Förgänglighetskänslig

Nog trodde jag att tidsmedvetenheten skulle förbättras med åren, men det verkar inte så för mig. Jag vet ärligt talat inte vart min tid tar vägen, timmar, dagar, veckor blir månader, blir år. Oavsett när jag kliver upp är det bara middag, så där hipp som happ och jag hänger inte med.

När jag stannar upp och tänker på all min tid som flyktig, som en avlöning som bara drar iväg, då blir det känsligt i mig om medvetenheten av utmätt tid på jorden. Det är så konstigt allt det här med att vi föds, lever ett andetag och sen dör vi, för att nästa generation ska ta över alla stunder, lycka, sorg, medvetenhet, sökande, kunskap och förgängligheten i vårt andetag. Samma undran om varför, ska sökas både uppe och nere, inne och ute, runt om i världen och sist inom oss själva.

Jag känner mig inte rädd för döden, den är så overklig, när det gäller mig själv, att jag  inte kan ta den på riktigt, fast klart den ligger där och väntar på mig som alla andra. Döden är mer något som ska ta ifrån mig allt jag vill vara nära och följa som en levande människa.

Det kan ge mig ångest och fundera på om jag kommer finnas tillräckligt många år, för att följa mina egna ungar och deras barn tillräckligt länge för avslutningar, studenten och alla andra stunder där jag får sitta bredvid barnbarnen och höra hur de tänker och undrar över livet. Det är så otroligt spännande att vara med en stund här och där, få dela med mig av kärlek och dela tankar med de små. Så kloka och roliga saker säger de ofta, som vi kan skratta tillsammans åt. Bästa stunden är ögonblicket vi båda inser samma tok, tittar till på varandra och så bryter skrattet ut.

Folk med humor är nog de viktigaste som går på vår jord, att stå i en kö och se något dråpligt hända, svepa runt med blicken och möta leende samförstånd. Det befriande skrattet tillsammans med okända, de slängda orden i farten som lämnar skratt som gåva. Skratt bjuder trygghet och inbjudan att dela något.