När ser man sig själv som bäst kan man undra

Denna lite frostiga dag tänker jag mycket på det här med nyår. Personligen har jag aldrig gillat nyår, en kväll folk dricker för mycket och så alla de här förbannade fyrverkerierna. När andra ylar av lycka med sina champagneglas i näven vid tolvsnåret, så invaderas jag av tunga känslor.

Ännu ett år av ens liv har gått och ett nytt börjar. Jag vet inte varför jag alltid haft mest lust att gråta?

Året som gick rent personligt har varit fullt av envisa tag, där jag har genomfört det mesta jag har tänkt mig, men priset har ibland varit för högt. Jag är trött på ofriheten att inte kunna göra som jag vill, när jag vill. Trött på att inte veta hur jag kommer må dag för dag, rädslan att boka in kommande möten som inte blir av. För att inte tala om inbjudan till nya bekanta som förväntar sig inbjudan i retur.

Minns ett sånt där returmöte där jag skulle bjuda på landgång och kaffe, kroppen skakade av stressen och jag orkade inte stå och göra landgångarna, utan fick sitta vid bordet och tårarna föll. När sen besöket kom så var jag så väck att jag inte minns ett dugg från kvällen, men de upplevde det nog inte så, jag har blivit fena på att dölja mitt tillstånd. Inget skryt bara en sjuk detalj om det hela.

Detta knöliga liv, och efter avd depression och trötthet kommer jag till kärlek.

För den finns ju där varje dag, på något vis, från de närmaste i familjen och mina vänner. Jag känner mig väldigt uppskattad, får man känna så? Får man ens tänka så om sig själv i detta märkliga land? Om jag skriver att jag ofta känner mig nöjd med mig själv, vad utlöser det för reaktioner hos er? Att jag är självgod, självupptagen, egoistisk, slår Jante till med klubban eller yxan rent av. Kokar blodet hos er och avsmaken tränger på som en äkta svensk sur uppstötning?

Ja, jag tänker högt när jag skriver, precis som jag gör när ungarna mina beter sig och jag blir arg och ledsen, eller mamma som i sin tilltagande senilitet gör livet påfrestande för mig. Samtidigt som jag inte orkar med det jag vill med henne, men gör så gott jag kan, med makens hjälp. Den där öppenheten kan göra en löjlig att läsa, svaghet, ligger inte på människans topplista över godkända sidor. Andras förakt väntar bakom knuten.

Den där sidan hos mig har jag kämpat med, uppvuxen med både mormor och mamma som var extremt misstänksamma om folks egentliga orsaker till sitt handlande, gav de något, undrades det över vad de förväntade i gentjänst. Inte fick man berätta om personliga saker heller, andra hade inte med det att göra, oavsett vad det var.

Så föds ju jag, en tvärtom person, rak, glad och öppen. Jo, jag fick mycket på skallen hela min uppväxt. Den sista spiken i den kistan var, när jag besöker min mamma med min förstfödda dotter. Jag är så lycklig och stolt, en vännina till mamma var också på besök och jag visar upp dottern och säger att ”hon är det finaste som finns i hela världen”. Men se så fick jag inte säga, skryta när den där vännen till mamma var där. När jag tidigare under graviditeten var glad över just graviditeten tryckte pappa ner mig med att säga ”du är inte den första kvinnan som ska föda barn”, asså, det var inget att snacka om, låssas om överhuvudtaget och då hade jag verkligen ingen sån pratkontakt med honom. Så jag antar att det var ord som kom från mamma från början.

Men mitt första år hos min mormor låg alltid i mig som en trygghet att vara älskad för den jag var och så var vår kontakt tills hon dog. Andras gillande av mig som person, har alltid betytt mycket för mig och tursamt att jag har så lätt att skapa kontakt med andra, hur som helst, när som helst. Utan dessa viktiga bitar i min personlighet under uppväxten, skulle jag nog inte blivit en svag/stark person. Jo, för mig är svag lika viktig som stark i en person.

