Igår skrev jag detta, men som ofta fick jag inte in inlägget. Flyttade, räddade det med mig till Fb och idag lyckades det fint att flytta tillbaka det hela.
Gårdagen bjöd väckning i ottan och biltur till njurläkaren på inbokat besök. Ny läkare, ren glädje att träffa henne. Alla prover var utmärkta, så besöket gick snabbt. När hon öppnade dörren sin och hämtade mig, satt jag och skrattade högt med ett äldre par, där mannen var njursjuk. Härligt att höra så glada röster sa hon, läkaren. Jag vet att det brukar vara rätt tyst i väntrummet, men har man tur träffar man någon pratsjuk, glad själ. När jag sa till läkaren att jag mådde bra, vilket jag gör nu på ett nytt vis, med min nya medicin, som jag trimmade in under semestern. Du ser väldigt pigg ut sa hon, det lyser om dig.
Ja, men likväl gick luften ur mig efter frukost väl hemma igen och då sov jag som en stock tills Stig en mycket gammal vän, snart 90 ringde och väckte mig. Men före hemkomsten åkte jag taxi med en spännande kille från Kirgizistan och ja, jag var tvungen att titta hur det stavades. Ett bergigt land i inre Centraleuropa, gränsande till Kina. Hans utseende såg speciellt ut så jag var tvungen att kolla in fakta från hans land. Tror jag mötte min första mongol, häftigt, för något vandrande turkfolk tror jag inte han härstammade ifrån. Asså, de där turkarna, finns de boende över hela världen, jag bara undrar?
Det tog inte många minuter förrän han berättade om sitt liv, frånskild med en elvaårig dotter boende hos mamman med ny man. Mamman led av schizofreni och det var ingen höjdare varken för honom eller dottern. Han pratade om sin dotter och sorgen, oron lyste så starkt igenom. Tänk så många människoöden det finns, bara runt den lilla cirkel du och jag bor i.
Ibland står jag i mitt sovrumsfönster och tittar på alla fönster i husen mitt emot. Funderar vad som gömmer sig där bakom rutorna, hur de lever, pratar. Hur det faktiskt finns ett liv med en hel historia bakom varje fönster. Precis som varje taxibil bär en förare med ett öde och dessutom kunders öden. Det finns så mycket berättelser här i världen och jag älskar att lyssna, delta i den där riktiga kommunikationen som finns runt varje hörn om man har ork, tid och viljan att delta.
Sen när jag klev in hemma låg posten på golvet och se där, min första kontakt med mitt kommande pensionerade liv. Alecta talade om att jag har ålderspension hos dem, men så spännande. Gå in på ”Mina sidor” och se pensionen från dem hahaha!
Du har fan i mig skyldighet att hålla dig frisk livet igenom om du ska få något från oss din åsna! Hela 122 kr resten av livet varje månad + 60 kr i fem år. Ta er i dalen, eller det är nog jag som ska ta mig i dalen. Vilken tur att min man finns, verkligen inte bara ekonomiskt, men det underlättar.
Men i sanningens namn det var inget oväntat, vad som var oväntat var min inre reaktion på ordet ålderspension. Nämen e ja där nu, konstigt, nyss var jag mitt i smeten, jaha, nu har större delen av ett liv, mitt liv gått. Både ofattbart och märkligt, den starka reaktionen var jag inte beredd på.
Senare satt jag och tittade på en lista med alla namn och adresser till min gamla klass, har kvar den efter två klassträffar som jag ordnade. Gav listan vidare efter sista träffen till några av de andra tjejerna, som får ta över och bjuda in till nästa träff, men det blir nog inget av med det. Så få som orkar ta tag i saker nu för tiden, ”ta tag i” det får oftast någon annan göra.
Undrar hur många som lever av mina klasskompisar, vet att två saknas och den ena var nog en av de jag var mest nyfiken på. Skulle velat träffa henne, helt privat, bara pratat om livet, tankarna, hur allt blev och inte blev. Men yrvädret drog ifrån oss av egen fri vilja och det sörjer jag.
Men nu måste det bli något mer av dagen, ska sätta en bröddeg och dona lite.
Fridens
Livsglimtar 
Ja det är inte utan att man undrar vad det blivit av alla som passerat genom ens liv. Många av mina klasskamrater från grundskolan vet jag vart de finns och hur de har det men visst finns det en hel del som jag inte har koll på. Några vet jag fattas oss, andra har flugit iväg i livsvinden till okända marker.
Härligt att höra att du mår bättre med den nya medicinen, även om det står ”ålderspension” på kuverten så innebär det ju inte att livet är slut. Det finns trots allt en hel del kvar att göra och uppleva 🙂
Äsch, jag är lite dramaqueen ibland när jag skriver, det är bara mitt sätt att vara tänka, krass realist. Jag inbillar mig naivt att jag har många år kvar att leva, men med en donerad njure och mediciner som inte är något läkarna vill ge patienter, så vet jag ännu mindre än friska hur länge det håller. Kram påre och en trevlig helg!
