Titta så fantastiskt min vän tovade av min hund från ett foto. Tårarna rann när jag packade upp honom, han var sig så lik. Om du vill ha din hund avbildad på samma vis, kontakta mig, så hjälper jag till med kontakten.

Vaknar i ottan och tänker att det var dagens första bottennapp, försökte verkligen somna om, men det gick inte.  Vädret fungerar dock som rena uppåttjacket för mig, åskväder som rullar på rätt avstånd, häftiga skurar med lite av Karibienstuket över sig, hinkvis i stötar. Yes, oväder är härliga, när jag inte sitter i stugan med mullret rullande över skallen, med knallar som får mig att bli skiträdd.

Så vad kan mer tänkas gå fel? Det här med 5:2 diet betyder att jag äter rätt normalt fem dagar i veckan och minimalt 500 kcal/dag två dagar, måndag och torsdag är de dagarna. Efter en tidig bra frukost värmde jag till lunch köttfärssås och halva tallriken med grönsaker av olika slag. När halva lunchen är uppäten får jag en sån där konstig känsla av att det inte är onsdag idag. Sliter fram min almanacka och konstaterar att jag plötsligt trott vi har två onsdagar per vecka. Blir så trött på mig själv, nu får jag ta miniätandet imorgon i stället. Det går långsamt med nedgången, sist jag vägde mig var det -9 kg och jag känner ännu att jag vill kämpa vidare, det är inte så svårt, ska vara miniätardagarna i så fall, de är kämpiga sent på kvällen. Nu är det bara 15-20 kg kvar … höhöhöhö!

Nyss ringde maken, han har slagit till på en ”suga i sig myggmaskin” med gas och el. Nu ni myggjävlar ska ni få, i kön till kassan pratade han med flera män om hur in i hoppsan med mygg det är i år. En annan man stod med samma maskin i famnen, han sa att han såg en myggmaskin för 12 tusen och då kändes 6.200 med gas och allt som hittat. Jag tror även våra närmsta granne kommer ha nytta av vår maskin, helt gratis, men det bjuder jag gärna på. De är inte snyltare som den andra längre ner, han kan slåss med sina egna mygg.  🙂

Igår började maratonloppet med att stryka kökshanddukar och örngott, asså varför låter jag strykberget växa sig så högt. Jag strök några timmar igår, maken fortsatte efter middag och nu snart är det min tur igen. Förr var det ordning på sånt, nu kan jag gnälla över det hela länge, innan jag kommer till skott.

Sa jag att jag fick besök förra veckan av en kille från kommunens  bostadsanpassning? Han rinde bara, var i närheten och undrade om han kunde komma om 5-10 minuter, klart han kunde. Sen bar det av ner i vår källare, närmare bestämt till cykelrummet som också är skyddsrum, om det blir krig. Så vi jagade där nere i källaren, långa gångar och jag har inte varit i cykelrummet på hundra år så jag mindes inte ens var det låg.

Men tur som en tok så stod en av husvärdarna i källargången, han som jag har pratat så mycket med genom åren, på de hembesök som har blivit. Så han virrade vidare med oss, hittade ett ställe där de kan dra el och sätta in plankor, så jag kan dra ut scootern över, två höga trösklar. Så två dörrar … ja, just den lösningen var inte min tanke, men de där skjulen man har ute blev jag upplyst om kostar 60-70 tusen och det vill de helst inte sätta ut, förstod jag på tonfallet. Sen upplyste husvärden oss att de inte plogade vägen bakom huset under vintern. Så det känns så bökigt att få till det. Pratade med min rehabtjej som håller i det hela hon berättade att allt står och faller med att bostadsanpassningen godkänner själva laddandets plats. Sen visade det sig att om de sätter upp ett sån skjul, så ägs det av mig och det är ju knepigt om man som jag hyr min lägenhet. Man måste ta det med sig om man flyttar, jag ska inte flytta.

Så där knatade vi utanför på baksidan och innanför i gångarna, när de ville åka hiss och kolla in ett barnvagnsrum som vore toppen, om det inte var för hissen och hissdörren. Hissen är för liten och hissdörr + porten orkar jag inte få upp samtidigt som jag ska få med mig scootern, det vet jag ju redan.

Så håller jag på att svimma och sätter mig på bänken framför grannhuset, inte tänkte dessa gubbar på att det fanns en anledning till varför jag behövde scootern. Killen från kommun bad om ursäkt, han såg mig vit i nosen, flåsande, så jag inte kunde prata. Och mitt i allt kom T från skolan, han var på väg till mig. Han är så söt, han såg att det var risigt med farmor, så han höll i mig, stöttade mig när vi gick hem till vår port. Sen var jag usch, ruskigt slut resten av dagen, men ville inte visa T för mycket utan ”höll i mig själv” allt vad jag kunde.

Ni är det bara att vänta och se vad bostadsanpassningen och min förvaltare kommer fram till.

Själv ställer jag mig och stryker nu, vill bara bli av med det sista.

Fridens