Igår kväll på väg hem från jobbet ringer maken, ”jag har blivit förkyld, har ont i halsen”. Jag fick paniken Albin och led alla helvettets kval. Hittills har jag aldrig blivit smittad av mina små skunkar barnbarnen, det är min man som kommer hem och smittar mig. Med mitt nedsatta immunförsvar blir jag så risig, vem dör inte av en redig förkylning och sen extra lång tid för att bli frisk. Härom året lyckades jag bli sjuk på julafton och höll på i flera omgångar fram till mars, gubbtjuven smittade om mig flera gånger. Gick till slut till doktorn, virus på min ära, bara att lida vidare. Det blir ju just så med nedsatt immunförsvar, det tar tid för kroppen att bli frisk igen.
Så inatt byggde jag en hög kuddmur mot smittspridaren, hahaha! Han skrattar åt mina kuddar, men då ligger han inte och hostar direkt på mig under sömnen. Idag har jag en av feber rödmosig gubbe som gick och la sig när jag gick upp. Han har varit en sån som aldrig var sjuk genom åren med småbarn och allt annat genom livet. Jag har gått igenom alla ungarnas förkylningar, har toppar deras förkylningar med extra allt, öroninflammationer, bihåleinflammationer, kraftig astma, långdragna eländiga turer. Men med åren har jag blivit friskare/frisk från sånt, när mitt hälsoliv började gå baklänges blev maken nästan tagen av Rosfeber, alla värden drog iväg till livsfara och jag fick plötsligt en man som inom loppet av några dagar fick frikort till sjukvård för första gången i sitt liv. Idag är jag glad att han överlevde och jag prisar sjukvården som fanns när det verkligen blev fara å färde.
Som om inte det var nog, åkte han sen in på en operation, allt detta hände för många år sedan nu, men tack vare det, åker han på dunderförkylningar flera gånger varje vinter, som han generöst bjuder mig på. Han fick en reva i sitt immunförsvar, som jag tänker på det hela.
Ny dag, nya tag.
Fridens
Livsglimtar 
Trist när immunförsvaret brister, har en sån här hemma också. Efter en rejäl infektion för 10 år sedan (rejäl är nästan en underdrift, tre månader på sjukhus med intravenös antibiotika innan de slutligen opererade bort en böld på 12×18 cm som förgiftade honom) så verkar det som om allt immunförsvar försvann. Hopplöst nästan men man får se det lite positivt, han överlevde och mår för det mesta ganska okej ändå.
Jag har full förståelse för att det blir drygt att bli smittad när man liksom aldrig blir bra igen! Hoppas du klarar dig undan den här gången!
Här är det tvärtom. Jag har blivit sjuk efter varje kontakt med mitt barnbarn. Klarar mig i regel annars ganska bra. Kanske träffar jag dem för sällan. Det blir förmodligen främmande baciller varje gång.
Vi ska dit snart. Hoppas att jag klarar mig bättre då, annars blir jag ledsen i ögat. Jag vill njuta av mitt barnbarn, inte vara rädd för att få en månads hosta varje gång …
Hoppas att du fortsätter att klara dig …
Jag är nog som du på en punkt. Det brukar dröja innan jag blir sjuk, och det bryter oftast ut först när jag tror att jag ska klara mig.
Kramis
Det är märkligt, när jag var nytransplanterad och medicinerad som bara den, för att trycka ner immunförsvaret, då passade jag ofta äldsta barnbarnet. Han gick på dagis tvärs över gatan och jag hämtade honom när han blev sjuk, han låg här mosig i soffan och jag lurade i honom vätska och glass tills pappa hans hämtade honom. Jag har aldrig bli smittad av honom, märkligt. Här är det maken som serverar baciller, men ännu har jag klarat mig, är lite snorig och hostig som om det inte riktigt bryter ut. Hoppas det inte blir mer. Kram
Det är nog skillnad med holländska barn-baciller … 😉
Kramis
🙂 Kram