Orgelspel och begravning

Nyss hemkommen från en begravning, det känns så bra att ha varit med. Jag gick hem efter själva begravningen. Ville bara vara med den stora fina familjen, mina tidigare grannar som jag tycker så mycket om.

Ibland när man är till åren, över nittio och sjuklig, tror jag det är skönt att få släppa taget och gå. Mannen som dog var så fantastisk, han var faktiskt det, på riktigt, inget jag säger för att man ska tala gott om de döda. Till hans dödsbädd kom 28 personer, bara det talar sitt eget språk. Prästen sa att man får vara glad om det kommer 28 på en begravning. Salen var verkligen full av folk, släktingar och andra vänner.

Vacker tvärflöjt spelades, underbart intrument att lyssna på, operasångerska som sjöng vackert och högt, ingen risk att någon halvdöv missade en enda ton där inte. Pastorn talade väl, kände den döde och sa att han önskade att han fick vara som den döde när han själv blev äldre.

Jag satte mig längst ut på ena sidan med orgeln bredvid mig, det blev en upplevelse. Jag har stått högt upp i ungdomens kyrka med orgen bakom mig och sjungit, men se vad organisten gjorde när han spelade, har jag aldrig gjort på detta vis.

Fötterna gick, tåspel, klackspel och så upp ovanför ”trätvättbrädan” där tå trycktes på, sen fanns det två avdelningar till sen alla dessa knappar in och ut och händerna på dubbla rader av tangenter. Som om inte det räckte, sjöng karln också. Jösses, han tog i så jag hoppade högt, inte för att jag själv sjunger så tyst, men jag hörde inte mig själv. Här var det inget mumlande, utan vana besökare som kunde texten ordentligt. Härligt, jag sjöng för kung och fosterland.

Jag älskar att sjunga, förr sjöng jag i kör, men numera blir det bara vid bröllop, dop och begravning, snarare blir det nog bara begravningar framöver. Ungarna är gifta och barnbarnen vars föräldrar ville ha dop för dem är döpta.

Igår var 10-åringen hos mig på eftermiddagen, vi poppade popcorn, tittade på Sune i Grekland och så fixade vi en pizza till middag. Jag hade köpt två långärmade T-shirt och ett par överdragsbyxor till honom, han blir alltid lika glad för kläder.

Imorgon ska jag inte göra ett dugg …

 

 

12 reaktioner på ”Orgelspel och begravning

  1. Anne skriver:

    Det verkar ha varit en fin begravning. Spännande att se hur det går till när de spelar på kyrkorgeln, det är nog inte för vem som helst att få till det 🙂

  2. bergalott skriver:

    J.S. Bach – Toccata and Fugue in D minor BWV 565

    Möjligtvis en skröna, Bach skulle testa en orgel på uppmaning av kyrkan, och då kom just den här till. Strunt samma hur det var, för vi i eftervärlden få njuta av detta magnifika stycke. För mig dyker den alltid upp i huvudet när ”orgel” kommer på tal. Framför allt de första anslagen.
    På den här länken får man verkligen se hur både fingrar och fötter löper som … jag vet inte vad 🙂
    Vi hade en Hammondorgel en gång i världen. Maken var musiker och jag försökte faktiskt lära mig för barnens skull. Det blev ingenting av det nämnvärt, men hade den med mig genom livet fram till något år sedan. Då fick sonen forsla bort den och var den hamnade har jag ingen aning om. Ha ville inte ha den. Kanske att det påminde för mycket om barndomen och en lycklig tid eller så var han trött på att kånka på den vid de flyttar som förekom under mina senare år.
    Oj, ursäkta, det här blev lite mycket.
    🙂

    • livsglimtar skriver:

      Här hos mig kan kommentarer aldrig bli för långa.
      Jag kan inte mycket om orgelmusik, vem som skrev vad osv. Men det lustiga var att jag hörde de första anslagen innan jag satte på filmen.
      Jag har ett bra musiköra, men dåligt kom ihåg om just vem som skrev vad, texter är jag inte heller bra på, men tonerna kan jag. ❤
      Jag började med fiol i skolan och skulle in på musikskolan sa min fiollärare. Men det blev inget av med det, min mamma tyckte väl inte om att jag skulle åka in till stan ensam varje dag. Tråkigt nog.