Har ni någonsin tänkt på hur den här Jante har styrt oss genom tiden? Men nu håller det på att slå över i motsatsen, folk både/mest yngre och äldre är så otroligt utagerande med sin förträfflighet, alla visar upp sig på ett vis som för min generation är helt galet självupptaget. Tittar på Pernilla Wahlgrens TV serie med dottern och resten av familjen, de är bara en i högen av alla egocentriskt självupptagna. Personligheterna kan jag tycka om på olika vis, men svårt har jag med en så totalt obildad, okunnighet som de flesta av dem visar på. Tänker på alla unga som förblindat ska suga i sig all dumhet de bjuder på. Jag fattar inte hur de har lyckats bli så korkade på ren svenska?

Nu ska jag göra mig iordning, vi ska åka iväg och handla ingredienser till nyårssmörgåstårtan.

Önskar er Alla ett Gott Nytt År!

 

11 reaktioner på ”När ser man sig själv som bäst kan man undra

  1. Suttecity skriver:

    Du är en väldigt uppskattad blogg-granne skall du veta. Du sätter ord på mycket jag tycker och tänker 🙂 Jag har också börjat känna att jaha, det var en dag mindre, en dag närmare, en dag ifrån. Åldern kanske? Har en gammal bekant som inte ansåg att nyår var något att fira så hon satt hemma och kände det som en vanlig dag.

    Den däringa Jante kan dra åt pipsvängen. Han gör sitt bästa för att få ner oss i betongen men så finns det motvalsfolk som du – och jag är nog sådan jag med, åtminstone var jag innan jag började äta medicin. På ”köpet” fick man den här hjärntröttheten som gör att det kokar i skallen och stänger liksom av sig när det blir för mycket. Men nu börjar jag i alla fall få lite koll på vilka veckor som kommer vara mök och kan rätta upp saker efter det. Lite smått folkskygg har jag blivit och det är då rakt inte jag som jag var i 49 år. Nåja, mitt mål 2019 är att byta läkare och har gett mig den på att vara besvärlig och se till att få bli så utredd jag kan bli och medicinanpassad så att jag kan får vara mig själv igen. Jag skall helt enkelt göra slut med henne och be att få en ny.

    Wahlgrens…. jag orkar inte. Som du säger, ego och ibland IQ-fiskmås på vissa håll och man får väl hoppas att det är så illa som det är så att det inte spelas hål i huvudet. Tror jag börjar bli gammal 🙂

    Fortsätt vara den du är för guds skull. Hade det varit någon annan så hade den inte orkat med som du gör med tanke på ditt fysiska bagage, that’s for sure.

    Gott Nytt när det blir så dags!

    • livsglimtar skriver:

      Jag blev ju totalt utbränd 2000 någongång och har ju aldrig fått ordning på hjärntröttheten, det här att handla med mycket folk, allt jag tittar på och belysning gör mig tom i bollen, jag tycker verkligen inte om att träffa bekanta på väg in i affären, för då tappar jag fokus och virrar runt, frågar maken hela tiden vad vi bestämde att köpa till middag, fast det ligger i vagnen.
      Ja, ta tag i läkarbytet så fort det blir vardag igen, jag har gjort det en gång och det blev med tiden bra för mig.

      När man har en kronisk allvarlig sjukdom är det otroligt viktigt att ha en läkare som man litar på. Skillnad om man åker till VC med en kraftig förkylning, då kan det vara vilken läkare som helst.
      Även jag är ju folkskygg och jämför jag med mitt friska liv, så har jag blivit eremit. Hahah eller termit som vår som trodde det hette när han var barn.

      Tänker på din bekant som inte firade nyår, jag brukar tänka att alla helger är ju bara vanliga dagar, som vi bestämt har ett annat värde. Klok bekant och hoppas många som känner sig ensamma kan tänka detsamma.

