Två under hakan och ett i mungipan, hårstrån som försöker växa vilt, så sjutton heller. Jag för en ojämn kamp med dessa tre envisa uslingar, tänk förr som i yngre, då hade strån vett att hålla sig undan. Nu smyger dessa inkräktare sakta men säkert fram tills jag plötsligt känner eller ser dem. Då far jag upp, tänkandes hur många som har sett dem och inget sagt.
Å andra sidan har jag med viss fascination sett tanters skäggstrån både i spridda skurar och som rena, krullande, vilda vassruggar, utan att säga ett ord. Men tänkt ”varför tar de inte bort dem”? Men nu har jag blivit så mycket klokare med åldern och fattar varför vissa tanter pryds av dessa fascinerande strån. Man har inte så stort fokus på sig själv, sitt ansikte som äldre, man ser sig själv i spegel, utan att se sig själv, eller åtminstone ser man tydligen inte skäggstrån. Antar att de inte syns, för de hör inte dit, det är mäns bekymmer inte kvinnors. 🙂
Det är då förstoringsglaset åker fram och jag befinner mig då plötsligt i ett helt nytt landskap. Tro fan att alla dessa gropar, synliga röda ådror, fnas och annat oidentifierat nästan skrämmer slag på mig. Å fy för den lede så jag ser ut, ålderdomen blir mer påtaglig och precis när jag nästan suckar depressivt vänder jag på spegeln och blir mitt vanliga jag.
Här händer allt och inte ett skvatt, ringde min vc läkare i måndags kl 08.00 ska bli uppringd om fem minuter. Sitter ännu och väntar efter två timmar …
Ringer syrran som meddelar att min läkare gjort fel, hon skulle stängt av tidsbokningen då hon skulle på annat, men glömde bort det. Läkaren skulle ringa upp igår eller idag, har ännu inget hört. Jag börjar känna mig trött på att inte få tag på henne, men fattar ju också att vara chef för vårdcentralen och samtidigt försöka vara allmänläkare några dagar i veckan inte alltid fungerar som önskar. Själv tror jag att hon håller på att gå in i väggen …
Imorgon fotvård, så skönt att bli fin inför våre … vintern … våren, tja vad det nu blir framöver.
Sen på torsdag kommer mitt nya städbolag och provstädar, tänk att få fint var fjortonde dag, nybäddat och städat så himmelskt skönt. Här ser ännu lite avskalat och rörigt ut, tavlor ska upp på väggarna, men var är vi inte säkra på ännu. De förbaskade lådorna står ännu travade, garntjater håller i sig, men det börjar ordna sig.
Men samtidigt med provstädningen ska en kompis komma och det måste jag avstyra. Så tråkigt, får leta nytt datum att träffas.
Nu måste jag sätta fart, nåja snigla igång.
Fridens
Livsglimtar 
Med tanke på skäggstråna kan det vara praktiskt att man ofta sämre med stigande ålder… 😜
Ser sämre menar du? Ja, så är det nog 🙂
Ja, du ser, jag ser inte ens vad jag skriver. Men du fattar ju ändå, som tur är.
Jag ser ju själv inget utan glasögon, vilket irriterar mig till vansinne när jag står i duschen och famlar efter shampot. Inte ser jag vad det står på plastflaskorna om fler har liknande färg. Tvätta håret i balsam är ju ingen höjdare. Kram
På mitt enda välfungerande öga såg jag förr bra på jättenära håll (duschen klarade jag alltså 😉 ). Nu är det sämre plus att jag har kvar farande slöjor efter ögonpärsen i somras. (OBS: Detta är kärringgnäll – sammanfattningsvis mår jag faktiskt oförskämt bra.)
Jag tycker man får prata om sina besvär hur mycket som helst. Tro sjutton att du inte ser dig själv så bra i spegeln. Kram
Har inte det där med skäggstrån att göra med den hormonella omvandlingen till att bli man, att göra? Så läste jag en gång och förkastade som tänkbart. Men nu om dan funderar jag på om jag inte håller på att bli man för jag har börjat svära så förskräckligt. 😉 Tappat fokus på min kvinnlighet och sånt där, du vet.
Nu lägger jag in slutet på en förfärlig novell som jag skrev en gång.
*
Varför går han ur bilen? Vad nu, röker han? Förstår han inte att tåget kommer? Nej nu får det vara nog! Britta ser i ultrarapid vad som händer. Han stiger ut och ställer sig mitt på spåret. Ser hur han krossas mot loket. Bromsar som gnisslar. Stål mot stål. Så är det tyst. Hon försöker känna något. Knän som bör vika sig eller något annat, men hon känner ingenting. Tar sig åt hakan och fångar in det långa hårstrået som har blivit så långt att det får plats mellan tummen och pekfingret. Hennes värkande huvud är blockerat men en tanke glider ut genom munnen. ”Undrar om jag har en pincett i väskan?”
😀
Här lämnar du mig gapskrattande i soffan! Ja, just så starkt påverkade blir vissa av oss när vi precis upptäckt ett förhatligt strå.
