Förevigad för fem år

Upptäckte av en slump att mitt ID-kort går ut om några veckor, ve och fasa. Sist för fem år sedan fick vi åka in till stan, till den stora statliga skattemyndigheten som var fruktansvärt hårt ansträngda. Vi kunder vi väntade och väntade, var verkligen ingen höjdare, sen var vi tvingade att åka dit igen, för att hämta kortet, mer köande.

Allt för att jag inte såg att datumet gått ut i tid. Denna gång kan jag gå ner till banken och få ett nytt ID-kort gjort. Idag var ännu en skruttdag, men jag sa till mig själv, att det bara är att slänga i sig en Alvedon och skärpa sig. Dessutom skulle foto tas till identitetkortet, så jag kände hur mitt glåmiga, trötta ansikte krävde rundsmörjning för att inte spräcka kameralinsen.

Hör här hur jäkla knasig jag har blivit, svårt att somna, sover men ytligt och vaknar så fort maken kliver ur sängen. Han brukar vakna före mig och det stör mig aldrig normalt. Men vad i hela friden är det för onormalt att ta sig upp, frukost, duscha och spackla till fejset? Berätta det den som kan, känner mig inte orolig för detta, men själva oron ligger i att jag inte ska orka, yrseln slår till, magen kör sitt eget race, flåsandet och jag vill bara lägga mig ner och dö precis var som helst.

Jag är alltså rädd för att bli sjuk, tappa orken, luften, benen rent av hela kroppen. Har ju gjort det rätt många gånger, klappat ihop och knappt tagit mig hem. Glömmer aldrig den gången jag låg i en port efter en sk lättare dagoperation, jag kunde inte ställa mig upp. Kröp mot porten och hängde mig upp via handtaget, tog mig ut, lyckades vingla till en trapp där jag satt och inte trodde det var sant. Ropade, bad om hjälp från en förbipasserande kvinna, som hjälpte mig till en buss som tog mig hem. Taxin jag hade beställt kom aldrig.

Dessa hemska tillfällen är en blandning av mitt galet hoppande låga blodtryck, fibromyalgi och allmän svaghet, så otränad som jag är. Min son han tror nog mest att det är psykiskt, han kan ju omöjligt fatta hur det är att ha sjukt lågt blodtryck som hoppar svanhopp ner i knäna när det passar som sämst. Om det bara var psyket skulle jag ju alltid ha det så, framförallt borde jag väl uppleva det på väg in till doktorn, inte på väg ut.

Samma när jag tappar blod, då tas trycket före och efter, före är det högt eller normalt. Efter har de så dåliga manschetter som sällan fungerar … tills vi kom på att mitt tryck var för lågt att mäta. 🙂  Så inte är det psykiskt på det vis sonen tror, fast det självklart blir lite psyke inblandat, morsan är väl alltid lite knäpp på sitt vis, vilket underlättar i min värld.

Nu ska maken få fixa ner julgardinen i köket, det ser så malplacerat ut att ha den uppe. Sen stickar jag vidare på halsduk nr 3, minns ni halsdukarna till barn, där man stoppade in en snibb i en kanal?

Dagens babbel strösslat med lite psykbryt ovanpå. Tänkte ett tag sätta in nya fotot till mitt ID-kort, men fegade ur. Vem skulle bry sig egentligen? Men visst finns det en nyfikenhet på hur vi ser ut, så värst anonym är jag ju inte här inne fast jag försöker. Men ni som har hängt med länge har nog klurat ut det ni ev vill veta.

 

 

11 reaktioner på ”Förevigad för fem år

  1. Anne skriver:

    Nu blev jag lite nyfiken på ditt ID-foto. Men jag har full förståelse för att du inte vill lägga ut det – även om jag inte valt att vara lite halvanonym så hade jag inte ens tänkt tanken, är det på några foton man i allmänhet ser ut som en halvgalning så är det på den typen av foton – foton man måste leva med i flera år.

    • livsglimtar skriver:

      Ååå jaaa, kan bara hålla med. Tänk dig den bild som jag har haft på ID-kortet i fem år, ve o fasa, kortisonstinn med runt ansikte och tjurnacke, ja, haha nu så syns ju inte nacken i sig, men omfånget är ooo så läskigt ful. Maken skulle fixa ett papper till myndigheterna om att jag är jag inför pensionsdagen. Han tog med sig mitt leg och papper till sitt jobb, två av kvinnliga kollegorna skrev under. Herregud första gången de ser hur jag ser ut på alla år, jag har ju bara varit sjuk, inte med på hans jobbgrejer. Så ser de en ful kärring med runt ansikte, de blev nog förvånade över hur hans fru såg ut. Bläää!

