Ett rum med vy

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.

10 reaktioner på ”Ett rum med vy

  1. gunnardeckare skriver:

    Här är det hustrun som löser korsord. Men kul ide att förstora. Det ska jag testa.
    Låter som du har mycket mening i livet. Det låter som en klyscha men den som ger mycket brukar också få mycket tillbaka från andra.

    • livsglimtar skriver:

      Där har du helt rätt Gunnar, jag har träffat mängder av underbara människor som har skänkt mig kunskap, kärlek och vänskap. Jag har ju rest en del utomlands ensam och samma sak, gått på klubbar i Stockholm från det jag var 15 år, van att klara mig själv och just i det har jag mött så mycket välvilja och blivit medbjuden på många spännande upplevelser.
      Självklart har jag även upplevt motsatsen till vänskap, det är ju så livet är, vi möter alla motstånd i farten, sånt gör att vi uppskattar det ljusa fina i livet.
      Glömde den vackraste gåvan, min nya njure av en vän. Så något gott har jag gjort här och där.
      Kram

  2. Anne skriver:

    Så kul att du jobbat med dagvård. I morgon bitti ska jag iväg och träffa gänget (2 pers) som jobbar på våra Mötesplatser för äldre, eller träffpunkter som de kallas på sina håll.
    Vi har en helt öppen verksamhet (inget biståndsbeslut eller så, bara att ramla in) för äldre som bor hemma eller som bor på boendena i kommunen. Där kan man träffas och fika, mysa, pyssla eller delta i någon aktivitet som ordnas. Dit kommer också ”vår” geriatriker regelbundet och pratar om hur det är att åldras, vad händer i kroppen och knoppen. Där kan man också möta arbetsterapeuter och sjukgymnaster för tips och råd, visning av hjälpmedel m.m. Det ordnas rullatorcafé dit man kan komma och få sin rullator servad. Lunch kan ordnas för de som så önskar. Mycket uppskattat av många och med två helt fantastiska tjejer som jobbar (var för sig då vi har flera mötesplatser på olika orter). En riktigt lyckad satsning som jag hoppas politiken förstår ska vara kvar 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Träffpunkten är ett underbart ställe, min mamma var kassörska på den träffpunkt hon har gått till i väldigt många år. Men nu har både de som jobbar på Träffpunkten och personalen på boendet beslutat att det inte fungerar så bra för mamma att åka dit. De är ju två som jobbar även där och en stor grupp pensionärer som hälsar på och mamma behöver sån hjälp som de inte kan/hinner ge.
      Men till min arbetsplats kom bara gäster med biståndsbeslut, en del var ju sjuka, lättare senila och då blev det avlastningsplats för den personen som tog hand om sin anhörig. Att bara få vara är viktigt för anhöriga som kämpar med en sjuk hälft i hemmet.

      Men tanken med mitt dåvarande jobb var att de som kom skulle ha glädje och utbyte inte bara av varandra utan även med oss och allt vi erbjöd dem att göra vid besök, väva, sticka, keramik, måla osv. Vi åkte också bort på olika besök, och hade inhyrt folk som uppträdde. Men idag tror jag att folk är så mycket sjukare som kommer, lite som på mammas boende som på två år förvandlats till hospis och utbildat personalen i palativvård.
      Kram

    • Anne skriver:

      Jag tänker att det är två olika saker och att båda behövs. Hos oss har vi dagvård (med beslut) för de som är sjuka/dementa och behöver sysselsättning och kanske också vars anhöriga behöver avlastning.
      Sen har vi mötesplatser (utan beslut) för de som inte är sjuka/dementa (de kan förvisso vara både sjuka och dementa men kan ta sig dit på egen hand t.ex. med vanlig färdtjänst) och som är öppna för alla över 65 år. Dit kan givetvis inte de med mest krämpor ta sig men väl alla andra.
      Till dagvården är det taxi (färdtjänst) som gäller men hos oss är den gratis och ingår i insatsen dagvård – allt för att underlätta för den enskilde med beslut och dess anhöriga.
      Det vi börjar se när vi erbjuder detta är att antalet hemtjänstärenden och äldreboendebeslut minskar till följd av att behovet av social gemenskap och avlastning för anhöriga minskar. Lite spännande 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Vi hade/har jag vet faktiskt inte hur det är nu, jag jobbade extra någon gång på dagvård för dementa. Det var en spännande tid, jag passade rätt bra med dem, hade lätt att få kontakt och hänga med i turerna hur de än gick. Vi skrattade gott, för tokigt blev det ofta. 🙂

