Lite av varje dagarna efter

Hur har ni det i svallet efter julafton?

Jo tack, igår var det en vilodag för kroppen, det som nog plågade mig mest på julafton var soffan, inte min, utan dotterns. Nu för tiden har yngre folk soffor som  ingen kan sitta i, en sittvänlig soffa, vet de inte vad det är, sånt har vi äldre mest kunskap om. En soffdyna ska ha ett visst avstånd till knävecken, så att benen kan hänga ner som brukligt när man sitter i en soffa eller i en stol. Ryggen ska vila mot just ett ryggstöd, det är därför det heter ”ryggstöd”.

I moderna soffor sitter man med benen pekande rakt ut, som små barn, det går inte att böja knäleden för soffdynan är för bred, om du samtidigt vilar din rygg mot ryggstödet. Mina korta strumpor hade konstant hälen på ovansidan av foten, just för att sofftyget var strävt vilket fick hälen att snurra runt, när jag ålade runt i försök att hitta en vettig placering av kroppen. Dotterns svärmor och jag suckade, hon fick ont i ryggen och satt mest på kanten med rak rygg. Själv gnölade jag mest dagen efter jag hade hasat runt i oändligt många varianter av försök till sittande.

Själva julafton var trevlig och oväntat lugn, de små blir äldre för varje år, konstigt nog. Min 2-åring som nyss låg på sjukhus, var en avmagrad variant av sig själv, stod nyvaken rakt upp och ner i sin egen värld väldigt länge. Ingen fick peta på henne och jag ska erkänna att hjärtar mitt var tungt av kärlek till henne och min längtan var så stark att svepa upp henne i famnen och bara trösta, smeka, gunga henne lite, nära mitt hjärta. Om inte ”om” hade funnits hade hon inte stått där, impregnerad i 1900- talets största hit penicillinet, om inte det fanns, fanns hon inte mer.

Nu tänkte jag på julmaten, den goa, generösa som vi alla har hjäpts åt att laga till vår gemensamma måltid. Andras högtider bryts bröd som start på högtid, några äter inte i dagsljus, men festar så fort mörkret lägger sig. Jag har aldrig hört att andra än just vi svenskar ska skämmas för att vi äter vid våra högtider, vi äter för mycket och vi äter fel. Herregud en griljerad julskinka när man ska tänka på miljön och äta en griljerad kålrot.

Ett dignande Fanny och Alexanderjulbord ska vi skämmas över, titta på SVT och TV4 som ständigt visar tiggande om allmosor till svultna barn, med en stor extra pik av sändningstid vid jul och övriga högtider. Trots att vi är ett av de folk som skänker mest privat och inte bara via skattetvång. Men storebror ser dig och vill att du ska storkna av överflödet, inte slappna av med familj och vänner under en svensk högtid. Svensken ska alltid ha dåligt samvete över världens plågor, över andra som inte har mat, julpaket, tak över huvudet, glädje i huset. Inte nog med miljötalibanerna, nu har vi vegoterroristerna, kläder som i andrahandsterrorister, cykelterroristerna osv i evigt.

Allt som kan omvandlas till något vi har dåligt samvete över, skäms över, glädjen att ge oss själva något, det är fult. På något slags statligt konstigt vis, är vi inte värda att ha våra högtider längre, inte om de innehåller festmat, presenter eller glädje. Det är alltid  någon annan som ska ha dina surt förvärvade pengar. Staten och media försöker ständig göra oss totalt befriade från allt som vi i alla tider trott var vi, vårt gemensamma vi, vårt arv som håller ihop oss.

Men trots allt, firade jag och min familj julafton med glädje över mötet med varandra, ungarnas lidande i sin väntan på tomten, julbordets fröjder, storögda ungar när tomten äntligen kom, julklappspapper i överflöd, ungars glädjetjut, och lugnet som la sig när förväntningarna hade stillats, leken med det nya.

