Vänta nu en sekund, tänkte jag, efter att ha läst ett inlägg om en midsommar som inte lät så glad. Jag själv uppväxt med verkligt firande från alla vuxna runt om mig, alla högtider firades som en stund av glädje, samvaro, med allt det där vi fyller den med, skratt, dans, tomtar, midsommarstänger, påskägg, god festmat och dryck.
För mig som inte varit så mycket för firandet, det där lät säkert konstigt, men jag har gjort allt firande lika ordentligt, som mina föräldrar, så länge mina barn var just barn. Tradition blir bara just tradition, om vi vuxna för små grodorna vidare till nästa generation.
Ja, fy så jag har knäat runt stången med små svettiga händer i mina, flåsande trampat på hälarna på närmsta vuxen. För ungarnas skull, inte för min egen. Min belöning som vuxen var/är att sitta tillsammans med alla runt ett härligt festbord med mat. Nej, den lilla pärlan är verkligen inte speciellt närvarande i mitt hem, vi konstaterade igår att den lilla plastlådan med små flaskor av nubbe har varit fram och tillbaka i källaren i 1 1/2 år. Sill och en klar ev två, punkt.
Men så fort mina ungar blev vuxna kunde jag sluta pynta påskkärringar, midsommarblomster, krimskrams till jul osv. Mitt arbete att föra traditioner vidare var slut, tack och lov.
Hahaha tji fick jag, nu är nästa generation här och de ska ju också få traditioner med sig. Men nu kommer förändringen, jag njuter av mina barnbarns glädje, förväntningar och lusten att uppleva tradition. Själv kan jag ju sitta mitt i, men ändå är det mina egna barn, som nu har ansvaret för det här med traditioner.
Som vuxen blir jag lätt deppig på nyår, inget nytt, fan vet varför. Midsommarstångens dans har förlorat sin glans. Julens stress att få tag i klappar, ena familjen är glad för allt som de får, den andra dikterar mer vad som är passande, inte så kul. Påsk, suck då äts det mest, barn är glada för sina påskägg. Allhelgona, ibland besök vid gravarna i mörkret, uppskattat av lite större barnbarn, sen äts det igen. 🙂
Tappade tråden, son med ungarna kom farande, pratandes, sen ringde mobilen, mer pratande. Så nu tar jag tag i dagen, ha det gott ni alla.
Livsglimtar 
Moahaha… det var nog min du läste. Nostalgin slår till ibland och det gäller att tänka på de stunder jag har i behåll av festligheter och traditioner genom livet. Det var så här att när jag växte upp hade vi inte tid för det, för så fort det var helger så var det arbete som gällde. Mor och far hade restaurang och caférörelser och de gjorde säkert så gott de kunde för att hinna vara familjära.Tror inte ens de hade egna traditioner med sig. Hmmm…
När jag själv fick familj var jag mån om att göra tvärs emot, så mina barn har fått sin lilla del av vad jag kunde åstadkomma. De hade dessutom en pappa som var speleman under majstänger både här och där (på både gott och ont).
Utan familj och utan speleman så behöver jag inga traditioner längre. Är bara så innerligt glad att det finns de som frågar efter mig och att jag kan få vara tillsammans med dem. Inge vidare lyft att käka jordgubbar, nubbe och sill alldeles själv… ju. 😀
Kram till dig för din positiva ådra. ❤
Känner igen den där känslan av glädje att andra vill umgås med mig. Fattar inte varför nu för tiden, drar mig undan av bara attan. Rädd för att orken bara ska sina och så sitter jag där med gäster som bara vill stanna. Jag är trött i huvudet efter en lång dag med mycket prat med de tre barnbarn som kilar ut och in i stugan.
Farmor hit och farmor dit eller harmor som yngsta säger. Vi har varit och badat, inte jag, tittade bara på, ätit upp det sista på midsommartårtan, grillat lax och pratat en massa. De har byggt en ställning till Darttavlan, så nu har det varit tävling, ungarna fick en basket”korg” gjord igår, en fyrkant som hål som sitter på en planka, det har kastats, hoppats och ränt omkring mest hela tiden.
Priset för vuxna/barn i restaurangbranschen är väl att mycket helgtid att umgås går bort, inte kul alls för ungar. Men klart att man överlever utan våra högtider, men som barn tror jag man saknar det som andra verkar ha.
Sorgligt med längtan efter spelman och familj, men glad blev jag att höra att du fick sällskap i helgen. Jag vill att alla ska ha det umgänge de vill ha och trivs med, en utopi så klart, men känna så får man göra.
Jag tänker ofta på de som ingen familj har, eller rättare sagt de barnlösa, när man blir äldre, ensamhet, inga samtal, inga gemensamma stunder, högtider, inget att reta sig på, inga nära att tjafsa med, bli osams med och sams. Då måste man vara så självgående, frisk nog att skaffa det man behöver.
Nu ska jag fixa en kopp the, snart dags att lägga mig, det tar på krafterna med allt umgänge, men sjutton att jag skulle vilja vara utan det, om jag nu har glädjen att kunna välja.
Kram ❤ ❤ ❤