Min mormo, min

En dag i långsamhetens tecken, vaknar så stel och ovillig till liv, kroppen alltså. Tre ljuvliga dagar med familj och barnbarn på det ena eller andra viset. Idag tittar jag på första programmet av Hem till gården efter juluppehållet, det första var igår, den dag T dök upp och jag så nyvaken, tappade bäringen för några timmar. Glömde mitt TV program och glömde kastrullen med korvvattnet på spisen, det luktar konstigt när det torrkokar.

Nyss såg jag tv-serien och stängde av så fort den var slut, tystnaden, klockans tickande, fast den ännu inte är uppsatt efter tapetseringen, frågan är var vi vill ha den? Jag läser något här inne och tittar ner på min kropp, konstaterar att jag inte har gått upp än, nattlinnet har jag ännu på mig.

Igår kväll ringde min dotter, det var 2-åringen som pekade på telefonen och ville ringa mormor. Alltså jag dör av kärlek, hon håller mobilen tätt in till kroppen och säger, skriker ”min, min mormo” när syrran vill vara med och prata. Det blir sånt liv i luckan och jag släpper allt och låter mig sväva iväg i kärleksruset, egot fylls av att vara något hon vill ha för sig själv.

Att ha äldst här på dagen sittande bakom min ända och mina ben i soffan, tittandes på filmen Skönheten och odjuret och på kvällen bli uppringd av yngsta, de fyller mig med sån lycka att jag suckar djupt.

Sa jag att vi fick el på landet förra veckan! Nu är nästa oväder på gång i Roslagen, men denna gång snö i mass. Vi bara måste sticka dit så fort vi kan och kolla husen, värmen och nu även snömassorna. Sen har vi två tomma frysar att passa på att rengöra, lådorna tog vi hem sist med frysta maten, det är nu kastat eller uppätet så mycket vi nu hann, för frysen här hemma är nu minst sagt proppfull, den var full redan tidigare.

Sen är det mammas tur att få besök på söndag på vägen hem, samtidigt som svärsonen fyller år och väljer sitt kaffekalas på lördagen, idiotisk dag när de flesta behöver sin lördag till att fixa så mycket och vi är som sagt på landet. Men han brukar ha kaffe för oss päron och sen middag för sina vänner, så det är väl därför han väljer lördagen, vi åker nog över en sväng på söndag. Slänger in paketet, en snabbis, så vi inte stör fel dag.

Näää, nu ska jag in i duschen, dagen måste ju få börja någon gång.

Ps. Jag cyklade för första gången på min nya ”rehabcykel” igår. Ska trampa på även idag och glo på Netflix. Kram på Er!

4 reaktioner på ”Min mormo, min

  1. Anne skriver:

    Barnbarn har jag inga än och inte har jag längtat efter några heller, men efter att ha läst det här så… 🙂
    Här kom det en del snö men inte i närheten av vad de hotade med, vanlig svensk vinter blev resultatet!

    • livsglimtar skriver:

      Dessa barnbarn är onekligen orsak till massor av glädje, gapskratt, humor, närhet, kärlek och självklart oro om någon blir sjuk. Jag har jobbat mycket med barn när jag var hemvårdarinna, passade barn redan som väldigt ung och önskade mig alltid egna barn, det var det viktigaste i min värld och jag är så tacksam att jag fick barn. Men det här med barnbarn var något som andra hade, jag längtade aldrig efter barnbarn som många gör. Så föddes T och livet blev så spännande igen, att följa den lille som jag döpte till Marsipangrisen, han var så ljushyad och minns hans näsa som ständigt var liksom orangefärgad av morotsmoset när han fick börja äta.
      Jaha, ska bli intressant och se hur mycket snö det är på vårt land, det kan ju komma mängder lokalt och sen andra får minimalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s