Tack det samma!
Finns det trevliga läkare?? Sa hon ironiskt. Jag ger min neurolog en chans till och är jag lika missnöjd efter nästa beslut så kommer jag be om att få byta, eller så byter jag landsting.
Mamma gick ur Realen 1957 och de har nu träff vartannat år. Först var det var 10:e, sedan vart 5:e och då de konstaterade att mycket händer på 5 år så gick de över till vartannat. De faller fortfarande in i de gamla rollerna och jäklar vad de har skojs 🙂 Mamma har hållit i det i många år men nu delar de på det. De har koll på de flesta men vissa stenvägrar att komma eller bor för långt bort, men de har varit ett gott gäng som tyvärr minskar i antal för varje träff, vilket ju hör till livets gång.
Nu kan man ju tycka att det inte behövde bli så illa som det blev med njurproblemen för dig, men tänk vad många intressanta människor du har stött på – mycket tack vare ditt genuina intressen för människor – och du hade ju inte åkt så mycket taxi/färdtjänst så något gott har det ju kommit ur det svåra. Sa hon som alltid ser positiva saker för andra men har svarta sopsäcken trädd över sin egen skalle 🙂 Det finns så många livsöden och man borde lära känna fler. Mamma har stött på ett par som är högutbildade inom sina skrån från Afghanistan. Supertrevliga men de är rätt så isolerade med sina barn och umgås nästan inte alls med svenskar och känner att de borde få träna mer på vardagssvenskan så att de kan få sin legitimationer. Jag skulle bli förvånad om inte mamma tar kontakt med dem och blir fadder. Vore roligt att lära känna nya människor. De har barn i Eva’s ålder och de skulle säkerligen få bra kontakt.
Ja detta med pensionen…. sparar själv sedan några år och har en sorgesam post på ett bankkonto som varit pensionsspar i flera år och det dök rejält när fondmarknaden dök runt 2009/2010 så då stoppade jag själv månadssparandet där. Olika arbetsgivare har olika ställen som de betalat in till och flera har slagits ihop med olika så jag lär få många kuvert och att veta hur mycket det kommer att landa på vitte tusan. Började spara när jag var 18 så några hundralappar bör det bli in alles. Detta året har ju inte direkt genererat några pensionssiffror att skryta med. Borde kanske varit sjukskriven eller stämplat men då kan jag ju inte göra det jag orkar med i firman och de korvören som landar på kontot får man vara tacksam för (samt mer än tacksam för att kära mor låter mig bo här, annars hade jag varit rökt). Att jobba svart som egenföretagare är bara B för allt man fakturerar är ju pensionsgrundande, svarta pengen går till fickan men försvinner ut lika snabbt. Har 15 år kvar till ordinarie pension, om den nu inte ändras uppåt, vilket jag nog räknar med, men skall man klara sig får man väl jobba tills man är 75… stoppar nog ner huvudet i sanden ett tag till 🙂
Först vill jag bara tala om att du är skitsnygg på nya bilden av dig!
Det här med läkare, jag hade den som rankades högst som just njurläkare, men hon hade totalt glömt bort att jag var en mänska, inte bara två vandrande sjuka njurar. Så vi fick aldrig den där kontakten jag behövde när det drog ihop sig, hon ville verkligen försöka en andra gång men jag stod på mig och böt läkare som slutade efter ett tag och inte heller visste vem just jag var, hon läste i fel journal tex. Sen blev jag utan läkare ett tag och jag tror det var lite ”hon kan skylla sig själv” men syrrorna fanns ju alltid, de var de som skötte större delen av vården. Det finns en ännu längre historia om vad som hände sedan och hur dyrt det blev för samhället och det onödiga lidande vården utsatte mig för när de inte tog ansvar.
Men för bövelen byt läkare i tid, gå inte och dra på det.
Mysigt med din mammas klassträffar, jag skulle gärna gå på en till, men tror inte det blir något. En kompis sa första gången att det var ”självklart att det var just jag som skulle fixa det hela, om det nu skulle bli något.” Det var faktiskt oväntat och intressant att höra saker om hur jag var som barn, sånt som de såg i plugget.
Skrattar så gott åt din svarta sopsäck över skallen, det är väl ett vanligt fenomen. 🙂
Pensionen är ett skämt, jag sparade via ett jobb jag hade i deras privata pensionskassa, så i fem år får jag någonstans mellan 5-6 tusen extra, som tur är för jag får garantipension resten av livet, ett skämt. Så bli inte sjuk, pensionen är kass fast man är frisk. Min mammas generation är nog bland de sista att få det de var lovade tillsammans med 40-talisterna, de gick nog lönande ur det mesta i livet rent ekonomiskt jämfört med andra generationer efter.
Nu har jag lite att fundera på … middag, blir till att handla färdigt, men vad vi vill äta tål att fundera på. Kram