Mellan lövhögarna muttrar jag

Det singlar, dalar, fladdrar, dansar ner löv över hela vår tomt, maken räfsar och räfsar. Han har legat i hela helgen, ställt grillen under tak, tagit in stolar och bord från både vår altan och ungarnas, hängt över rännorna och rensande bort löv, både från vårt hus och ungarnas. Plockat ordning på hammocken, barnbarnens hoppmatta, allt har torkats av och vikts ihop.

Själv muttrar jag mest över att han aldrig får hjälp med sånt här och jag vet att ungarna har så mycket annat för sig, om de inte rent av är däckade i hösten host och snorinferno. Men han är som han är min slitvarg, klagar aldrig, tur han har mig som muttrar.

Oftast tittar han på mig, när jag säger självklara saker, om att han väl inte ska behöva serva med allt. Jag vet också att den blicket betyder att han så gärna gör allt, en sån förälder som sopar och fejar, raka rena gator som ungarna bara kan promenera fram på. Intet är för betungande, han kör, hämtar, släpar, när inte Mohammed kommer till berget, så gör han det så gärna, själv är jag fostrad att klara mig själv in i det längsta. Jag skulle aldrig drömma om att nyttja mina föräldrar till något som helst, det funkade inte så i min uppväxtfamilj. Bli körd hit och dit, vilja ha det mesta levererar vid sin egen dörr, barnvakt, flytthjälp sånt var utopier i min uppväxt och självklart även i mitt vuxna liv.

Nu skulle ju mixen av makens för generösa hållning och min strama bli en bra kombo, men det blev mest ungar ”som inte tänker” och jag fortsätter muttra helt i onödan. Ett problem är mitt eget, jag är också generös och vill finnas, men kanske då på lite andra saker än maken, så det blir väl bara ett fjöl av det hela. Vilket betyder att jag egentligen som vanligt ska hålla tyst, men jag muttrar.

Sonen bor närmast och klart han hjälper till om vi ber om det, hans fru skulle komma direkt om jag bad om hjälp. Dottern bor inte granne och hon har sagt till att ”vi ska säga till två veckor i förväg” om vi vill ha hjälp med något. Hemma är det väl bara hjälp med flyttning av möbler som i den kommande cirkusen med omtapetsering och nya golv, samt borra med proffsborr, när så behövs, är det alltid sonen som ställer upp.

Men jag tänker mest på landet där det är mycket att ta hand om mest hela tiden och det är där jag muttrar när maken ensam får göra det mesta. Som han dessutom tycker är kul, men lite hjälp vore väl aldrig fel.

Så jag då, som vill, men inte kan, igår pratade vi om hur länge maken trodde jag skulle orka räfsa löv? Fem minuter kom han fram till och sen blir jag fysiskt sjuk, så det hoppade jag över på hans begäran.

Nu ska jag sluta muttra och börja plocka undan, diska och fixa lite.

Fridens

11 reaktioner på ”Mellan lövhögarna muttrar jag

  1. bergalott skriver:

    Jag har ett par goda vänner varav mannen är precis som din. Hängivet och utan anspråk hjälper han till med preciiiis allting.Snickrar och klättrar och ramlar från stegen med ett: ojojojdå, det gick ju bra den här gången också.
    Det finns fantastiska män. Det är ju till och med besjunget. 🙂

    Men muttrar, det gör även jag över mina ungar. Sedan jag fick hjälp med inflyttning här för 1,5 år sedan så har sonen inte varit innanför tröskeln. Och det beror naturligtvis på att jag inte behöver så mycket mer praktisk hjälp. Men jag muttrar över att de kunde väl i alla fall ringa och fråga. Då känner jag mig lite löjlig för det är väl klart som korvspad att mina tankar inte hörs. Vad i helskotta har vi gjort för fel, kan jag fråga mig, och nu menar jag generationsmässigt. Hukade vi under kravet av att alltid vara till hands, så vi med automatik inte ställde samma krav på våra barn. Eller är det helt enkelt den nya tiden som vi inte begriper?