      Känner detsamma för dig, gillar dig och dina tankar, tror ju att vi som dras till varandra har likheter i vårt tänkande och kännande, fast vi kan vara olika.

      Gott Nytt År önskar jag dig, Krama mamma och ha det mysigt.

  2. Anne skriver:

    Håller med Suttecity – du är verkligen en uppskattad bloggranne!
    Jante har nog snart passerat bäst-före-datumet, han är inte önskvärd längre. Ett litet mått av Jante är nog inte så dumt trots allt, inte för att jag vill att folk ska känna sig nedtryckta men det är ganska drygt med människor som upplever sig själva om förträffliga. Tycker mig se det (i lite mindre skala men dock) på arbetsplatserna, jösses om chefen påpekar något till de som redan är förträffliga, där kan man ju inte jobba…
    Nåväl, nog om det 🙂 Ha en riktigt skön nyårsafton och gott nytt år på dig!

    • livsglimtar skriver:

      Detsamma till dig Anne, alltid trevligt när du hälsar på och tänker högt. ❤
      Jag fattar inte vad det där har kommit ifrån, att folk blir kränkta av vad som helst. Jag hör från andra som jobbar att en del inte är riktigt kloka längre på sina jobb. Som om en arbetsplats inte längre är just en arbetsplats, utan vissa tror att jobbet bara är till för att anpassas till dem. Kränkta och snarstuckna, jag vet en som säger upp sig så fort det inte passar. Sen kan personen gå där och drälla länge på A-kassa.

      Önskar även dig en toppen Nyårsafton!

      Imorgon börjar maken och jag med smörgåstårtan, det ska vara hackat hårdkokt ägg, räkor, lax, majjo, creme fraische, dill, gräslök, hackad rödlök och hemgjord Skagenröra.
      Sen ska vi äta i två dagar hahaha!

      Kramsingen

    • Anne skriver:

      Hmmm… där slog du huvudet på spiken!
      Det låter väldigt gott med smörgåstårta! Varför har jag inte tänkt på det? Lite sent ute nu…
      Ha det gott! Kram!

  3. midsommarros skriver:

