Helgen i tystnaden i stugan med min man, tittar på honom lite i smyg ibland, när vi båda sitter och läser. Kan känna en sån förundran över hur allt blev, efter så många år.
Då, sitter på en pub med min syster och några vänner till henne, vi sitter i ett sånt där bås, jag gillar inte öl, men har ett glas, för syns skull framför mig. Att jag sitter på en pub var inte mitt fel, det var syrrans hemmaplan, verkligen inte min. Att jag befinner mig där beror på att det är slut mellan mig och mitt ex. Så där rotlös, raslös med gråten hängande i hjärtats tomhet, så är det med mig när jag sitter där.
In kommer några grabbar och går förbi vårt bås, jag ser ju direkt att det är mitt ex som kommer gående i gänget och jag glider ner halvvägs under bordet, ner under båskanten och fattar inte vad han gör där? I samma veva inser jag att det inte är han, utan en som var otroligt lik honom. Det är då en av syrrans vänner börjar skratta och prata med en av killarna, de kände varandra och satte sig vid vårt bord. Jag fick höra att han som var så lik mitt ex hade samma förnamn som mitt ex. ”Heter man så och ser ut så, får man allt sitta bredvid mig” sa jag.
Han skrattade och klämde sig ner, min öl drack han upp, vilket jag var glad för. Så frågade jag om han inte hade ett andranamn? Tror ni inte att hans andranamn var precis samma som mitt ex, det kändes märkligt. Han var i slutet på militärtjänstgöringen och naturligtvis låg han vid samma regemente som mitt ex hade gjort tidigare.
Syrran och hennes vänner gick vidare, men jag och killen satt kvar, långt senare följde han mig till bussplatsen.
Augusti 1976 var det, nu efter så många år, två vuxna luar och fem barnbarn kikar jag ännu på honom i smyg, han är vackrare med tiden, själen hans är verkligen en av det bästa av bästa. Jag hoppas vi får vara tillsammans många, många fler år, så jag får kika på honom i smyg då och då och fundera över hur det kan bli.
Ps. Våra barn trodde alltid att foton på mitt ex var foton på deras pappa, så lika var de.
Idag har vi firat sonens yngsta med tvåårskalas, trevligt och massor av hembakt som smakade ljuvligt. Ett par hade med sig en liten blandrashund, fransk bulldog och Chihuahua, men så söt och pigg liten rackare. Jag kände mig så utvald när hon hoppade upp till mig flera gånger och pussade på mig. Längtar efter hund, får hoppas vi kan skaffa en från hundstallet när maken och jag går i pension.
Mamma min kom i rullstolen med färdtjänst och tyckte sonens nya lägenhet var så ljus och fin. Hon njuter av att sitta mitt i smeten, att titta på ungarna, är det bästa hon vet.
Livsglimtar 
🙂 Vilken tur att du följde med syrran till puben! Vad du kunde ha missat annars 🙂
Ja, inte sant. Konstigt hur allt kan lägga upp sig som är ment att bli. 🙂
Ja, kanske vi strävar efter sådant som inte är ment att bli alltför ofta – det som är ment att bli blir ändå liksom 🙂
Vilken otrolig historia! Och vad bra att du gick på krogen så du träffade A. Det var meningen, ödesbestämt. Kram på’re! 😀
Nog känns det som om det var meningen, bpde lustigt och konstigt med alla likheter. Kram
Jag älskar att få höra/läsa om osannolika sammanträffanden. Har varit med om så mycket konstigt som inte ens går att räkna ut odds på.
Nästan lite kusligt att din man är så lik ditt x. Men vilken tur att ni som verkar menade för varandra träffades tillslut. Jag som lever med man och tre stora hundar känner mig priviligerad som träffade maken i vuxen ålder och har förmånen att ha dessa omplaceringshundar och alla de som varit innan.
En del av oss har tur med att hitta en bra partner, det är jag så tacksam för. Med åren tycker jag det känns som prästen sa när vi gifte oss, ”de tu skola bli ett”. Man kan ju vara självständig fast man är nära sin partner. Kram