Själv blev jag så överraskad, fick en ny IPad av maken och räknade ut att den gamla som känts sliten, var från julen 2012. Att jag sen fick så efterlängtade böcker som Hans Roslings bok om sitt eget liv och den sista Factfullness, som jag direkt på julnatten fastnade i. Han hade 13 frågor som jag som läsare skulle svara på, det gjorde jag och fick 6 rätt vilket jag själv inte var imponerad av, men förstod sen att det var riktigt bra med min kunskap, jämfört med alla grupper över hela jorden som har fått svara på frågorna. Jaha, ”jag” du är inte så dum som jag ser ut, som vi sa i min uppväxt. En får glädjas åt de lilla. 🙂

Fridens, hur var det med din jul?

 

 

8 reaktioner till “Lite av varje dagarna efter

  1. Vi har haft det lugnt och fridfullt, inget överflöd att ha dåligt samvete över 😉 Massor med mat javisst, men inget dåligt samvete utöver – möjligen – mängden som åkte i, det kommer ju surt efter om man tittar på vågen. Mer dåligt samvete än så har jag inte kostat på mig 😉
    Factfulness ligger här på skrivbordet och väntar på att läsas, jag har inte tagit mig tid för den än men snart ska jag åka iväg på lite solsemester och lite sällskap i solstolen vill jag ju ha 🙂

  2. Har firat julen med barn och barnbarn … alldeles utan dåligt samvete 🙂 Factfulness är på väg – skulle ha kommit före jul så jag hoppas den kommer idag 🙂
    God fortsättning!

    1. Helt rätt utan dåligt ansvar. Ska bli intressant att läsa boken, jag lämnade den hemma när vi åkte till landet, håller på med slutet i en deckare som jag vill läsa klart först.
      Trevlig fortsättning.

  3. Kan bara skriva under på dina tyckanden. Sofforna idag går helt enkelt inte att sitta i. Kryper man upp somnar ju fötterna efter en stund och stöd som sagt, obefintligt om man inte bullar upp med kuddar. Jag har min sittvänliga soffa kvar som jag köpte i början av 2000 och den håller än. Som tur var valde jag tidlöst tyg och färg. Man sitter toppenbra i den. Mamma letar ny och är jag med så provsitter jag men allt som oftast avråder jag henne skarpt att provsitta för med hennes knä som kan hoppa lite som det vill skulle man behöva kalla på personal för att dra upp henne.

    Vi hade en bra jul. Kusin 2’s barn var med, behöver verkligen träna upp sin sociala förmåga. Grabben (19 år) kom igång lite med pratandet och man såg glittret i hans blick att få umgås och att man pratade med honom även om det verkligen märktes att han var ovan vid situationen. 17-åriga tjejen var mest ute i lillstugan. Deltog inte i samtalen och ja, hon är nog mer lik sin mor än vad vi trott innan. Att det kan vara så olika, vi övriga är ju pratsamma och småbullriga. Skulle bli förvånad om de deltar några fler jular med oss. Det var gott att se mamma och morbror tillsammans, man glömmer lätt att de är 80 resp 78 och som mamma sa när de åkt, man vet ju aldrig hur länge man har varandra. Men summa summarum var det en bra jul. Blev bara idiotförklarad en gång av min syster som inte tål att man säger ifrån… så nu blir det lugnt med kontakten en vecka eller två då hon kör ”silent treatment”. Som vanligt. Julhelger kan vara riktiga utmaningar men 98 % av familjen är problemfria 🙂

    1. Det är väl alltid lite störningar när släkten träffas, gnissel, fast man kan ha det väldigt trevligt. Min stora käft glappar ibland och dotterns svärmor gillar jag, men vissa drag den sidan av släkten har irriterar mig. Varje jul träffas vi till 14-tiden och det är full rulle för dottern hela tiden, denna jul var de dessutom avslagna efter influensan och 2-åringens dubbelsidiga lunginflammation, båda sjukorna tar flera veckor att friska på sig ifrån.