  2. bergalott skriver:

    Som de flesta av alla mina få följare vet, så behärskar jag inte tekniken med att ens kunna lägga in en bild. Är väl så där lagom intresserad att lära mig – har försökt och intalar mig att tekniken övergår mitt förstånd, och att därtill visa hur en sån sopa ser ut… ? Det är bara för mycket begärt. Så jag håller mig inkognito och delar bara mina ord.
    Försökt, det har jag gjort men bilderna blev ju som ladugårdsdörrar 😀 😀

    Men från det till din vardag och din fysiska kropp… (här stannar jag till och sitter med huvudet i händerna och frågar mig hur jag ska fortsätta)… ska jag vara deltagande och tycka synd om eller ska jag heja på och tycka att du ska ta dig i kragen, och båda alternativen är vansinnigt fel.

    Men i det du beskriver får jag en utomordentlig inblick i hur jädrans jobbigt du har. Det är gott nog och med det kan jag bara beklaga. Sen att ungarna inte förstår, det kan vara att de helt enkelt är rädd för att ta in sanningen. Jag har iaf en sådan son.
    Vore jag religiös skulle jag be för dig men det är jag absolut inte. Däremot tror jag på goda tankars kraft och skickar ett ❤ Kram

    • livsglimtar skriver:

      Du är ju så härlig, jag är inte heller speciellt teknisk, lär mig, men de tar alltid tid att lära. Jag får också för stora bilder ibland och ofta syns ju bara hälften av mina bilder, har du tänkt på det?. Inte för att jag har valt det, men det är så det blir, ofta får jag leta upp en annan bild som får plats. Jo, jag har skalat bilder både upp, ner och bytt helt och håller.

      Det här med min stundtals sketna kropp är bara som det är, du som läser behöver inte skriva något alls. Jag får mitt utlopp när jag öser ur mig, då kan jag ibland rent psykiskt må bättre. Det går upp och ner och jag har det väldigt bra om jag bara ställer kroppen i ett hörn och går ifrån den. 🙂 Vad var det någon sa, det blev som det blev när det va4 som det var … eller något sånt. Vi släpar alla på våra liv, det goda, roliga, det vi mår bra av och så resten, vi säger bara resten. Det är den vi verkligen får kämpa med för att lära oss leva, överleva. Klart man får fnatt ibland, får man inte det, vet jag inte hur man är skapt. 🙂

      Min son har ju delvis rätt, men det där att man inte fattar saker förrän man själv har upplevt liknande ligger det mycket i. De är för unga och friska, kunskap kommer förhoppningsvis med åren. Hahaha då kan de sitta där och tänka att de inte förstod morsan, då när vi behövde det. 🙂
      Jag tror på att vi tänker goda tankar om och till varandra, så hjälper det även oss själva.
      Kram ❤ Kram

    • livsglimtar skriver:

      Det är ju så skrämmande att bli behandlad så av läkare. Så dålig som man kan vara ibland och de finns ju så många olika symtom. Om folk tänker att de ska gå omkring med influensasymton hela livet, så kunde kanske fatta hur uselt många av oss mår från och till. Stackars din mamma, skönt att du fanns.

      Jag har klarat mig bra jämfört med andra, det började i 20-års åldern tror jag, det var konstigt ont här och där, dr. sa att det var inflammation i bröstet mellan revbenen. Det gjorde ont när ungarna satt i mitt knä, sonens vassa rumpa, smal som han var. Ont här och där, men jag jobbade, skötte familjen och allt tills jag gick in i väggen. Då jäklar bröt allt ut, sen dess ingen ordning på mig inte. 🙂

  3. Suttecity skriver:

    Tror att vi lätt kan räkna de som uppskattar sin bild på sitt pass, ID- eller körkort 🙂 Jag borde skaffa pass, mitt gick ut 2013 – så mycket reser jag 🙂

    Ja det är lätt att lägga in att man har ”psykiskt” relaterade problem när man inte kan känna hur den som kämpar sig fram i tillvaron har det. Får väl inte säga detta men E’s pappa anser att när syrran är glad så har hon inte ont… det är ju bara att rycka upp sig och blir sur när hon inte vill eller kan åka iväg på grejer. Och nej det är inte vad hon gör utan att. Punkt. Men har man inte fattat detta efter 14 år kan man nog inte förvänta sig att det kan bli lite förståelse. Vad jag anser om inställningen och detta totala oförstående och trångsynta inställning? Kan väl säga att vissa saker inte ligger på plus. Men vissa begriper inte bättre.

    Du skall veta att jag, trots att vi bara lärt känna varandra lite här i bloggbyn, tycker att du är en riktigt kämpe, det är inte många som orkar som du gör, fast du egentligen inte gör det. Men glöden insidan har du kvar även om kroppen strejkar. Den lyser igenom. //Kram

    • livsglimtar skriver:

      Jag har inte heller rest någonstans på väldigt många år, blev ju sjuk och sen köpte vi stugan tack o lov. Nu vet jag inte om jag vill åka någonstans alls, har pratat lite om en vecka med äldsta, 10-åringen. Det skulle vara både roligt att ta med honom och sen bra för farfar. De två kan bada, åka iväg på upptäcktsfärd, så kan jag vara bara i skuggan någonstans utan dåligt samvete över att maken måste sitta vid mig.

      Vi kämpar på du och jag, du är verkligen också en kämpe som gör det bästa av dina dagar.

      Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s