Alltid i sista stund

Idag hasade jag runt extra länge i nattlinnet bara för att jag kan. Tvättar och donar lite, då ringer dottern och undrar om jag vet vad det är för dag idag? Hon hade nyss pratat med pappa!

Nää, aldrig får vi ordning på bröllopsdagen, samtidigt är jag så lättad och glad över att maken och jag är så lika där. Jag får blommor från och till hela året runt, vi äter gott när det passar oss, också året runt. Han finns där när jag behöver honom och jag tror han känner att jag finns för honom, när så behövs. Om inte annat vet han alltid var jag är, hemma.  

Efter kontakt på mailen konstaterade vi att det får bli räkor, hovmästarsås och rostat bröd till middag. Synd, jag som har mycket rom i frysen, kunde ju tinat och serverat med rostat bröd, hackad lök och gräddfil, men det får väl bli någon annan gång.

Hemma igen efter en vecka på landet, underbart är kort sägs det ju och jag undrar varje gång vart sjutton dagarna tog vägen. Säger bara snöandet. Upplevde hur snön mjukt landade och rundade av allt i omgivningen, dämpar alla ljud och får mig att sväva invärtes. Det är så vackert och gnistrar oemotståndligt.

Minns barndomens kälkåkning i långabacken som gick mellan våra hus, hur alla äldre killar släpade kälkarna upp i kvällens mörker, upplyst endast av några gatlampor. Hur jag stod i snönfallet med tungan ut för att fånga en snöflinga. Betydligt bättre än när jag fastnade med tungan på målstolpen till killarnas hockeymål. Men i kälkbacken var de stora grabbarna så förtjusta i min lillasyster, hon fick åka med dem på deras kälkar.

Själv kände jag aldrig att jag hade någon som helst kontakt med dem, de stora. Var bara en av de där osynliga småjäntorna med för stora nya framtänder, pottklippt lugg och smal kropp.
Men det jag aldrig glömmer är spänningen att få vara ute i mörkret och åka tillsammans med det tillfälliga kollektiv vi bildade. Skratten och tjuten som ekade när vi for ner genom backen över parkeringen och vidare i nästa slänt som slutade på ängen. Stor och vacker Sätra äng som sträckte sig böljande ner mot Edsviken, i Danderyds kommun.

Nu har vi firat vår 41:a bröllopsdag med havskräftor och Budapestbakelse till kaffet. Tänk att vi alltid kommer in sent i handlingen, vi borde ju någon gång få ordning på det hela. Men å andra sidan löser det sig allt, till och med det år jag trodde jag var bröllopsdagen i spåret, bara det att jag ordnade allt till dagen före själva dagen. Så, nu struntar vi i det hela och snor ihop något snabbt som attan och njuter av det hela.

Fridens

4 reaktioner till “Alltid i sista stund

  1. Oj, så målande bilder från din barndom. Positiv känsla så jag befinner mig bredvid där i backen. Inte dåligt att få med mig ytterligare en sådan känsla idag. Har nyss varit ut och beskådat ”eländet”, men måste hålla med att det är otroligt vackert med snön som ligger och bäddar in sten och gran. Upplegorna som böjer grenarna till bristningsgränsen. Det dämpande ljudet från allt brus som vanligtvis når in i öronen från alla håll.
    🙂 Fridens!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s