I lördags satt jag väl påklädd med en filt runt benen på altanen och bara njöt i solen. Imorse var allt vitt och nog snöade det redigt när vi åkte hem, inte kommer det någon vår ännu inte. Jag var ledsen över att åka hem från landet, jag älskar att vara där när det är oväder.
På väg hem slank vi in till mamma, jag skäms över att vi inte har varit där på flera veckor, först var jag förkyld och sen som en översköljning av detta förbenade sviktande blodtryck, sen var det barnkalas förra helgen, på söndagen. Mamma kan inte vara med där, de har lång trappa upp till övervåningen och lika illa är det med trappor, om man ska ta sig in via altanen på baksidan. Inte rullstolsvänligt för fem öre, så då åkte vi från landet till kalaset.
Men hon trivs så bra på sitt boende, ”vi bara äter och pratar, tiden går fort” säger hon och skrattar. Idag var det en glad mamma vi hälsade på.
Själv känner jag mig rätt glad trots starten i viktklubben, jag kände mig både irriterat sugen och rastlös i lördags kväll. Hade sparat ett grovt surbröd med hela kärnor i och så bredbar leverpastej och lite tomat, som jag tog innan jag la mig. Det var gudomligt gott. Första veckan är inte så lätt, tarmen ska krympas och sötsuget dompteras.
Tankar som trängt sig på i helgen handlar om att idag är det två månader till pensionsdagen. Men det lät väl trevligt, tills min hjärna plötsligt lystes upp av insikten att jag snart är 70 år. Rent av förskräckt och en panikunge for iväg ur mig, men GötaPetter vad händer i mig? Ålder har jag aldrig varit rädd för, vad sjutton handlar detta om?
Jo, när jag fick njuren 2009 sa jag lättvindigt ”jag får vara glad om jag lever till jag är 70 år.” Men va, då har jag bara fem år kvar!! Så nu måste jag börja med att förflytta levande livet till 80-års ålder, så får vi se hur länge tanten håller.
Inser nu att jag har nått den ålder, när jag tidigare sagt, när olyckor hänt, ”att det var tur att det inte var en ung människa, utan en gammal som dog. Personen har ju hunnit med sitt liv, barn och barnbarn.” Men inte går det att säga så hahaha! Vilket korkat flarn jag har varit som tänkt så … nu gäller det ju mig och min ålder. Men ärligt, så är jag nog så där krass i min inställning. Även när det gäller mig personligen.
Fridens på er nu blir det marinerad och stekt kycklingfilé med råris, stekt broccoli, och en sås på yogurt, vitlök, kryddor och så har jag visat flytande honungsburken för såsen. Smaklig spis!
Jaha, så är jag fast i råris och fullkornspagettiträsket igen …
Livsglimtar 
Ja det där med ålder är ju något speciellt – även om man egentligen inte är rädd för att åldras (inte jag i alla fall). Men jag vet tider då jag tyckte att de som passerat 30-strecket var uråldriga, pensionärer hade inte långt kvar och gud vet vad man tänkte. Men saker och ting förändras och kanske är det precis som det ska vara!
Så korkat att liksom inte ha funderat över närheten till 70 från 65. Min dotter sa om svärmor sin att hon är ju i alla fall över 70 år och då hade jag inte en tanke på att jag själv snart är där. Skrattar för mig själv när jag skriver. Ja, förändring handlar hela vår resa om, precis som det ska vara. Kram
Börja inte kallade dig själv för ”tanten”. Inte än, för det drar ner värdet på de tjejer vi fortfarande är. 😀
Beviset att man är tant det är när man tittar sig i spegeln och tror att det är mamma. Hehehehe 😀
Far o bada! Jag har alltid varit så lik min mamma att mormors granne ropade min mammas namn efter mig när jag var på besök hos mormor. Då tror jag att jag var 17-18 år.
Förstår vad du menar, men jag har varit tant-lover hela mitt liv, så jag har inte negativ känsla i ordet. Hahaha! Kram påre!
Med tanke på att flera fick krama porslinstronen efter kalaset var det nog väldigt bra att mamsen inte var med. Härligt att hon trivs. Dåligt samvete har man nog allt som oftast när man inte kan hälsa på så ofta som man själv vill.