    Låter kanske illa med sonen min, men vi ses ganska ofta ändå (så länge jag är mobil)
    😀

    • livsglimtar skriver:

      Skönt, vi öppnar MutterKlubben för mammor, det här är så vanligt, jag hör ju det med mina vänner och deras ungar, men det är som om man aldrig får låssats om hur det verkligen är. Man kan ju ha massor av bra kontakter med ungarna och njuta av umgänget, men det gnisslar väl i alla familjer då och då. Kram

  2. livsglimtar skriver:

    Precis som jag skrev ”som om de inte tänker” vi träffar framförallt sonen med familj, mest på landet dit de älskar att komma, har eget hus, som vi har byggt till ungarna med familjer. Men sen blir det ju uppehåll i besöken och jag förstår att det inte har blivit så mycket landet i höst. De har framförallt flyttat och haft två barnkalas och så lite sjukdom. Men jag reagerar mest å makens vägnar, går ju bra att ha det mysigt på landet, om man aldrig är där under tidig vår och höst när så mycket ska skötas.

    Nu vet jag att det inte är medvetet eller av elakhet, men det där att de inte tänker efter, är säkert samma med din son. Inte är det av elakhet vi luftar tankar och känslor, tänker själv att vi kanske är otydliga i våra önskemål. Vår son är orädd för besvär och kommer så gärna om vi ber om något, men det ska ju planeras om man ska bygga ”kjolar” runt altan eller sätta upp gardiner i deras stuga. Att jag pratar mest om sonen är för det han med familj oftast är på landet.
    Jag tror det är den nya tiden eller så är det så här det är, att vara i den ålder, samma när vi var mitt i smeten och massor av ”måsten” tog all ledig tid.

    ”Du måste ju säga till vad du vill ha hjälp med” sa de. Jag sa ”hjälp mig med mormor” hälsa på henne så skulle både hon och jag vara glada, jag tänkte en söndag per familj varannan månaden skulle väl kunna funka, de har ju bil och körkort. Men inte blev det något med det, jag har slutat att säga något. Tänker så där obstinat, barnsligt att om jag hamnar på ett sånt ställe, så ska jag förbjuda dem att hälsa på, så behöver de inte bry sig och tycka det är såå jobbigt att hälsa på morsan. Och själv skulle jag nog må bättre av att veta att de inte kommer. Jag känner mig barnslig som tänker så, men då är jag väl barnslig med det. Tror de handlar om att klara sig själv, själv är bäste dräng och allt jag själv är uppfostrad med, ingen idé att förvänta sig något från andra. Så slipper man bli besviken.

    Kram

    • bergalott skriver:

      I slutet skriver du något intressant.
      ”Tror de handlar om att klara sig själv, själv är bäste dräng och allt jag själv är uppfostrad med, ingen idé att förvänta sig något från andra. Så slipper man bli besviken.”

      Precis så tror jag vi är funtade. Bästa dräng osv. M-e.n det blir ett problem för oss när vi går omkring med förväntningar, för det är ur det som besvikelsen uppkommer. Vi blir besvikna, ja näst intill destruktiva gentemot vår egen person.

      Det är höst och jag tror bestämt att med den kommer djupare tankar och vi vågar släppa lite på trycket. 😉
      Kram och så muttrar vi vidare i vår nybildade klubb. ❤

  3. Anne skriver:

    Jag är nog också sådan som hjälper till kanske lite i överkant – samma sak med sambon. Bortskämd är bara förnamnet för sonens räkning MEN han ger igen och hjälper till när så behövs – ofta utan att det efterfrågas. Vi får se om det fortsätter i den ordningen nu när han blivit sambo och allt. Men nog känner jag att vi gör honom en björntjänst ibland, det finns ju en poäng med att bli vuxen och stå på egna ben också 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s