    Det måste vara trist att uppleva nyår så tungt! Även om jag själv inte får en sådan ångest inför nyår (däremot har julen förut ibland varit tuff för mig), tycker jag mig ändå känna igen känslan du beskriver med att ”ännu ett år av ens liv har gått”. Tror det delvis hör ihop med vår ålder, svårt att acceptera att det inte mera finns någon strålande framtid att se framemot, såsom då man var ung. Visst tänker man ibland hur fort tiden går, att vår tid är begränsad och på meningen med det hela. Men sedan är det bara att acceptera faktum att sådant är livet och kanske hellre fokusera på fortsättningen i din beskrivning: ”…och ett nytt (år) börjat”. Det är väl ändå en tröst att livet går vidare och åtminstone jag tänker på hur trevligt det är att få se sina barnbarn utvecklas och hoppas få vara med ännu länge i deras liv. Nu då man lyckats få tre barn stå på ”egna stolpar”, hoppas man att få erfara barnbarnens utveckling till egna individer. Jag är dock tillsvidare lyckligt lottad som får ha hälsan i behåll, tänker nog ofta då jag läser dina inlägg att det måste vara tufft att kämpa med det dagliga då man mår dåligt. Har ändå glatt mig åt att det från dina texter verkar som att du har en bra livskamrat som stöd och jag beundrar din energi med allt möjligt (renovering, fester o firande, omtanke om familjen osv).
    En sak som jag själv tycker är ganska skönt med denna ålder är att jag äntligen tycker mig ha lärt att leva i stunden. Som ung hade jag alltid planerat livet framåt och då går man kanske miste om fina stunder i nuet – man kanske förstår dem först efteråt. Nu är det mera ”den dagen, den sorgen” som gäller.
    Du verkar ha en aktiv umgängeskrets och jag tycker att du inte skall vara rädd för att boka inkommande möten, även om du kanske måste avboka dem sedan. Dina vänner förstår säkert din situation, om de inte gör det är det deras problem tycker jag. Även nya bekanta verkar dyka upp i ditt liv, inte så illa, men du kunde nog strunta i vad de förväntar sig. Var står det skrivet att du borde inbjuda i retur? Visserligen kan det resultera i att inbjudningarna avtar om man aldrig gör det, men om man förklarar sin situation borde väl varje människa som är funtad med förstånd och empati förstå din situation. Om de inte gör det, kanske du borde fundera på vill du verkligen umgås med sådana människor? Jag har alltid ansett att det är kvalitet framom kvantitet som gäller, även gällande vänner.
    Det är fint att du känner av kärlek och uppskattning i ditt liv och att du ofta känner dig nöjd med dig själv. Hakan upp, det skall du göra, klappa dig själv på huvudet och konstatera ”hurra, vad jag är bra!”. Om inte du gör det – vem gör det? Vi har ett ordspråk på finska som på svenska lyder: ”vem lyfter kattens svans om inte katten själv”, det citerar jag ganska ofta Vi borde alla lära oss att älska också oss själva, inte bara andra (övar mig själv ännu med det…), och nej, varken ”kokar blodet” eller ”tränger avsmaken på” hos mig när du gillar och uppskattar dig själv.
    Ett bra knep att ”lätta på trycket” är att skriva av sig. Själv började jag i något skede skriva ”Mitt liv” och det är konstigt hur bra det känns att få ut gammalt groll. Även om det inte ändrar på något och kanske ingen annan än man själv någonsin läser det. Emellanåt låter jag texten vila och så läser jag om vad jag skriver, formar om…. Det kanske motsvarar det du kallar att du ”tänker högt” när du skriver. Jag är bara inte lika modig som du, vädrar hellre i skrivbordslådan…. men jag tror effekten är ändå nästan lika (utom att man ju inte får respons av utomstående, i gott och ont…).
    Det du skriver om din mamma kan jag också känna igen. Jag delar erfarenheten av en svår mamma-relation och känslan av att aldrig duga och alltid göra fel sitter hårt. Min mamma dog 2011, två veckor efter min pappa trots att de varit skilda i över 40 år och hon aldrig sagt ett gott ord om honom…. Dels har mitt skrivande i bordslådan också lättat på trauman över vårt förhållande – en liten triumf är ju att jag trots allt överlevde henne men konstigt nog så saknar jag henne stundvis och det är saker jag skulle vilja tala med henne om. I praktiken tog jag hand om henne under hennes sista ca 10 år. Även om hon levde i egen lägenhet, men klarade inte av vardagen utan hjälp, var för stolt för att be eller ta emot hjälp av andra…. Jag bestämde mig för att inte ens förvänta mig ett tack utan gjorde det för min egen skull och för att jag ville bevisa (mig själv) att jag visst var en bra dotter. Nu är jag glad att jag gjorde det. Försök du också ta hand om din mamma för din egen skull, på dina villkor, inte hennes.
    Jag, som är förtjust i aforismer, hittade på webben följande, som jag tycker är ganska talande, uttalad av den danska familjeterapeuten Jesper Juul: Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.
    …och att sedan lära sig att älska sig själv är inte alltid lätt….
    Och alla dessa självupptagna s.k. reality-serier som verkar vara så gott som det ända som numera produceras i TV klarar även jag mig riktigt bra utan! Wahlströms är inte ens från den värsta ändan…. Kan bara undra vem ÄR intresserad av detta självupptagna navelskåderi? Hur olika människor blottar sitt enfald i TV, hånglar på lyxhotell, pumpar i sig silikon här och där, blottar hur tomt liv de lever…. Alla oäkta människor för vilka endast utseendet, framgång och pengar betyder något. Man kan ju inte annat än tycka synd om dessa patetiska människor. Det tycks finnas för lite riktiga problem här i världen kunde man tro!
    Nu inser jag att min kommentar blev väldigt lång…. Men det du skrev om var så inspirerande och så har jag ett litet problem med att utrycka mig kortfattat. Ursäkta för det.
    Jag hoppas att du trots allt känner lite glädje nu på nyårsafton och att år 2019 skall bli ett gott år för dig.
    Kram ❤