    • bergalott skriver:

      Samma här. Har dålig ”koll” på vem gjort vad inom musiken och vi får vara tacksamma att något fastnat i alla fall. För om du som jag gillar att sjunga så är det tonerna som betyder mest. 😀

    • livsglimtar skriver:

      Jag har en kompis som kan Alla texter till svensk dansmusik, inte nog med det, hon vet vilka som sjunger, kommer ihåg alla band och allt runt om. Jag bara gapar, sjunger refrängen och lite till ibland, fattar inte varför texter rinner av mig som teflon. Men tonerna kan jag. 🙂

    • bergalott skriver:

      😀 En del har fack inne i hjärnan där de magasinerar komihåget utifrån intresse och en föredömlig logistik. Våra toner har inget fack alls, för de fastnar i tonsillerna. Ingen materialflödesteknik där inte. 😀

  3. Suttecity skriver:

    Inte ofta man fnissar när man läser om begravning 😀
    Ja att sitta nära orgeln i gamla kyrkor ger ett smattrande ljud. Härligt ändå att få sjunga ut. Oftast sitter ju folk och piper och har man otur är det en hemskt illasjungande kantor… Att folk inte sjunger ut är oftast att psalmerna är i helt fel tonart för de flesta röster. Själv är jag ju mörk så jag lägger mig oftast en oktav under eller växlar. Sjunga i gospelkörens hemmakyrka är häftigt, ja vi sjunger ju oftast i kyrkor så det är nästan ett halleluja moment allt som oftast. Energin och glädjen i musiken är så speciell och ofta är ståpälsen på ärmarna på plats. Vi har två konserter bokade här i vår så det ser jag fram emot. Hoppas att det blev en mysig ompyssling av T.

    • livsglimtar skriver:

      Min dotter pratade just om illasjungade kantor, men jag har klarat mig. Ja du, så han for omkring på bänken, tänkte på Disney, dvärgen som spelar orgel, just hur han sitter på en skinka i taget. Jag sjöng i kör både som barn och vuxen, sopran med bra röst, kunde nog ha blivit mer sjungande om jag hade fått gå i musikskolan. Men nu är det väldigt många år sedan, jag gick på något som kräver närvaro varje vecka. Sånt går bort med den här kroppen. Ståpäls och ett inre lyckofladder känner jag så fort jag får sjunga i kyrkor. Tänker lite avundsjukt på alla som har körkort, de kan dra upp volymen och sjunga ut när de sitter ensamma i sina bilar, vilken lycka. I nutid med otränad röst, som dessutom börjar bli till åren, blir det inte så mycket drag under mina galoscher. Så jag passar på när jag är i kyrkor, inte igår men förra gången, tror det var på ett dop, då drog jag på, kände att rösten höll och lusten bara drog iväg med mig. Då vände sig folk om och tittade på mig … och jag vet att de inte tittade för att jag sjöng falskt. Små stunder av lycka, när jag känner att jag lever i nuet med hela kroppen.

    • Suttecity skriver:

      Men när du är själv på landet borde du väl kunna sjunga ut utan att bry dig om vad grannarna tänker 🙂 Jag ”tänkte” mig inte för när jag bodde i lägenheten i Karlsborg – var van vid stugan här hemma – men klämde i för jag skulle iväg och sjunga på helgen och vi tränade in en ny låt. När jag slutade stod några av grannarna nedanför och applåderade ha ha. Stämbanden är färskvara så jag känner att jag är lite ringrostig. Brukar gå ut i stugan när det pockar på så kan jag sjunga hur mycket jag vill. Jag är alt men som sagt ner till tenor. I en av de nya gospelsångerna vi sjunger bävar herrarna i tenoren för att det går så högt, men det är mitt klockrena tonläge så jag fyller på bra tror jag. Vissa skulle behöva använda bättre sångteknik när de behöver gå upp. En av herrarna tar i och lutar sig bakåt.. så mycket för magstödet. Men jag försöker hålla tyst i frågan 😀 Sång är bra medicin, så jag tycker allt att du skall sjunga mer i din lilla vrå när inte kroppen orkar i övrigt.

  4. Gina skriver:

    Som du vet är jag uppvuxen ute i spenaten. På små orter är ju kyrkokören ett måste för att få ihop ett gäng som sjunger vid Lucia osv. Vi tränade alltsomoftast i prästgården. Det var då prästfan 😂 tog mig åt sidan och frågade: ”finns det något annat som Regina tycker om att göra på fritiden?”. Hahaha jag var inte ens välkommen i kyrkan 😂. Sen dess har jag inte sjungit men läst dikter och hållit tal vid mina föräldrars begravningar. På fritiden åkte jag moppe och spelade fotboll istället till min mammas förtret.

    • livsglimtar skriver:

      Jäkla präst. Musikläraren förbjöd maken att sjunga i kören, inte klokt. I skolan gör det väl inget om vissa står och brummar eller piper, de lär nog inse med tiden att det finns annat som passar bättre. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s