Nu börjar dimman lätta, såg inte ett dugg på sjösidan och konstaterar att det blir konstigt tyst när dimman ligger tjock. Kan det vara att luften är så fylld av fukt att det på något vis ändrar ljuden utifrån? Ibland när det är dimma som mjölk på båda sidor, kan jag känna mig som om jag satt isolerad i tystnaden, märklig känsla.
Inte gör jag något speciellt, vilar mest då kroppen inte är så snäll, om jag säger så. Små och ännu mindre insatser här hemma slutar genast i en kropp som badar i mjölksyra, med det påslaget borde jag ha sprungit marathon minst. Gilla läget … gör jag inte, men valfriheten är en gåva friska har, inte sjuka.
Igår var det inte långt till tårarna, hade min tid hos min Laura, fotvårdaren, men jag fick så lågt blodtryck att jag omöjligt kunde gå. Färdig att gå, sansade jag mig och satte mig i soffan för jag mådde verkligen skrutt. Tog trycket, hämtade det vid fotknölarna kändes det som, det låg på 89/63. Hatar att ringa ynkliga återbud pga kroppen, för mig är det svårt att inte komma till bokad tid, hur sjuk jag än är så mår jag dåligt av att ringa så sent och boka av.
Jag har tagit fram kompressionstrumporna, kanske hjälper det upp blodtrycket. De ska sättas på före man kliver ur sängen på morgonen, vilket var ett gympapass som hette duga. Jag fick kramp i ryggen, när jag låg där och kämpade med strumporna. Muttrade och for, en stunden ena benet upp och slet i strumpan och andra stunden sträckte jag ut benen och for hit och dit med ryggen för att bli av med krampen. Tur att jag är ensam i vissa stunder av misslyckande, måste sett ut som en idiot som jag for runt.
Letade igår upp min systers strumpor, de hon hade när hon låg på sjukhuset, där hon senare dog i cancer. Det blev lite saker jag tog med hem, syrrorna på sjukhuset bad oss rensa rummet och då åkte kompressionsstrumporna och hennes skor med mig hem. De har känts så fint att ha fått gå i syrrans skor och strumporna hjälpte mig under njursvikten. Jag kan vara riktigt fjöligt sentimental med sånt här, kändes nästan som syrran var med mig när jag kämpade på mig hennes strumpor och som om hon var med mig ute och gick med hennes skor på fötterna.
Jag minns under min uppväxt hur pappa en dag kom hem med fruktansvärt fula gubbpromenadskor, i ljusbrunt skinn, toppenkvalité. Han var så stolt över sitt kap och jag hade inte mage att ställa till någon scen. Lyckades gå med dem några gånger, men nej, ska sjutton vara tonåring och gå omkring i gubbskor. Så jag knuffade in dem under min säng och där låg de. När jag flyttade hemifrån följde de med mig i en skokartong och varje vidare flytt hängde de med.
Jag tror de ligger nere i källaren, för jag kan aldrig kasta dem, konstig känsla. Som blandat sig med ”de som aldrig har ett par skor,” tacksamhet, skuldkänsla, man vet aldrig, bra att ha. Ibland är jag bra konstig och inte förstår jag alltid varför.
Har du någon pryl som du har ett märkligt känslomässigt förhållande till utan att förstå varför?
Livsglimtar 
Nog sparar man… både på gammalt och nytt. Brås på min ekorre till far…
Kompressionsstrumpor är då rakt inte att leka med… kan du inte få prova en glidsocka? Borde vara ett hjälpmedel som de skulle kunna hjälpa dig med om de funkar.
Typ de här https://www.medi.se/vardpersonal/produkter/hjaelpmedel/
Här är det pedagogiskt värre 🙂 Testat diskhandskar? https://www.jobst.se/tips-och-rad-om-strumpor/ (tror inte att inläggen länkar per automatik, så du får nog kopiera in dem i ny flik)
Fotvård i hemmet? Flera gör ju hembesök.