Jag läste nyligen att vi som svär mycket var intelligentare än ickesvärare, låter som en fin tröst. Det är mycket man inte borde, vi får väl vara tacksamma att de ickesvärande drar sitt tunga last av trevlighet i evighet ävet åt oss. 🙂
Ja dessa strån… efter ett tag blir de ju ganska grova. Har ett i ett födelsemärke i halsvecket. Sticks rejält när det är på väg ut. De finns allt lite här och där och ibland missar man och drar fel och så är tillväxten igång även där. När jag bodde i stan hade jag ett äldre par på samma våningsplan och hon hade rejäla borst som stod rätt ut både på hakan och överläppen. Ja fasen sa hon, gubben får dra ett par varv på mig när han rakar sig.. 🙂 Där var det inte så noga inte ha ha.
Folk som känt mig ett tag undrar om jag är konserverad.. fördelen med att vara tjock, det spänner ut rynkorna. Nu har de inte gjort närstudier på mig… runt ögonen… jag skall ju till hud för det har blivit konstigt i händerna och jag har ju kämpat med ögondroppar och annat i 5 år och jag märkte i samma veva som händerna blev konstiga i handflatorna att även skinnet mellan ögonlockskanten och ögonbrynet blev oelastiskt. Tar jag tag så stannar det. Vi snackar inte lite smålöst fåfängt skinn här utan det kan sättas tältpinnar… och denna läskiga känsla av att det börjar torka underifrån. Samma i händerna. Är inne i ett skov igen. Tårna och fötterna skall vi inte tala om, känns som att nerverna sitter som nålar och det blir lätt skavsår om jag inte har skor som sitter dikt an. SVårt med kallt och varmt när det är som värst. I handflatorna är det ungefär som att skinnet antingen växt eller att det som stöder upp under har försvunnit. Även i dem kan jag ta tag i skinnet och det stannar kvar i ”nypet” det blir lätt tryckmärken, svårt för vassa kanter, så att öppna korkar på mjölkpaket och annat är plågsamt. Handskar eller handduk emellan går bra. Hålla i ratten är jobbigt när det blir ömt. Även delen mellan överläpp och näsa känns som att det tappat spänsten. Trodde jag var skitig efter ett tag när detta började men det är ådrorna som syns.. ja knepigt är det.. Men den kära neurologen ser då rakt inget samband med att det dök upp några månader efter att jag började med EP-medicinen. Rosacean var bra att skylla på.. jösses. Undrar hur allmänbildad hon är inom sjukvård.. Så, nu tar jag svängen själv hos specialisterna. Är mer än övertygad om att min kropp inte tål de där pillren. Väldigt mycket knövvel som uppstått men människan påstår att jag inte har biverkningar… nä det är nog dags för en second opinion eller göra slut. Hittar inte hud någon förklaring så vet ju hur det ligger till och får väl gilla läget, men något knepigt är det. Visst, tanten börjar bli gammal men det här handlar inte om fåfänga som sagt utan mer rädsla för vad som händer med min kropp. Kemiskt påverkad eller gammal i samma veva.. nä det är lite för underligt att det skulle tima. Vi får se.
Ha de gott! Kram
Usch, så förbaskat knögligt det fysiska ska vara hela tiden, hoppas verkligen att hud har några svar att ge dig. Det låter ju inte rätt alls med de hudproblemen och biverkningar blir man ju inte klok på, speciellt när man äter flera sorters piller, kan ju räcka med bara en sort och det blir fel.
Jag fick ju inflammation i vad det nu hette i tinningen, en massa nerver som tydligen möts där och då fick jag din typ av medicin och blev ju så jäkla risig att jag bara stod ut några veckor. Ringde min läkare och sa att jag har slutat ta dem. Det värsta symtomet gick över, men jag har ännu problem med överkänslighet i tinningen, en massa konstiga ilningar som drar ut i ögat, ögonen som är torra, ilar och konstiga för den delen, droppar periodvis när det blir för torrt.
Själv har jag ledsnat på mina symtom och har nu besök hos vc läkaren på tisdag, remiss till ultraljud av hjärtat, EKG några dygn och lite annat framöver. Jag orkar inte med dessa blodtrycksfall, nära svimning, hjärtat som går i reafart och jag flåsar när jag rör mig.
Nu har jag läst och läst på näääätet och jag tror jag har det som förkortas POTS, vilket fall, vad det nu än är, så förstör det livet för mig. Jag vill veta vad det är och om det går att göra något åt det.
Annars har helgen varit vilsam, vi drog till landet i fredags, jag har mest stickat, ätit gott och läst, maken har flyttat våra pallkragar till en bättre plats. Så efter allt grävande och forslande av jord, blanda ner ny jord och sätta potatisen, kom han in mer svart än vit i ansiktet. På lördagen var vädret rätt fin och inte kallt ca 17 grader och jag satt i gungstolen på altanen och löste korsord. Snackade med min kråka som lyssnar och vet när jag säger åt honom att ”vänta ska jag hämta mat.” Han sitter då still eller vankar på altanräcket tills jag kommer ut och kastar något till honom, äpple, bröd osv. Jag är väldigt svag för kråkan, för den delen fåglar överlag, men skator vill jag helst inte ha på tomten, de är ena småelaka typer har jag sett. Nää, kråkan har sitt revir hos oss och oftast håller skatorna sig undan. Jo, de är vackra, men kan härja på någon annans tomt.
Kram kära Syster Yster, nu är det dags att hoppa ner i loppsäcken, deckaren jag läser är bra mycket bättre än jag först trodde.