Ibland har jag tur möter inte glad lax utan glad tax

Med nollans hastiga intrång i vädervärlden krympte mina fina höga ”snövallar” på altanräcket och träden blev sorgset nakna igen, när snön föll av. Men nu fryser det på och vi kan se fram emot rena iskanan imorgon.

Samlade ihop soppåsen och gjorde samtidigt iordning lite påfyllning till koltrasten och de andra som pickar på marken, äpple, bröd och jordgubbar, låter ju inte klokt. Men jag har ätit färska jordgubbar varje dag sedan i fredags, det var många gubbar i kartongen vi köpte, så jag delar med mig av de sista. Med soporna i näven traskade jag till soptunnan och mot mig kommer en ettårig strävhårig dvärgtax skuttande. Matte stod på vägen och jag blev så lycklig över att bli varvad om och om igen av den lilla med krut i benen. Trevligt också att prata med en ny granne, fast hon bor längre bort ifrån oss. Så här på landet, vet jag, att hon vet mer om mig, än jag om henne, hon är granne med ”han med grävmaskinen”. Som säkert har berättat om oss, hon sa grävarns namn, för att jag skulle förstå vem hon bodde granne med. 🙂

Skillnaden mellan att bo i stan och på landet har drabbat mig med en ny insikt. Nyfikenheten på vad som händer utanför fönstret är bra mycket större här än i stan. Tro sjutton det, kommer det en bil, sopbil, snöplog om dagen, så bara måste jag hålla koll, titta ut.

Klart här pratas mer om vad grannen gör eller inte gör.

Va, åkte de hem nu?

Oj, har de hela släkten på besök!

Titta nu är hunden lös igen och rusar mot barnbarnet, hur svårt ska det va?

Konstigt att de inte är rädda om sina saker, allt står ute året om, den där tygstolen är hemskt solblekt, kommer brista när de sätter sig i den.

Vattenbrist, nämen inte tappar de väl upp sin pool?

Festligt när han på sommaren går till postlådan nyvaken i kalsonger och öppen morgonrock. Sån gör bara sommargäster.

Se där, tankar som vi 08 har när vi är på landet.

I stan är det så mycket bilar och folk hela tiden att det inte är mycket som fastnar, hjärnan blir som belagd av tefon, det mesta rinner bara av. Säkert skvallras det lika mycket om andra, bara jag som inte umgås med folk som förr, som inget vet eller hör. Lika skönt är det.

Nu tar skymningen dagen och jag har inte fått besök idag heller av elektrikern. I helgen gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare, jag letade gardintyg på nätet, en firma hade otroliga mängder tyg och så syr de upp gardiner. Jag letade och letade, tog timmar, sen slog jag till och beställde tre kappor. En till fönstret där gardinkappan brann upp och så till långa, dubbla fönstret, samma tyg. Så skönt, kommer på posten om några dagar. Jag ska försöka komma ihåg att fota, så ni får se.

Det här att komma ihåg, hrmf … sånt jag sa och självklart gjorde förr, fastnar ofta som ord som rann ur munnen, utan kontakt med minnet. Jo, jag ska fota, skicka, fixa, hämta, dona, vara snäll, ställa upp osv. Men minnet ställer banne mig inte upp, ibland lägger jag fram saker, som jag ska ge till någon nästa gång vi ses. Nog sjutton ligger det kvar där, oavsett om jag besöker personen eller den besöker mig.

Det här med lunch och middag blir det ingen ordning på när jag är ensam, konstaterade lättat att middagen blir avancerad ikväll, kokt korv, korvbröd och räksallad. Jag har riktigt god råkost sedan gårdagens middag med balsamico med mangosmak, kanske kan jag toppa korven med lite fibrer? Då blir det avancerat.

Fridens på er alla!

 

 

5 reaktioner på ”Ibland har jag tur möter inte glad lax utan glad tax

  1. lotta skriver:

    Vi har vår närmsta granne som jag kallar chefen. Han är ordförande i vår vägförening som innefattar 5 hus och han vet allt haha. Bara fråga honom om man undrar nåt . Han har full koll, vilket är väldigt skönt för han är även ”vakthund” här så ingen obehörig lyckas ta sig obemärkt in. Han arbetar mycket hemifrån. Vi har fått nya grannar i huset längst bort från oss , och vips så fick jag veta av honom att de är 67 och 68 år och hon är sömmerska som syr ekologiska kläder . Ska knata över dit nån dag och hälsa dom välkomna till våran lilla by. Livet på landet ❤

    • livsglimtar skriver:

      Ja, men det är väl så där vi människor pratar om nya grannar, nyfikenheten finns. Första åren vi bodde här trodde många att maken var polis? Vi fattade inte vad de hade fått det ifrån, tills vi kom på att maken hade ett par gamla träningsbrallor på sig från tiden sonen spelade handboll i polisen. Det stod polisen på sidan av träningsbyxorna, han var ju hjälptränare där till laget. Vid det här laget har de fastboende nog ordning på oss, vad vi bor, jobbar, jag transplanterad, ungar, barnbarn osv. Men det gör inget, området är ju stort och alla vi nu känner tycker vi om. Har varit på middag hos ett fastboende par och kommer träffas igen. Jag är ju inte så pigg på det där bjudandet, pga dålig ork, men vill ju inte vara otrevlig heller. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s