  3. Suttecity skriver:

    Den slöa skatan fick så hon teg och föll på eget grepp med lappen, eller hur? Ja du är för underbar och jag förstår att du saknar det, men kan med gott samvete tänka tillbaka på ditt jobb. Folk måste ha stortrivts och jag gissar att tomrummet efter dig blev stort. Nu förenar du ju miljönytta med nöjet att hjälpa till och nöjet för de som får läsa böckerna.

    Jag är ju uppvuxen i den där andan. I vår familj hjälper vi till, tar folk under våra vingar utan mankemang, släktingar som blivit ensamma osv. Jag jobbar väl i den andan också även om det för det mesta varit administrativt servande av kollegor mm, det går liksom
    av bara farten. Det är därför musikterapin är så härlig, där hjälper man verkligen människor. Leda föreningen med vänlig hand, man får liksom en naturlig plats när man inte gör sig till utan är sig själv när vi har den här förmågan. Den skall vi vara rädda om, även om missunsamma avundsjuka människor vill fälla en som en fura vid fotknölarna ibland.

    Just nu känner jag mig lite vilsen då jag inte är engagerad i någon förening, inte jobbat på evigheter och kören är jag ju bara en del i så ja, man får inte utlopp för sin kreativitet och hjälpa andra. Men jag inser väl att jag egentligen tar hand om mig själv för tillfället. Det är väl därför det känns konstigt 🙂 Har tappat fart men körde väll i 200 knyck lite för länge. 50-års strecket vet jag inte riktigt om jag gillar, det var så mycket som tvärnitade och gjorde kovändning på en och samma gång.

    Ser att du har orkidéer på G. Mamma är nästan en samlare när det gäller orkidéer… tror jag räknade till 30-tal som står på övervåningen och nu har alla förutom 5 st bestämt sig för att det är dags att blomma. Vi har flyttat ner alla till nedervåningen och jag har fullt sjå att få in dem i inredningen så att vi kan se och njuta av dem. Blev ju lite trångt i fönstren med ljusstakar och annat så man får trixa lite.

    Tisdagen bjuder på sol här i SutteCity, hoppas att du får en fin dag. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Blir full i skratt, kom att tänka på när jag sökte upp ett annat öppet hus för pensionärer, sk stickcafe. Jag längtade så efter något att orka till någon dag i veckan, tog mig dit och frågade om det var ok fast jag hade några år kvar till ålderspension? Det var helt ok, här skulle stickas!
      Det är då jag ser ”Skatan” i egen person, nu pensionerad, som förvånat tittar på mig och undrar ”vad gör du här?” Då höll hon på att nästla sig in, skulle senare hålla i lite gymnastik för de äldre. Men det här var ju trevligt med sticka och kaffe, sa hon.
      Jag gick aldrig dit mer.
      Inte för att jag behövde bry mig, sånt fixar jag lätt, men luften, lusten, viljan pös ut som ur en punkterad boll.
      Men jag ska gå med i PRO nästa år när jag blir riktig pensionär, då ska jag åka dit och sticka en gång i veckan, fika och prata öronen av tanterna. Jag har ju köpt en sittande motionscykel, en med ryggstöd och min tanke är att jag ska cykla upp kraften i benen till dess, för det är bara överkokt spagett i dem som det är nu.