Ja det där när åldersinsikten som kommer och flappar till en i skallen emellanåt är lite läskig.. Jag har nog fastnat i 35 års åldern mentalt medan skalet är 50. Vill kroppen hänga i och inte protesterar så tror jag nog att det är rätt OK att år läggs på år. Mammas bror blev 80 år ifjol, bara det, 80, han är ju bra mycket yngre i sättet än han är på papper. Han gick ner i en ganska djup svacka när han fick insikt och fick lite gladpiller för att komma upp till ytan. Så nog kan sanningen vara jobbig att ta in. Men nu lever ju vissa tills de är 105 och andra försvinner innan de är 50 så det är väl ett livslotteri. Mammas faster Biggan blev 94 år men banne mig hon var som en 16-åring och gillade bus, då glittrade det i ögonen på henne och hade alltid nära till skratt. Frågade henne en gång hur gammal hon känner sig, förutom då att rygg och hjärtat inte var på glada humöret. Ja du… max 65 svarade hon. Det tar nog ett tag att landa i sin ålder – tiden går ju så satans snabbt efter att man fyllde 35 tycker jag.
Nathalies pappa var 32 år äldre än syrran och två år äldre än pappa. Du kan ju gissa vem som var yngst i sinnet i familjen 🙂 Vi tänkte aldrig på hans verkliga ålder.
Jag förtränger nog min ålder för jag blir alltid lika förvånad när de intervjuar folk som ser lite mitt emellan skrynkliga och det står att de är lika gamla som jag 🙂
Men, en sak gäller för alla, oavsett ålder: Är man en vindruva på insidan så är det OK att vara ett russin på utsidan. Värre när det är tvärs om, då kvittar det nog vilken ålder man är i.
Kramiz
Hahaha, den där vindruvan/russin tar jag till mig. Måste bara rätta en sak, varken jag eller maken har någonsin haft kräksjukan i dess vildaste eller enklaste form, så när vi åkte till 2-års kalaset är vi friska. Ingen blev således sjuk efter det kalaset.
Det var på landet som sonens yngsta blev sjuk, ingen av oss träffade henne den helgen. De lyckades smitta ner varandra, men det fortsatte när de väl var hemma i stan igen.
— Jag har ju jobbat i många år med äldre och har haft stort hjärta för tanter och farbröder, många av mina vänner är och har varit mycket äldre än mig, redan som mycket ung. Så åldrandet i sig har aldrig oroat mig, i detta fall och med panikungen farande, var det bara två siffror 70 som liksom föll ner från himlen in i min skalle som om det var första gången. Jag är bara rädd att bli sjuk, ligga till last, för min man och mina barn. Jag vill inte bli en som bor på hem och ”måste” besökas, fast man inte orkar eller kanske inte har lust.
”Det känns att man inte är 90 längre”, sa 104-åringen. O när min mammas bästis dog i TBC 13 år gammal tänkte mamma: ”Bara jag får bli 19, då har man nog hunnit med det mesta.” Ålder = relativt. Om man har turen att må bra är man likadan på insidan – fast bättre. 🙂
/Sign ”Snart 73”
Hahaha så skön kommentar från 104-åringen. Jag brukar tänka att det finns som en personlig grundperson i oss alla och den personen rår nog ingen ålder på. När jag var yngre och jobbade med äldre så var de lättsamma, glada det mest hela tiden och gick alltid att komma överens med och skratta tillsammans med. Sen fanns de lättstötta, gnälliga, som jag verkligen gav mig vinn om att prata lite extra med. Det var rena lottvinsten för mig när jag kände att vi möttes i något som gick att bygga på.
En chef jag hade när jag jobbade som sekreterare sa att han ”var imponerad av hur lätt jag hanterade alla som verkligen var knepiga.” Det är väl inte alltid jag har lust att ”knäppa upp instängda”, ibland torrbollar eller blyga, de tysta, men för det mesta gillar jag folk och vill se alla.
Upplevde att den där grundpersonen vi är har vi med oss tydligare som äldre, lättsamma fortsätter vara just lättsamma snara till prat. De knepiga blir just knepigare med åren, mer avstängda och ibland elaka. Nu tänker jag inte på de med Alzheimers och andra senila sjukdomar.
Oj, så jag babblar på. Kram
Vår nye vän, den 94-årige överlevande från Förintelsen, slänger gärna käft, Bl a.
Självklart, personen har säkert slängt käft hela sitt liv vid tillfälle. Tycker han ska fortsätta med det! 🙂