      Från början var det så att svärsonens sida skrev rimm på paketen, det tog en Evig tid för varje paket, först pratade de så mycket om annat, att de inte hörde att någon eskade tystnad och läste rimm, sen blev det schyyyy och läsa om. Sen skulle det gissas, och babblas i evighet. Där satt maken och jag, klockan gick mot 22.00 mot 23.00 och 24.00 vi packade oss iväg och försökte hinta om att det var dags att ”ha vett att tacka för sig och åka hem”. Men de satt där de satt och jag som själv haft jul med familj och släkt i åratal minns ju hur slut jag var, men min släkt var ju fostrade att åka hem i normal tid. Tack o lov.

      Dottern har dagen efter vid flera jular berättar att de suttit både till ett och två på julaftonsnatten, så ingen hänsyn togs när de fick barn. Sån gör mig förbannad.
      Denna jul var det inte så mycket rimm tack och lov, men svärmor behöver lång tid för sina paket, det ska pratas före, under och efter. Herregud min skapare, tänk att ett magnetställ till knivar kan behöva så mycket babbel. Det ska hämtas kniv och testas, det ska erbjudas större modell om det önskas osv. Då säger jag att vi borde skynda på lite …
      Efter en timmes försök att få 2-åringen att somna gav dotter upp och kom upp till oss med henne, 5-åringen låg i soffan och tittade i sin IPad. Sonens familj åkte hem för länge sedan och vi väntade med att öppna vuxenpaketen tills dotter skulle lyckas söva den minsta.

      Vi åkte hem 23.15 och svärmor frågade ”med tonfall” när jagt tidigare sa att ”vi skulle skynda på, ”pratar jag för mycket, sa svärmor?”
      Jag sa, när vi tackade för oss och jag kramade svärmor ” förlåt om jag lät elak”. Då drog hon igång igen och jag ångrade faktiskt att jag sa förlåt. Att man inte har kommit längre vid sjuttio, än att man inte kan ha minsta fantasi om att familjen helt enkelt inte orkar mer.

      Hon är varje onsdag hemma hos dotterns familj, hon hämtar ungarna på dagis och äter middag där innan hon åker hem. Sen tittar hon in och ut under resten av veckan, och tro nu inte att jag är sotis, knappast. Glad att min dotter får hjälp och mina barnbarn får farmorskontakt och att farmor ställer upp så mycket. Men egot måste vara stort när hon inte fattar att vi kunde vara jäkligt glada som fick fira jul med dotterns familj i år efter alla sjukdomar.
      Jag orkar inte vara farmor och mormor till fem barnbarn, det är mer än jag mäktar med, med min kropp, så jag är glad att svärmor finns och tar hand om dotterns två. Jag ställer upp när jag vill och orkar, så är det.
      Vore jag frisk som förr hade det varit en helt annan sak.

      Nu brinner brasan i kamin och det är både rofyllt och vacker att titta på elden. Nyss ringde makens syster och ställde in vårt besök, hennes man låg i influensan, tråkigt för honom för sjuk som bara den blir man av eländet. Men jag kände att det inte gjorde så mycket, sonen med familj skulle ha firat nyår med oss här, men även det blev ändrade planer.
      Gör inte ett dugg.

    2. Ja ibland kan man får gråa strån på vissa och man blir lite smått fascinerad, eller hur man nu skall uttrycka det, över hur vissa ibland helt enkelt inte är uppmärksamma på stämning, se hur folk mår omkring osv. Visst, de bidrar på sitt sätt, men ibland räcker inte näsan så långt när det tänks, eller inte tänks. Måste säga att jag beundrar ditt tålamod 😀

      Hur roligt det nu än är att ses så är det allt skönt att slippa emellanåt. Det är bra om det timar också så kan man ta hand om sig med gott samvete.

      Nu får vi ha en fin lördag //Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s