    • livsglimtar skriver:

      HerreGnu så härligt med långa kommentarer, jag tänkte så mycket under tiden jag läste att jag inte vet var jag ska börja. Mycket var vi överens om, så bra vi tänker. 🙂
      Det tunga vid nyår slår bara till vid tolvslaget, tiden fram till dess och tiden efter mår jag bra.
      Det här med att planera sin framtid har jag nog inte gjort på det viset, vissa stakar ut livet redan i skolan, sätter upp mål de drömt om och fullföljer.
      Jag är så ”tråkig” att jag inte har varit sån som haft så mycket drömmar på det vis jag förstår att andra har. För mig fanns det bara en längtan, att få barn, det överskuggade allt i min uppväxt och min tid som ung vuxen.
      Sen ville jag bara ut bland folk och jobba, ville leva mitt i livet, det riktiga livet, inte sitta och studera år ut och in.

      Livet går vidare, barnbarn är väl det absolut bästa av allt, min kära snart 10 år föddes mitt första och sista njursviktiga år, han kom i januari och jag fick en ny njure i august. Tror inte någon förstår hur starkt han påverkade och ännu påverkar mitt liv, påverkade mitt liv att vilja leva, då när det var minst sagt tjorvigt, honom älskar jag så det värker i mig.

      Mammas och min relation var ingen hit, men det ”som var bra” (verkligen inget bra i det, förstå mig rätt) i att min syster dog i lungcancer 49 år gammal, hon som var favoriten. Kvar blev jag och tiden efter min systers död pratade vi mycket mamma och jag, vi möttes i sorgen och mycket av det som inte varit bra mellan oss la sig. Vi pratade och pratade ….
      nu passade jag på att ringa mamma och önska Gott slut, hon var nerbäddad och nöjd med allt, de får så god mat på hennes hem och det pratar hon alltid om.

      Jag hade nog en period i början när mamma blev sjuk när jag kände att det förväntades något speciellt av mig som dotter. Det var så jobbigt, rensa hennes hus, installera henne på hemmet, tusen och en kontakter, papper och annat som skulle ordnas. Sen detta jäkla åkande och hälsa på hela tiden, tänkte att jag snart dör före henne.

      Jag har tänkt mycket på hur min relation med min mamma har påverkat relationen med min egen dotter. Vissa delar har dottern verkligen sluppit, men galet arg på mig själv har jag känt mig ibland när min röst plötsligt låtit som mammas. Jag hatar det arvet.
      Tur att jag fick en tuff dotter, hon sätter mig på plats ibland och hon är som bäst i vår relation när hon använder sig av sin diplomatiska sida, den hon har ärvt från sin pappa. Då taggar jag ner hahaha låter inte klokt.
      Men vi har varit medvetna om det jag fick/inte fick med mig hemifrån och hon var ju dessutom mammas första barnbarn och hon har umgåtts mycket med sin mormor och vet en del om hur hon är.

      Katten med svansen älskar jag!
      Sen Jesper Juul, jag har köpt bok av honom till sonen, men tror den gled över till dottern, båda har ju barn. Jesper Juul: Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.
      Där vid den sanningen vill jag sluta!

      Njut nu av årets sista timmar och ha en trevlig kväll. Gott Nytt År du kloka vän!

  4. soulros60 skriver:

    Gillar inte heller nyår med ett jäkla smällande ..Och många dricker .. känner mig lite vemodig och ledsen på nåt vis. Men oxå skönt med nåt nytt . Lite ambivalent. Ägnar mig åt att mest relaxa hemma då . Nää blää wahlgrens ..ytligt och rent fjantigt . Gillar jag inte att se . Pinsamma är dom .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s