Jag har suttit lite på sniskan hela helgen, inte beroende av alkohol, utan en plötsligt uppkommen böld på fel ställe. Som en böld i arslet, säger man ju om dåliga tillstånd och jag erkänner, jag hade ingen aning om, att det var så här det var. Nästa gång jag säger ”som en böld i arslet” då vet jag vad jag talar om.
Ringde min fina husläkare som tillsammans med en kollega fixade mitt tillstånd med bedövningsspruta, snitt, kläm, tryck och någon slags klo om jag inte missförstod, den var djup bölden och behövde tömmas helt och hållet. Ett slags dräneringsrör och omslag, tillbaka imorgon och byta förband.
Jag försöker variera mig, så ni inte tröttnar på mina inslag och mina dyk i journalen, detta var garanterat min första böld i arslet och aldrig vill jag ha någon mer. Jag såg min son lyfta sin dotter ur ett snett läge som gjorde ont i hans redan sjuka nacke och rygg, då berättade jag om hur jag lyfte dotterns yngsta snett sist och fick ont i ett knä, svullnade och larvade sig. Men då när jag berättar, så ser jag minen av leda, ”nu börjar hon igen blicken och gnälla över kroppen sin.” Svärdottern har inte mycket till övers för mig, fast jag inte har sagt eller gnällt ett ord över min kropp och likväl ska behöva se den där minen. Så känner jag mig ledsen, beklämd över hur lite hon begriper. Och nej, jag har inte sagt ett ljud till sällskapet i midsomras om ”mitt på sniskan sittande.” Jag har varit mest glad över mitt braiga mående, fast det var lite knepigt när jag gjorde tårtan och rände runt, dukade bordet, fixade kaffet osv.
Då var hon på midsommarfirande när jag fixade som sagt tårta, kaffe och dukade och pyntat midsommarbordet. Plockade av gjorde jag, maken och ev son och äldsta barnbarnet som jag ber om hjälp ibland. Kvar stod ungarnas tomma safttetror på bordet och lite skräp efter barnen, hon reser sig och går till sitt.
Äldre och yngre generationen, det är trevligt nästan jämt, men svårt är det när man har så olika uppfattning om så många saker. Ja, det är svårt när det inte finns några likheter kvinna till kvinna. Inget pyntande av hem, ingen ordning med uppfostran, barnens kläder, ingen matlagning, inget läsande av böcker, få ämnen att mötas över, prata om, ser inte, hör inte, fattar inte, lever i sin egen värld. Men har ett hjärta av guld vilket förlåter det mesta.
Men nog tänker jag på detta mer än som är nyttigt, jag har alltid själv vart ”baktung,” men då har jag gjort allt och lite till och det kan jag garantera att jag har begärt mycket av mig själv genom åren. Sitta det gör man när man har gjort rätt för sig. Det är därför jag har det så knepigt med mig själv nu för tiden, när kroppen inte orkar det som för mig är naturligt, att hålla igång och fixa.
Att ha en ung baktung mitt i sin bästa tid i livet, då när man orkar allt och lite till, och jag funderar över hur lite man kan dra till gemensamma stacken när vi träffas. Så jag taggar ner, stänger av, håller käften. Väl medveten om att jag får hjälp med precis vad som helst om jag ber om det eller säger till. Men det där att inte tänka själv.
Varför är vissa av oss självgående, ser, uppfattar rörelsen runt om oss, avläser behov både egna och andras. Vad var det i fostran som fick oss så? Vad missade uppfostran med de andra, eller är det en läggningssak, gener?
Livsglimtar 
AJ!!!! Böld i arseletet lät inge vidare. Hoppas du blir fri från det snabbt.
Jag tror det där med att se vad som behöver göras eller hjälpas till med utan att man behöver be om hjälp ligger i varje person.
Emil har alltid varit hjälpsam då han kommer till oss och hoppar genast upp och hjälper mig i köket t ex. Malin gör det endast om jag säger till. Dom är uppfostrade av samma föräldrar.
Emil kommer direkt om pappan behöver hjälp med bygge eller då vi målade om huset.
Emil kommer direkt och håller djuren sällskap om vi ska åka bort över natten. Malin svarar: Jag har inte köpt nåt hus å stannar kvar hemma. Vi frågar aldrig henne mer för vi blir bara besvikna. Men så olika kan två ungar vara från samma familj.
