Att bli gammal och bortglömd

Märkligt så glömsk jag känner mig, har tänkt flera gånger, ”det ska jag skriva om.” Inte sjutton kommer jag ihåg det inte.

Helgen på landet var vilsam, mest tystnad med avbrott för mat och kaffe. Maken skulle ha skruvat upp en handdukstork som också skulle värma badrummet. Men se det blev det inget av, han frågade personal på Bauhaus om rätt plugg för det han skulle göra, frågade för att verkligen få rätt sort, snopen blev han när han fått en sort som inte var tillräckligt kraftig.

Då tog han fram motorsågen och körde igång, tog hand om träd som föll ner tidigare i höstas, som nu med tiden blir ved. Jag njöt av solen och minusgraderna, gick en sväng, inspekterade ägorna … hahaha kunde inte låta bli, leka godsägare!

Jag stickar på, nu torgvantar i ett spetsmönster och läser så klart.

På vägen hem var vi in till mamma och sällskapade, hon blir glad när vi kommer. Såg/hörde ni Linnea Henriksson när hon sjöng i kyrkan igår på ”Så mycket bättre.” Världens sorgligaste låt om gamla mamman som fyllde år, inga av sönerna kom och grattade henne, Christer Sjögrens låt. Linnea sjöng den så otroligt vacker i kyrkans akustik och kören som fyllde upp, tills tårarna bara rann på mig. Att bli gammal och bortglömd … vad ska man säga? Som min mamma ibland säger om andra på boendet, ”hennes barn hälsar inte på.”

Men jag tänker att alla föräldrar är verkligen inget att hänga i julgran, en del föräldrar var ett helvette för sina barn. Vad vet man om varför ungar inte hälsar på? Självklart finns det bra föräldrar vars barn inte har tid, tar sig tid för sina gamla, oavsett hur bra föräldern varit. Herregud, en del har ju inte ens tid att begrava sina föräldrar, agendan ska nagelfaras efter passande datum. Hur jäkla sjukt har det inte blivit?

I fredags ringde målaren! Vi trodde inte det var sant, han kommer på onsdag och ska måla och tapetser tills det är klart. Så nu blir det ännu rörigare här hemma och när killen som ska lägga parketten kommer vet vi inte och inte är det någon idé att ställa tillbaka något, parketten går även in i balkongrummet. Strunt samma med röran, oroar mig för vilka tapeter vi valde då i augusti. Så korkat att jag inte tänkte på att fota tapeterna vi valde. Jag tror vardagsrumstapeten är ett avslaget färglöst val.

Nu ska jag sticka vidare och ta en påtår.

7 reaktioner på ”Att bli gammal och bortglömd

  1. Anne skriver:

    Nej så kan det ju vara – att en förälder kanske inte varit någon egentlig förälder för sina barn och att det är anledningen till att besöken är få eller obefintliga. Men det är lätt att döma, att bara tro att barnen prioriterar annat. Kanske de gör det också även om föräldern varit en bra förälder, vad vet vi – de kanske har ett sjukt barn eller vad som helst. Men så klart finns de de som verkligen inte bryr sig också, alltfler numera. Jag är lite inne på din linje – vart är vägen på väg?

    • livsglimtar skriver:

      Verkar det inte som om hela samhället håller på att luckras upp i de naturliga gränserna, moraliskt, etiskt? Många verkar inte fungera som vi är vana, jag får ofta känslan att jag kan vänta mig vad som helst där ute i spenaten.
      Som om folk och samhället har blivit lealösa.
      Sa till maken att vi nog börjar bli gamla, känner inte igen varken musik eller artisterna längre och förstår nog mindre och mindre av hur många hanterar tillvaron.

    • Anne skriver:

      Oavsett om du börjar bli gammal eller inte så tror jag att du har lite rätt. Som om folk och samhället har blivit lealösa skriver du – jag tänker nog att alla sätter sig själv främst på något vis. På jobbet är det mycket ”får jag inte som jag vill så säger jag upp mig” – märkligt nog har ingen gjort det än trots att min inställning är ”du har ett val, du måste inte jobba här men om du väljer det så är det detta som gäller”. Jag upplever ibland att folk kan tycka att jobbet är där för dem – inte tvärtom. Värst var när några på ett boende tyckte det var jobbigt att en person som hade lite bekymmer bodde på deras arbetsplats. Det var alltså de boende som bodde på arbetsplatsen, inte personalen som arbetade i någons hem. Gissa om jag gick i taket vid det resonemanget.

    • livsglimtar skriver:

      För säkert hundra år sedan jobbade jag som hemvårdarinna, en numera bortblåst utbildning. Jag var bland de yngsta och jobbade en dag tillsammans med en av de äldre, vi skickades till en adress där en man hade dött, vi skulle städa undan lite som jag minns det, huset var stort. Väl där visade det sig att mannen levt ett liv som kvinna, höga klackskor i raffiga färger, tygbalar med ljuvliga tyger, strass, klänningar, fest, party och glamour. Han sydde upp klänningar, tror både åt sig och andra. Den här jobbarkompisen hon var så jäkla otrevlig, nervärderande och hade så mycket elaka åsikter om mannens liv att jag fick fnatt till slut. Så ung jag var, läste jag lusen av henne.

      Det glömde hon aldrig, var vi än träffades, påpekade hon något om just detta. Men hon var inte otrevlig, mer lite ”full i skratt” och respektfull mot mig. Kanske väntade hon sig aldrig att en så ung person kunde ha så mycket rätt i sina åsikter.
      Jag har ju jobbat så mycket hemma hos folk både som samarit och som hemvårdarinna, varit med om så otroligt mycket situationer, med både gamla och yngre människor, familjer. Så nog har jag haft respekt för folks boende, att det var jag som gjorde ett besök hemma i någons privatliv och respektera hur de ville ha det, bli behandlade.
      Hemma hos mannen som dött hade jag respekt för honom både som död och det liv, han valt av leverne i kvinnokläder, gav inte mig eller den andra rätt att förminska mannen.

      Redan i mina tidiga tonår bodde en härlig kvinna i vårt lägenhetsområde, hem till henne var vi ungdomar alltid välkomna. Hon hade ett sekreterarjobb i veckorna, men jobbade extra på en av Stockholms få gayklubbar i helgerna. Så via henne mötte jag många olika öden, eftersom hon var så generös som person och alla var välkomna, så fick jag gåvan att tidigt möta människor med annan läggning. De var ju alla vansinnigt trevliga och så mycket vi pratade och skrattade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s