Igår slängde jag ihop en kladdkaka och grädde skulle vispas, storfrämmande på gång. Undrade om han gästen kom ihåg koden till porten, oroade mig för att han stod där nere utan att komma in. Så jag i klänning och tjusigt prickiga kompressionsstrumpor sk knästrumpor ilade in i hissen och tänkte ”måtte jag inte träffa någon, som jag ser ut.” Öppnar hissdörren och hoppar högt, hojtar till och damen som var min relativt nya granne stod där och såg för jäklig ut i ansiktet, snacka om blåslagen, sårig och dan. Hon trodde hon skrämde slag på mig, men ibland kan jag vara så där inne i mig själv att jag hoppar högt när jag öppnar hissdörren och någon står där, som om jag vore ensam i huset. Larvigt eller hur.
Grannen hade varit ute med sitt barnbarn som hon höll i famnen och så skulle hon snurra så där som vi gjorde förr med barn i famnen. Snubblar och håller så klart ungen, så inte den kom till skada och så föll hon rakt ner i gruset med ansiktet först.
Väl hemma fick de en akutläkare som kom hem och limmade det som behövdes och det var vi lika förvånade över att akutläkaren gjorde, kom hem till henne. Vi gjorde sällskap i hissen upp då mitt äldsta barnbarn inte stod utanför porten. Under tiden vi sen stod och pratade som grannar gör över allt mellan himmel och jord hör jag hur lätta steg springer i trapporna, upp, upp min kära unge så brått, att han hoppar över hissen.
Han var så imponerad av kladdkakan, grädden vispade han själv och sen satt vi där och bytte tankar om allt som hänt sedan sist. Han blev kvar på middag, fiskbullar till hans lycka, vet inte vem av föräldrarna som avskyr fiskbullar, tror det är svärdottern. Sen spolades ett bad upp, han älskar att bada, de har ju inget badkar. Jag har köpt en sån där ”handske” av grovt vad det nu är som jag tvålar in honom med och sen tvättar jag håret på honom.
Jag känner mig så tacksam över hans besök, att han vill vara med oss, det där stora JAAA som han säger, när vi frågar om han vill hänga med på landet eller sova över här hemma. Sån otrolig glädje han skänker mig, jag frågade vad han ville ha i julklapp, kläder, sa han. Då letade vi upp barnkläder på nätet, visst är det lika bra att han får visa vad han vill ha på en gång, så det blir rätt. Så nu är hans klappar klara, lite böcker ska jag också beställa.
Minns inte om jag berättade att mamma fick en kartong med ostar, kex, vin, druvor, päron och choklad av dottern i födelsedagspresent. Tänk på söndagskvällen då satt det fem damer på boendet och festade. Det var succé sa mamma, de skulle inte bjuda varandra på tårta hädanefter vid kalas utan ost och vin, det kändes så härligt, såg dem framför mig.
Imorgon ska jag till hudmottagningen och kollas så ingen ny cancer har fått fäste. På ett vis oroas jag inte, det är så ofattbart, som om det inte var mig det handlade om. Men långt inne gnager något, hoppas så att inget nytt dykt upp.
Fridens
Livsglimtar 
Härlig läsning om barnbarnet. Minns lyckan över att vara hos mormor, och att sova över hos henne 😍
Samma här, jag bodde första året hos min mormor, det bästa som fanns var mormor.
Här har jag skrivit om min mormor, om du vill läsa (och se en drygt 40 år yngre upplaga av mig…) https://garntrassel.wordpress.com/2015/01/02/nar-tankarna-gar-sin-egna-vagar/
Det vill jag verkligen göra lite senare idag, ska till sjukhuset nu och kollas om jag har mer hudcancer. Kram
Hoppas du får bra besked ❤
Aj, stackars granntanten! Men det är ju så det är, man skyddar det som är en kärt på bekostnad av annat. Tur att akutläkaren kunde komma på besök!
Hoppas allt går din väg imorgon, förstår om det känns lite oroligt där långt inne!
Ja, så synd om henne. Vi skulle alla göra samma sak, hålla ungen säker in i kaklet du fattar vad jag menar. Maken kör mig dit, det känns skönt, med tur får jag åka hem med en trevlig taxikille.
Konstigt fenomen det där – nu förstår jag att hon höll i det käraste hon hade när hon stöp – men att man, om man bär på något, håller i det när man står på snoken. Mamma gjorde ju en glidtackling på grusgången när vi var ute på distriktsuppdraget. Fick inte ner händerna men bagen hon hade i höger handen höll hon ut så den stod perfekt när hon drösade i backen. Var helt övertygad om att hon var sönderskrapad på vänsterkäken men det var glasögonen som fått sig en liten smäll och så var hela munnen full i grus. Känslan när man ser någon falla.. det går i slowmotion men ändå hinner man inte reagera.
Ler för mig själv när jag läser om din mamma och hennes grannar. Underbart att höra att de ratar tårtan för andra go’saker.
Vara hos mormor och morfar var det bästa som fanns. Då fick man de rätter man inte fick hemma. Konstigt nog smakade man även på saker man absolut inte ville äta hemmavid. Gulliganerna var överlyckliga de gånger de hälsade på när jag bodde i Karlsborg då jag hade ett stort badkar i lägenheten och de fick bada skumbad. Det är inte mycket som behövs för att glädja dem i den åldern 🙂
Skönt att läsa att det gick bra på hudmottagningen. Ha en fortsatt bra helg!
Jag började skratta när jag läste om mamma i slowmotion med bagen räddad. Det är ju så typiskt, bara så skönt att hon inte slog sönder sig.
Mormor var inte bara mormor hon var mer som min mamma, det var ju hon som tog hand om mig mitt första år, mamma var ju tvungen att börja jobba för att försörja oss, vi bodde hos mormor och morfar, morbror.
Så mysigt att du kunde skänka dina morföräldrar skumbad, så härligt för dem.
Jag ska köpa skumbad till barnbarnet i julklapp, han älskar allt som har med bad och lukta gott att göra. 🙂