Tog mig iväg till vårdcentralen idag, rena vårvädret ute och naturligtvis fick jag sällskap av en pratsjuk tant i busskuren. Jag såg tanten komma och tänkte nej, prata inte med mig, jag vill bara sitta här med näsan i vädret en stund innan bussen kommer. När bussen kom reste hon sig och gick pratande vid mig till bussdörren, så skulle hon inte med, hon var ute och gick. Kunde inte låta bli att bli full i flin, så sällskapssjuk.
Sen testades mina lungor av en sjuksyster, före medicin fick jag flåsa i en tub kopplad till dator och igen efter medicin för att se om det var någon skillnad. Starka lungor visade det sig, men likväl en förbättring efter astmamedicinen. Så en dos om dagen och en annan sort när jag går ut kom vi överens om att testa.
Vi pratade och skrattade gott, alltid så kul när jag känner att jag får den där speciella igenkännande kontakten. Efter allt prat kom rullatorn upp igen, då tänkte jag att nu har varvet gått runt, för plötsligt pratade vi om mitt behov av en rullator för att komma ut, komma igång. Vi tittade på varandra och hon förstod precis kampen i mig, nederlaget som måste fås att kännas som ett uppsving.
Hem åkte jag och beställde direkt en egen rullator, kommer i början på nästa vecka. Den ni ser på bilden.
Fasiken, nu är den snart här, att öppna porten med den framför mig för första gången, tror jag kommer känna mig fånig, antar att det är rester från ”allt ljus på mig”. Näää just det Maggan, nu för tiden är du en tant, en sån som jag alltid har gillat. Men ett kan vi väl vara överens om ”man syns knappt som tant”. Jo, visst syns jag ibland av män och jag blir lika förvånad varje gång. Myntet har två sidor, vare sig jag vill eller ej. Det här att synas, ”har väl bara att göra med att män ska se på en”. Eller?
Det här med tant, tantandet har väl nästan förbjudits i vårt land, hela mitt liv har jag sett upp till tanter och tänkt fy farao så skönt när man väl är där. Slut på hela köttmarknaden, slippa detta piffande, sminkande, färgmatchande klädval, få vara sig själv. En glad kärring med resår i midjan, fotriktiga skor och en redig väska på axeln full av ”bra att ha prylar och livets klokhet i beredskap”. Jag och min rullator hahaha!
Men när jag närmar mig tantåldern är samhället som förryckt, alla kvinnor kämpar med att se unga ut, det inte bara piffas på utsidan, det fylls ut från insidan, för att skingra levande livets kråksparkar. Det startas nya företag, nytt boende både här och där, nya resor jorden runt, inte en sekund av varande, bara farandet, flykten från åldrandet.
Äsch det där hoppar jag över, lite fönande och smink om jag känner för det, varken mer eller mindre än förr, älskar resår i midjan både som ung och äldre, fotriktiga skor är himmelriket, jag kanske har varit tant i hemlighet hela livet hahaha!
Allt är så dubbel i känsla och tanke, ungdomens vackra skal, vem vill inte slippa sitt kalkonkrås under hakan, flytbojen runt magen, taxöronen, allt som hänger och beter sig? Men jag som gillar tanten/ålderns framfart med kroppen, överlever nog trots allt även pensionsålderns intåg.
Livsglimtar 
Jag har för länge sedan gett upp piffandet och färgmatchandet (jag är väl i det närmaste färgblind när det kommer till matchande i alla fall 🙂 ). Jag är som jag är och folk får så att säga ”take it or leave it” efter behag. Fotriktiga skor har jag kanske inte men nog är jag något av en tant ändå – i vart fall inombords 🙂
❤ Precis så är det. 😉
Jag har ju varit pancho några år, så jag har facit – åtm för mig! 😜
Har kanske aldrig ”synts”, för jag märker ingen skillnad – ser jag mig omkring möter jag neutrala eller vänliga blickar. (Fast jag ser förstås rätt dåligt.) Har just hittat en sajt med resårlinnings-brallor och köpt några, för tydligaste kroppsförändringen är att mitten buktar ut istället för in. Som tolvåring började jag måla ögonfransarna (långa men ljusa), sen blev det mer o mer ögonmake (minns Twiggie!), nu är jag tillbaks på mascara – när jag ska vara fin. Längesen jag hade klackskor, bekväma dojor och kläder gäller.
Fast slingar o fönar gör jag, tror ju att jag fortf är blond ist f mörkt råttfärgad. Inuti blir jag mer och mer ”mig själv” och bjuder på det. Sån är jag!
Underbart stt höra, själv slingar jag också håret, en äkta blondin från start vägrar befatta sig med det mörka som började komma redan efter första barnet. Välkommen även du i ResårKlubbens Vänner! 🙂
Visst är det skönt! O som pancho utan försörjningsbörda för nån annan kan man göra vad man vill. (I stort sett…)
Jag smider planer som jag planterar i maken i hopp om att han går i pension nästa år när det är hans tur. Men män är som oftast så identifierade med sitt yrke, tveksam om han tror att det finns något annat i livet än jobb.
Min man ville gärna fortsätta jobba som frilansjournalist efter 65, men hjärtstrul (o tidningsdöd) ville annorlunda. Han började blogga, o gav mig idén till det… o där har vi nu vårt gemensamma intresse! (fast olika bloggar) 🙂
Jag bara älskar att höra en sån vändning, gemenskapen i skrivandet måste vara stark. Men det kan jag lova att min man, kommer med all säkerhet inte skaffa varken blogg eller Facebook. Skriva får jag nog göra för oss båda. Hälsa maken. Kram
Så berörd jag blir av inlägget det där orden om längtan att bli tant. Jag är fyllda 35 i år, och nog har jag drömmar om att själv få vara tanten med hatt och käppen att hötta med åt ”ungdomen” en dag. Att få köra rullatorrace med någon farbror som en gång var i min ålder och vinna ;). Så läser man detta och tänker som du att finns det tanter längre? Får man vara tant idag? Jag får dock säga att tant för mig är oerhört fint, det är ett bevis på kunskap och oerhört mycket respekt.
Ja, låt oss bejaka tanten i oss, vi som känner att hon finns, som ett livets salt. Jag har haft tanter som vänner hela livet och hoppas nu kunna få vara tant till någon som har vett att förstå tantens gåva. StorKram
Grattis till nyanskaffningen! Rullatorn är ett förnämligt hjälpmedel. Men jag har full förståelse för att tröskeln ändå kan vara hög innan man tar en sån i bruk.
PS. Jag kan skicka dig information på svenska om ledkorrigeringen om du vill. Din mejladress ser jag ju i anslutning till dina kommentarer. 🙂
Tusen tack för info, det var en ny metod för mig, tänk så mycket det finns som man inte vet om. Kram