häromveckan. Känner mig dum som ett spån som envisas med att vilja göra normala saker, det är här hemma jag ska sitta och glo dygnet runt.
Känner mig svajig, blir deppig, tänker en massa osunda tankar om att livet, vad är det för jäkla liv egentligen? Hålla på så här, planera för minsta lilla och det blir bara pannkaka av allt. Vad ska det tjäna till, detta inre negativa käbbel som envist håller sig fast. Hur är det egentligen, när är man självmordsbenägen? Om jag går till doktorn och berättar att jag är deppig, då får jag ett papper att fylla i som avslöjar om jag är självmordsbenägen. Men känner inte alla så här ibland?
Hur vet man om man plötsligt kliver ut från 7:de våningens balkong eller vad man nu tänker sig för slut? För mig behövs bara ett telefonsamtal från en kompis, så mår jag bra igen, eller skriva av mig här eller tvinga igång ett brödbak, riva ur sängarna, sätta på en tvätt, snacka med dammsugsroboten. Nog finns det ett behov av mig? Inbillar mig att ingen annan gör just dessa saker, fast inte ens det är sant i nutid, maken har genom åren tvingats lära sig allt man behöver sköta om, när man räknas som vuxen. Det är inte alla som någonsin lär sig se om sitt hus …
Tänker att tunga tankar i kombo med impulsivitet nog är det största hotet mot livet. Impulsivitet, gå på känsla, i sekunden …
Nu ska jag fortsätta hålla mig igång, hänga tvätt och annat.
Livsglimtar 
Jag har ofta funderat på vad som får folk att gå över gränsen och ta sitt liv. Men efter den avgrundssvarta perioden efter starten på medicineringen och tiden fram tills nu så har jag fått en annan förståelse, även genom att se all förtvivlan hos basta vännen som parallellt gick igenom en skilsmässa, ja då har man fått känna på tankarna… men ja, någonstans har jag spärren, men jag kan väl förstå att vissa väljer den utvägen när det helt enkelt inte finns ork och hopp kvar. Som tur är finns inte dessa tankar med hela tiden för min del utan när det är svarta-natta-dagar.
Litet fniss blev det när jag läste makens felplacering 🙂 Pappa undrade en gång stillsamt varför det låg trådrullar i frysen – varpå mamma förskräckt kom på att oj… gick in i sygarderoben och där fann hon påsen med en lite lätt lurvig falukorv 🙂
Nog finns det många tankar om ämnet. När jag fick min njure var jag så svag, rent av halvdöd, värsta jag varit med om och när dessutom hjärtat började krångla och det fanns en plats för mig på hjärtintensiven, då ville jag inte längre. Det kändes så otroligt lätt och självklart att bara tappa taget och gå. En kurator kom och pratade lite med mig, men hon var väl ingen större fena på sitt jobb, jag sa ju inget mer än att hon inte behövde komma fler gånger. Men jag konstaterade för mig själv i den svåra situation jag befann mig i att det var då jag behövde en av de vassaste knivarna i lådan. Nog förstår jag det mörker som kan dra över oss människor, tänker ibland att självmord har ju alltid funnits bland oss människor. Tror det är ett ”sunt” val för psyksjuka människor som år ut och in lever i ett helvette av ångest, hallucinationer, vanföreställningar och så medicin på det som gör dem så sjuka av biverkningar. Är det inte rent av egoistiskt att prata om nolltolerans mot självmord? Det finns självklart människor som verkligen inte ska ta livet av sig, men de djupt psyksjuka eller de som lider av värsta tänkbara obotliga ruskiga sjukdomar. Hjälp dem att gå, vår kropp är vår egen och valet att gå borde självklart vara en rättighet efter samtal med folk som förstår sig på detta. Ja, nu sticker jag ut tankemässigt …
Det finns ju faktiskt gränser för vad en människa orkar med. Helt klart och ingen kan ta det ifrån individen. Men där man kan tycka att nolltoleransen skall gälla är när mobbning och annan skit som andra lägger på någon skall orsaka att man väljer att inte leva längre – då har det gått på tok för långt. Men när sjukdom finns med, man vet kanske att detta blir bara värre och värre och man förvaras i en kropp som blir ett helt obrukligt skal och man själv inte kan avsluta, där är jag absolut i ja-hörnan på aktiv dödshjälp. Jag menar, ser man på dokumentären på TV om det där barnsjukhuset körde de ju svält och avsluta andningsuppehållande åtgärder. Vad är skillnaden?? Att se någon tyna bort och man ser hur de lider. Att du hade de känslorna kan jag gott förstå. Man är ju, antar jag, sig själv i känslan men när kroppen inte vill och tröttheten och förtvivlan sätter in och känns övermäktig, ja då kommer tankarna. Får man då en oskarp kniv som försöker att få en att känna att nu rycker jag upp mig och knatar vidare…. de har säkert inte ens haft nageltrång och kan relatera till hur man känner. Nej usch vad förbannad och less man kan bli. De med hjärnspöken/psykosomatiska sjukdomar, visst kan de väl dövas ner med medicin, men det finns ju många grader även i det livshelvetet. Har två grannar som valde att använda sina egna vapen och göra slut på sig. Den ene var en man i medelåldern som fått diagnosen ALS och visste att han skulle bli en belastning och bävade för att tyna bort. Men han var klok och skrev avskedsbrev och förklarade för sin familj, gick ut i skogen och det var det. Chock givetvis men jag kan förstå honom. Den andre hade psykiska besvär, magproblem och när hans fru drog och hans svartsjuka och förtvivlan tog överhanden gick han för egen hand. Så nej man kan inte döma någon eller alla gånger göra något för att förhindra. Det är värst för de som är kvar.
Så det finns många sidor på detta mynt. Men valet bör vara individens kan man tycka om det nu inte finns hjälp att få så att det blir en dräglig tillvaro.