Lite ditt och datt utan att lätta

Tack Anne för att du lärde mig få in hela bilden på annat ställe, gav mig en kick av lyckokänsla. Så här ser hela mitt fönster ut nu på landet.

Igår tog jag tidning och en kaffe med mig ut, satt på baksidan på en bänk och njöt av fåglarnas drillande och solen, vårkänslan som överföll mig. Jag känner mig ofta trött när det känslan tar tag i mig, en mjuk följsam trötthet, vårtrött och ibland deppig när det vackra slår ut. På bänken hade jag lagt en sittdyna av pressade ullrester från en fabrik som syr ullkläder i Östersund. Perfekt, lätt och smidig att ta med och så klart varm att sitta på.

Igår var dagen när jag kände igen mig själv, tvättade några maskiner, sorterade en hög bunt med allsköns papper och skräp, plockade och orkade gå en sväng runt huset på min väg hem, när solen slutade värma, då kommer kylan.

Idag är kroppen sig lik igen, gnöl och gnäll. Men idag ”ska jag bara” baka ett matbröd, sånt som sköter sig själv, när man är en van bagerska.

Förra veckan var ingen höjdare, skulle ju ta urinprov och ha med till labbet, glömde kissa på morgonen, kissade senare och glömde röret på badkarskanten. Var samma dag hos min läkare som hittade en återlämnad tid för mig att få spirometri gjord. Jag missuppfattade det som att det var denna torsdag jag skulle dit.

Fick ett krav på 100kr i måndags med posten, för uteblivet besök då i torsdags. Suck, har ringt och bokat en ny tid till 4/4, lång väntetid och det retar mig att allt blev fel. Någon annan kunde ha fått den tiden jag missade, gillar inte alls som det blev. Sånt får mig att skämmas, jag är inte sån som missar bokade besök utan att höra av mig.

Helgen blev ju bara pannkaka av, lillfia med sin kräksjuka och inställt blev det med 2-åringens kalas för kusinerna. Vi tog grabbarna i vår bil hem och jag placerade en hink mellan benen på 4-åringen. Vi kom hem med tom hink, levererade ungarna och åkte till kalaset vilket var helt rätt, varken maken eller jag blev eller blir kräksjuka.

Kalaset var trevligt och dottern hade bakat den godaste tårtan jag någonsin ätit, rysk honungstårta. Min älskade 2-åring kanade upp och ner i mitt knä, det gör mig så glad, hon är så lik vår dotter som liten och nog känns det extra i hjärterötterna, som en smekande vind från förr.

Väl hemma igen får jag höra att fyraåringen kräks, det var det jag kände på mig, sen föll sonen, och hans fru. Bara min älskade 10-åring som klarade sig, men han är som mig, fobiig för kräkandet så han håller sig undan och kanske har han tur och har fått rätt gen från oss. Han ringde igår, 10-åringen och undrade vilken dag han kunde komma till mig i veckan, sportlovsveckan. Han hade en del inbokat på fritids, så fredag blir vår dag.

Roligare än så här blir det inte idag, jag har inte haft så stor lust att varken läsa eller skriva. Men det går lite upp och ner, som livet.