Vi älskar dem båda ändå såklart 😊
Tänk att det kan vara så olika syskon mellan, även hos oss är det sonen som hjälper till för det mesta. Honom träffar vi ju mycket mer än dotter, han och maken donar, med det mesta på landet och även hemma kommer han om vi ber om hjälp. Men han har väl inte varit speciellt uppställande när jag var som sjukast, bad man om hjälp med att gå ut med hunden när maken var borta, så var det jävligt surt och han skulle minsann inte ta upp skit i en påse. Så jag drog mig mycket för att be om något överhuvudtaget och så var han spyfärdig på att jag var sjuk och att jag överhuvudtaget gnällde eller sa något om det. Vi båda har ställt upp väldigt mycket på honom under rätt många år när han behövde stöd på alla vis. Men jag ber inte gärna någon av ungarna om hjälp, om jag ska vara ärlig. Det är synd om föräldrar nu för tiden, de verkar aldrig njuta av livet, barnen, partnern, jobbet, …. allt är så jobbigt, stressig. De har skällt på mig för att jag inte ber om hjälp, att jag jag måste tala om hur jag mår, tala om vad jag behöver hjälp med. Pyttsan, Den ena är så stressad att jag alltid ringer fel tid, kan tänka sig, den andra som har så mycket att göra att jag ska ringa två veckor i förväg och be om hjälp. Skit på er tänker jag!
Jo, på landet respekterar sonen med familj hur jag mår, det är ju inte kul att inte orka, barnbarn som springer ut och in, farmor hit och farmor dit. Jag älskar det, och de har lämnat mig ifred på förmiddagen tills jag kommer ut själv. Det uppskattar jag verkligen, att vi har hittat ett sätt att leva nära utan att tränga oss på. Jag går inte ner till dom speciellt ofta, de vill också vara ifred.
Det är nog ingen lycka i att få låna sommarhus av sina päron, antingen har de åsikter om syskonet och att dela hus, bara att bestämma datum verkar vara omöjligt, så sitter jag mellan deras missnöje som en slasktratt. När blir vi vuxna undrar jag?
Men jag ska nog bara hålla käft.
Japp ungar är olika, sonen vill gärna numera, men fy tusan han har massor på jobbet, hämtar väl ungarna för det mesta, handlar, lagar mat jämt, verkar sköta städningen, dammsuger, skurar golv på landet säkert lika dant hemma sliter som bara kvinnor gjort. Jag oroar mig faktiskt över båda mina ungar, fostrade att klara sig med allt praktiskt, synd bara att de verkar så ensamma i allt ansvar när det kommer till kritan. Men så tycker de nog inte, förmodligen är hela inlägget åt helvette, men nu får det stå som det gör.
Men herregnu ni fattar väl att ungarna har massor av goa sidor som jag inte skrev om nu och självklart älskar jag mina skunkar.
Du får dyka hur djupt du vill i dina journaler, för gör du det på detta fejjiga vis så lockar det till skratt. Om inte högt flabb utan mer som en fniss 😀 Prfniisss (hur man nu med bokstäver skriver en fniss?)
Nåväl, de där med människor som inte ser vad som ska göras brukar heller inte höra vad man säger. De har någon form av böld som måste stickas hål på. Visst. En order på stört – annars är det kört.
Tack för Prfniisset ❤ 😀
Om jag inte såg det bisarra i tillvaron skulle jag nog dö, livet är lättare att leva rakt fram, relativt öppet och låta Prfniisset ta plats. Det dråpliga är ju bara så härligt och att inte ta sig själv på sånt stort allvar underlättar åtminstone mitt liv. ❤
Det har med både uppfostran och gener. Empati är det tyvärr många som saknar har jag märkt.
Ja, nog fattas det empati hos många, men de jag skriver om i mitt inlägg är alla väldigt empatiska fast det kanske inte framgick så tydligt. Tänker att vi går omlott lite i utveckling och ålder, vissa insikter kommer inte förrän man är äldre.
Kan så vara
Mycketyck jag svarar här för det funkar inte inne hos dig, går inte att skriva, allt bara hoppar upp och ner. Köket är ursnyggt, rätt beslut att behålla det röda. Badrummet ser ochså väldigt fint ut. Här är det lite mulet och 21 grader tror jag, nyss lite regnstänk. Kram
Men resten av rummen inalles tre ska bli vita på väggarna. Nu ska vi bara köpa färg på Brico i Thézan.
Det kommer bli så fint, hoppas ni har aircondition i huset.
Nej,vi har inte hunnit sätta in det. Två stora golvfläktar får bli vår räddning just nu.
Aj aj, den bulan var inte att leka med…
Asså… jag vet att det finns människor som inte orkar lyfta ett lillfinger, har en släkting vars sambo är mer än lovligt lat. Hans föräldrar fick komma och hjälpa dem flytta då hon bara satt i soffan och kollade på mobilen är sittmöbeln kom in i lägenheten..
Nog är jag fostrad att hjälpa till. Hade jag varit gäst och vet att husfolket har problem med ork och mobilitet så nog fasen slår jag till på överväxeln?? Den där blicken, ja du är en tålmodig människa. Sonen då, märker ha inget av det??
Jo, han har nog problem med det för det mesta tror jag, inget jag pratar om, bäst att hålla tyst.
Även jag brukar steppa upp när jag är tex hos min mamma, åt henne gör jag sånt jag knappt gör åt mig själv pga usel ork.
Jo, tålmodig är jag, men väldigt rak, obekvämt när det rinner över,