Katarsis

I hela mitt vuxna liv har mina tankar vandrat tillbaka till ett speciellt tillfälle i mitt liv. Jag var barnflicka i en familj med högutbildade föräldrar och två adopterade små barn.

I mitt jobb ingick att ta hand om barnen prio 1, sen handla, städa, tvätta och laga mat. Jag stormtrivdes, gick med barnen till förskolan varje morgon och så hem och tog hand om allt i huset och på eftermiddagen hämta jag hem ungarna igen.

Allt rullade på, jag trivdes och frun i huset var mer än nöjd med mig, hon ringde till min mamma, jag var ju inte så gammal, och sa att hon aldrig haft någon bättre. Alla var nöjda och glada.

I affären hade familjen eget konto som betalades varje månad, när jag handlade mat åt dem skrevs summan bara upp på deras konto. Jag skaffade mig ett konto till mina egna inköp, fixades snabbt, flickan i kassan var en fd klasskompis till mig.

Så en dag frågar hon i kassan mig, ”vad har du för konstig chef? Vad menar du frågade jag? Hon undrade om du skrev upp din egen mat på deras konto?”

Men se det gick inte med mig, jag blev så sårad att jag samma kväll sa upp mig. Det blev ett rabalder utan like. Hon skrek och grät och ifrågasatte, men jag sa inte ett ljud om orsaken. Det var som om jag skämmdes för att hon ifrågasatte min heder, det var verkligen svårt för mig. Vore jag lite äldre, mognare skulle jag gått hem och tryckt upp henne mot väggen och ifrågasatt vad i helvette hon menade?

Barnen grät och jag grät, de var så ledsna över att jag skulle sluta, pojken gav mig en peng från sitt hemland och det var en gåva som gjorde mig så hudlös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Sen har åren gått, men minnet har ätit sig fast och miljoner gånger har jag tänkt ringa till mamman, psykologen och berätta varför jag slutade, för att få ett avslut för mig själv. Men inte har det blivit av, tills för ett halvår sedan när jag rensade gamla papper, intyg och betyg, ni vet allt man har sparat genom åren. Hittar papper som hängde ihop med den arbetsplatsen och letar direkt upp telefonnumret till kvinnan, ringer upp, men får bara telefonsvarare som ber mig lämna namn och nummer. Nej, jag la på.

I samma veva säger min mamma, ”Vet du vem som har flyttat in här?” Tamme sjutton, bor kvinnan inte i samma hus som min mamma. Mamma har inte sagt vem hon är mamma till, när de ibland träffas på gemensamma gymnastiken och utanför lapandes sol.

Märklig känsla och mina tankar har rusat runt de gånger jag har sett henne. Jag vet ju inget om henne, varför hon bor där, hon kan ju vara senil och då är det inte stor idé att säga något.

Så i söndags hälsar vi på mamma, jag hade köpt en locktång och så har jag med mig servetterna, ni vet. Mamma sitter ut i solgasset och fikar, vi pratar och så kommer en personal ut med kvinnan, leder henne till en stol bakom mig. Hjärtat slog dubbelvolter och jag tänkte, nä nu jäklar slår jag till.

Jag satte mig hos den nästan blinda kvinnan, tog hennes hand och berättade vem jag var och att min mamma också bor på hemmet. Sen berättade jag om det som hände och varför. Vi fick ett så underbart samtal, hon klappade mig innerligt på handen och höll mig stadigt fast. Bad om ursäkt massor av gånger och delade en bit om sig själv, som den som alltid gjorde just så, kollade och kollade saker. Det hade varit ett problem i hennes liv. Jag berättade att jag för otroligt länge sedan förlåtit henne, för det är ju så jag brukar fungera, är inte speciellt långsint. Sen pratade vi mycket känslor och tankar där hon konstaterade att jag var väldigt kunnig i hennes yrke. Jag har lovat hälsa på hennes ”barn” de är ju vuxna nu med egna vuxna barn, men klart att jag vill träffa dem. Ska bli spännande.

Stor Suck! Om ni bara visste hur otroligt lättad jag var, närmare en katarsis kan man inte vara. Det jublade inom mig, så skönt att få berätta, varför jag slutade jobbet hos dem.

För många herrans år sedan skickade jag vackra vykort till alla lärare som var som lärare ska vara, ordning, reda, rätt man/kvinna på rätt plats. Jag tackade för att de var just så fina i sin yrkesroll, de gjorde mig och andra gott.

Sen ringde jag till några personer jag medvetet sagt elaka saker till. Ringde och bad om ursäkt.

Det är sån jag är och det fanns bara en sak kvar som grämde mig och det var den här kvinnan vars familj jag sa upp mig ifrån. Det var väl över 40 år sedan det hände, satt som ett klister i själen och ville ut till varje pris. Jag känner mig så lycklig att livet gav mig en naturlig chans att bli av med detta ok. Hon är så gammal idag, att hon ens lever är något att tacksamt bedja stilla om.

Bland det viktigaste i livet är att släppa tag och gå vidare, be om förlåtelse, ge förlåtelse, be om ursäkt, tala om hur det var, ge komplimanger, gräv inte ner besvär, gräv upp, rensa ut.

Fridens

6 reaktioner på ”Katarsis

  1. Laila skriver:

    Mamma brukar sjunga några strofer ur en sång, kom att tänka på dem när jag läste dina rader: Det blev så lätt när bördan föll av, när den kastades ned i glömskans väldiga hav…

  2. Meggie skriver:

    Vilket sammanträffande! Hur stor var egentligen sannolikheten att du skulle träffa din ungdoms arbetsgivare så där en 40 år senare på din mammas boende. Och vad skönt att nu en gång för alla få rensa ut den där gamla händelsen ur systemet och att ni båda faktiskt fick ett avslut. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s