Vet att det egentligen inte skall skrattas åt, men småfnissade lite när jag såg dig framför mig. F’låt ♥
Kram
Skratta på, det gör jag oftast åt mig själv.
Lite sent här och borde gå till sängs, men vill gärna säga att jag kan riktigt känna hur slut du måste vara. Med ett sådant blodtryck???… hur lågt kan det gå innan… ???
Något enstaka plagg har jag kvar och glasögon. Alla har säkert något de vill spara på.
Må du få bättre dagar ❤
Jag vet inte hur lågt det går när man svimmar, det var knappt jag kunde sitta och ta trycket. Det känns som om jag bara vill dö när det blir så där idiotiskt.
Nu väntar jag på att det ska stabilisera sig, vill ha tillbaka normal kraft i benen.
I helgen så sköter maken om mig på landet, så det blir nog bra.
Kram
Som gammal fotterapeut så kan jag ge dig ett tips angående att få ökat tryck uppåt av det venösa blodet i benen. Stödstrumpa är väl bra men nog så bökigt för många.
Lägg en bok på golvet, så pass stor att du får plats med båda fötterna. Håll i dig någonstans. Sätt framfoten på boken så hälen går fri. Raka knän. Pumpa upp och ner.
Om du orkar utveckla det så använder du ett trappsteg, men då får du vara försiktig så du inte dråsar i trappen.
VAd som är allra viktigast i den här lilla övningen är att du har raka knän.
Tycker du jag svamlar så fråga din fotterapeut nästa gång. Har hon fått samma utbildning som jag fick en gång så vidhåller hon att detta är förbenat effektivt.
Kram ❤
Bra tips, jag ska leta lämplig bok … så kom jag på att alla är nerpackade efter renoveringen hahaha typiskt. Har en fin uppdaterad bibel jag hittade i grovsoprummets bokhylla, tänkte läsa igenom den vilket år som helst. Men den boken är för liten att stå på …
Men jag har ju trapp precis vid ytterdörren så jag ska testa där. Hur ofta behöver jag göra övningen tror du?
Kram o trevlig helg ❤
Trevlig helg du också, och vad gäller antal tåhävningar med raka knän så gör tio stycken var gång du går genom dörren. 😀 Hihihii… 😀
Hahaha då blir det inte många vissa dagar som idag, grått och regn. 🙂
Det blir nog att knöla ihop mig på bibeln hahaha!
Den kan säkert ge dig styrka 😉 Dörrpassager, om de ska funkelera måste det till att ha en hund. Minst 😀
Jo, längtar efter en med blöt nos, men måste vänta till maken går i pension. Med lite tur gör han det nästa år, då blir det hund.
Jag spar aldeles för mycket saker ”bra att ha” det här med ekorre har jag ärvt av min mor och morfar. Kul berättelse om dina skor från din far. Vissa saker kan man inte bara göra sig av med liksom… Jag kommer aldrig att göra sig av med min fars kamera, farfars kamera eller mammas kamera, dom har en hedersplats bland mina andra gamla kameror. Pryl ja: För en sissådär 55 år sedan byggde min far ett nytt hus, när elektrikern skulle dra sladdar i väggarna/dosorna kom han inte åt i alla rum för det stod skåp, spis och annat byggmaterieal liksom i rummen. Så jag som var liten och smärt inte fyllda sex år fick hjälpa till och dra tråd runt i husets väggar. Jag var stolt att kunna på hjälpa till osv. Ja hur som helst vart arbetet klart och elektrikern tackade för ett fint utfört arbete. Då fick jag en sk skaltång i min hand. Den ligger i en verktygslåda och det är en sån där pryl du frågar om. Den är omodern idag och jag har en betydligt mycket bättre då jag kopplar/klipper/ skalar tråd idag.
Det är bara att konstater att det blir känslomässigt med de saker vi väljer att behålla. Lilla Åke som kröp runt och drog sladd så ung, inte illa. Kram på dig och tack för trevlig respons.