Precis torkat mig efter duschen när det ringer på dörren, kastar mig in i en klänning och tänker att det är nog posttjejen, hon tar med lite större paket ibland.
Men där står kvinnan vars mans begravning jag var på i början på februari. Stora familjen som tidigare varit mina grannar, de jag tycker så mycket om. Fantastiska Bettan som är farmor och mormor till ett gäng nu vuxna barnbarn, vars fd svärdotter är min vän och då tidigare granne.
Då möttes vi, svärdottern och jag i porten, boende vägg i vägg, tre söner och den fjärde på gång i magen. Vi pratade och pratade om livet och alla tankar som vi kvinnor delar, när vi är nära. Sen föddes han som satt i mitt knä det första året, de stora vackra bruna ögonen som vilade så självklart i min blick. Nog kände våra själar igen varandra, det var en så stark känsla mellan oss.
På kvällarna hände det att alla grabbarna i pyjamas kom in och busade runt med vår hund en stund före John Blund kom på besök. In och ut stormade grabbarna grus och det var så härligt att få krama gonatt.
Sen blev vi erbjudna den lägenhet vi nu bor i och flyttade in, det var med sorg vi flyttade ifrån varandra, vi och grannarna. Men vi tröstade oss med att vi kunde vinka till varandra genom fönstret. Jag tror inte det gick ett år ens när L kommer rusande ute och berättar att de har fått en femma att flytta till. Jag blev så lycklig å deras vägnar, två vuxna och fyra söner i en trea är bara för trångt.
Vi trodde inte det var sant när det visade sig att de ännu en gång kom att bo vägg i vägg med oss, fast i porten efter vår. Vi fortsätter att träffas på födelsedagar och självklar satt L och jag åter vid köksbordet och pratade så fort vi fick till det. Vid dessa födelsedagar mötte jag resten av släkten och L:s svärmor Bettan gjorde snabbt ett stort avtryck i mitt hjärta. Bettans man J som nyss dog var en fantastisk man, ingen kunde laga mat som han till stora familjens träffar, smörgåstårtor och annat gott. Han var en så kärleksfull människa, han och Bettan tillsammans var ett par match made in heaven, sällan jag sett sån kärlek.
Där stod hon nu utanför min dörr, med en bok hon så gärna ville att jag skulle läsa. Jag blev så glad att se henne och vi pratade på fast hon inte ville komma in. En ängel, tänkte jag när hon hade gått, som gillar mig och mina texter och bilder på Facebook.
Ni vet väl att det finns änglar omkring oss som strör kärlek över oss, när min ängel stod utanför min port, fungerade inte porttelefonen, den ringde bara upp min makes nummer. Så hon bad en bön om hjälp efter en lång stund och då kommer mina nya grannar som det visar sig att hon känner väl. Det är ju för härligt, så in i porten kom hon.
Dagar med oväntad guldglans är värdefulla, det är då jag vet varför det är en sån gåva att få leva. När det tunga drar över mig, när kroppen inte vill, när jag sparkar på mig själv för att få upp mig, få igång mig. Då är det garanterat dessa änglar, barn barnbarn och vänner som håller liv i mig, gör ännu en dag värd att leva, leva stort i det lilla.
Till Bettan ❤
Livsglimtar 
♥