      Min familj var alltid alla tiders att komma till som gäst, trevligt värdfolk, underbar mat, hembakt, festfint, Frank Sinatra höll till i vardagsrummet, det dansades, tjoades, spelades gitarr och dragspel. Det klingade i grogglas utan att någon blev otrevlig och cigarrer bolmades.
      Men det var inte så öppet i vårt hem, att folk bara tittade in kändes alltid lite konstigt, tror mina föräldrar inte gillade det riktigt. Föräldrarna umgicks ju oftast med mig och syrran, vi gjorde väldigt mycket ihop.

      Vintrarna var det skidor i skogen med varm choklad, smörgås och den självklara Jaffaapelsinen. Eller skridskor på Edsviken, jag växte upp i Danderyd, pappa och han polare åkte skridskosegel och jag fick åka med, hålla i mig av bara sjutton, för det gick undan. En av pappas polare bodde på andra sidan Edsviken, så redan som små drogs syrran och jag över isen i pulka, var nog kälke på den tiden. Sen festade föräldrarna och vi barn lekte genom åren.

      Sommar var det skärgården, båtar, semestertältande runt Sverige, tälta är jag helt klar med. Hösten, säger bara skogen, pappa var fena på svamp, mamma låg inte långt efter och själv sög jag i mig kunskap utan att inse det. Upptäckte att jag kunde en hel del om svamp när våra ungar kunde hänga med i skogen.

      Själv har jag nog varit dubbel, haft väldigt mycket folk hemma genom åren, middagar, bufféer, fester med vänner, våra barn, deras barn. Sen var det min mission att hjälpa andra och det tog mycket tid från både mig och familjen. Jag arbetade med astrologi, lägga kort och healing i många år, var med om märkliga saker, helt underbart, sen hade jag grupper hemma flera gånger i vecka ”New age vad är det?” Samtidigt som jag jobbade på dagvården, det blev för mycket, jag gick inte in i väggen, jag hoppade in i den och jag njöt av varje stund innan luften gick ur.

      Nu kom maken hem från jobber, han beundrar mina 45 lussebullar jag bakade under eftermiddagen, nu får han ta över … disken. Orättvist landar livets lotter 🙂
      Kram

    • Suttecity skriver:

      🙂 Nu börjar jag förstå mer och mer varför jag trivs så bra i din blogg. Vi är nog rätt lika i grunden. Astrologi har jag mest använt som klient men healingen finns där och öppenheten för New Age och säkerligen vissa upplevelser i samband med detta, sedan vår uppväxt. Det är spännande det här. Tror alldeles säkert att du gav massor av healing i ditt jobb. Skatan skulle nog behöva handpåläggning hon med – men hon verkar vara the one i livet som man helt enkelt inte vill veta av. Har själv en skata… såg ut som en gam och har fjäderfä i sitt efternamn. Men det är en annan historia 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Vi har nog alla en skata, gam eller påfågel runt oss vare sig vi vill eller inte. Det är svårt, men bäst är att titta på de där fåglarna och fundera över vad jag har att lära mig. Ibland behöver jag bara se hur jag inte ska vara, andra gånger kan personen vara en spegel för mig att lära om mig själv.

      En chef jag hade när jag jobbade på en tidning, undrade hur sjutton jag gjorde för att komma på god fot med de som var mest besvärliga? Men det är ingen svår nöt att knäcka, knepiga människor gör mig nyfiken, jag vill förstå varför de är som de är, se om jag kan få personen att slappna av bli en tillgängligare person.

      Nu för tiden orkar jag inte ”vara mig själv” så länge när jag är borta, så det finns inte så mycket krut kvar i kärringen att utforska annorlunda människor, jag trivs bäst när jag bara kan vara och att andra är sig själva.

      Att inte vara sig själv, med det menar jag den naturliga energi jag föddes med. När luften snabbt går ur så tappar jag mig själv, orkar inte prata, gestikulera på mitt vis, allt dras in och dämpas.

      Jag har också fem orkideer som är på gång med knoppar, jag har kastar många denna höst, de så för risiga ut.

      Nu ska jag fika och äta lussebullar. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s