Det är idag det ska ske, det jag har så mycket känslor inför, en tur med rullatorn. Uselt väder ute, så det blir en kort tur, mest för att få premiärturen gjord.
Ibland händer det saker som jag inte är förberedd på. Jag har många halvsyskon utspridda i landet, syskon jag inte har vuxit upp med eller haft direkt kontakt med. De har nu barn, både vuxna och halvstora.
Kontakt på Fb har jag med några, men de skriver inte mycket, så det är inte mycket till kontakt. Så en dag ser jag att ett systerbarn fyller arton år, jag grattar henne från faster, men kommer på herregnu jag är ju moster! Ändrar i gratulationen till ”moster” och skojar om det.
Sen kommer mysko meddelanden på min privata messenger. Moster, jag älskar dig!
Moster, bara det ordet och jag svarar och frågar, utan någon direkt reaktion. Mest bara detta Moster. Det börjar kännas obehagligt, har någon hackat hennes Fb? Jag skriver till min halvsyster som är mamma till 18-åringen. Undrar, är de så här fåordiga nu de unga, när de skriver till varandra eller?
Får trevligt svar och upplysning om att systerdottern har nedsatt intelligens, autism och så några bokstäver så klart. Aha, var det så det låg till, fortsätter skriva till flickan, på ett bra sätt som hon förhoppningsvis förstår. Varje eftermiddag … Moster, vi skriver några rader.
Sen ringer hon och pratar, pratar till och med värre än Moster haha! Men det är nu det börjar bli jobbigt, hon ringer varje kväll och jag orkar inte, vill helt enkelt inte prata länge i mobilen, inte med henne inte med andra. Ringer inte själv så ofta eller många, de gånger jag ringer, pratar jag länge, men då har det gått lång tid sedan sist.
Så nu vill jag helst inte svara alls när ordet Moster dyker upp, för det slutar med att hon ringer och jag struntar i att svara för jag orkar inte. Men jag mår ju så illa av det hela, att ignorera flickan tar så fruktansvärt emot.
Så kan det sluta när jag bara ville gratta en 18-åring, mena väl och allt blir fel stuket.
Nu måste jag sätta fart, ok snigelfart.
Livsglimtar 
Klart att du har en massa känslor med din rollator. Det kan jag gott förstå. Det kan liknas vid ett åldrings eller svaghetstecken ELLER ett stöd och en vän.
Min goda vän en trappa upp använder den som ett utomordentligt redskap och sätter näsan i vädret och rak i ryggen går hon, så hennes rollator (liksom) inte syns. Hon tar den till affären och lastar den full och betraktar förmodligen rollatorn som en packåsna 🙂
Ja, själva känslan kan förmodligen vara negativ i början men kommer säkerligen att bli en mycket god vän när eller om du vänjer dig. ❤
Hej då Moster 😉
Nu har jag gått min första tur, kändes vingligt tills jag kom på att trycka ner sitsen tills det klickade till, sen bar det av. Två gånger satte jag mig och vilade, gick snabbare än normal då jag kände mig trygg att sitta ner var som helst. Nu ligger jag i soffan, väntar ut hjärtklappningen, hjärtat fick väl en chock av att jag gick en sväng. Tjing tjong kolastång, hopp om liver!
Sååååååååå roligt att höra detta. 🙂
Men aj vad jobbig situation 😒. Hade hon varit normalt utvecklad hade du ju kunnat förklara att lagom kontakt är Ok men inte varje dag. Svårt.
Lycka till med rollatorn. Ställ inte in den så du blir framåtlutad nu bara. Mamma som går rakryggad med sin säger att det är så många som har sina för lågt inställda
Ja, knasigt det blev. Tänkte att jag skulle dra upp min ett hack, får testa mig fram. Kram
En svår situation så klart men jag tror nog bara du ska säga som det är. Att du inte kan – eller vill – prata varje kväll. Sätt en gräns vid vad som känns okej för dig. Jag förstår om det känns lite olustigt men för personer med de diagnoser du beskriver så brukar det fungera bra. Där är det rak och brutal ärlighet som gäller 🙂
Ja, det har du rätt i, jag får lov att göra så. Tänk vad man själv kan sätta igång för situationer, bara för att jag ville gratta. Kram