Framförallt bakdelen

Här saknas en bit av mitt inlägg, jag har varit och fått fd bölden omlagd. Är på väg hem igen. Idag onsdag ska jag dit en förhoppningsvis sista gång. Jag orkar inte det, men bara måste släpa mig dit igen.

Själv fick jag svårt att ta mig hem, kroppen fick nog och ville inta vågrät ställning, jag hängde som en ostkrok på Rulle, satt i Rulle och kände mig helt uppgiven. Lyckades ta mig till busshållplatsen, rätt buss dök upp och jag knöla mig in bland vagn och annan pensionär på lånad stålhäst från landstinget. Min egenköpta Rulle är så smart att han kan dra in magen så han blir så smal, så det är beundransvärt, bara 15 cm plats tar han i det läget, med ett enkelt drag i en tamp.

Den eviga kampen mellan busshållplatsen och min port fick sällskap av ett stilla regn. Sista biten, hissdörren som jag svär över, hur sjutton den kan vara så tung och otymplig. Väl hemma slirar jag in som vore jag ett fyllo klockan fyra på morgonen, en sån som varken tar sig hit eller dit. Hänger än här en där, lägger mig i soffan, tvingar mig upp, kommer inte längre än till sängen. Där bestämmer sig kroppen för att ligga lite längre och magen knorrar och min fina Gateausmörgås med kalkon ligger kvar i väskan.

Till slut blev det både smörgås och en latte, sen sa min kropp gonatt och jag har inte riktigt vaknat än. Fast maken står och steker torsk i köket, pratar lite med mig, så känner jag att det här med att åka iväg varje dag inte längre är något för min kropp.

Men det kommer jag inte låssas om, Rulle och jag åker bäst vi vill, kan ju alltid sitta i Rulle och vänta på att jorden slutar snurra, vilket aldrig kommer hända. Mitt liv är kort, så det är bara att packa ihop och dra iväg.

Igår hände en liten sak som var ovanlig för vårt land, jag satt och väntade på bussen till min doktor. Fel buss kom, alla andra klev på, men jag satt kvar med Rulle framför mig. Då ropar chauffören skrattande ” kom och åk med, klart du ska åka med!” Jag blev så paff att jag nästan inte kunde prata, ska ta nästa buss, klämde jag skrattande ur mig. Klart han inte var ursprungssvensk, en stor härlig svart kille, jag gillar osvenskt manér. Folk kan ju tro annat för att jag är förbannad på mycket som har med invandring att göra. Själv har jag i större delen av mitt vuxna liv fått höra att jag är osvensk och det har jag alltid tagit som positivt.

Fridens