Speglar mig i förr som samtidigt är nu

Som jag har längtat att få bara vara här, just här.  Nu sittligger jag här i soffan och undrar var all lust och längtan handlade om? Tänkte väl att vi skulle göra lite i alla fall, åka till något mysigt fik, älghägnet, ta Rulle på en sväng runt om. Men jag tappade något på vägen, energin och jag vill inte, inte ett dugg.

Det far genom huvudet, jag vill bara vara med mig själv, när jag mår så här, inte går det över snabbare när maken är med mig, dynet runt. Jag blir stressad över att inte må bra, nej han kräver inte ett dugg, allt finns bara inom mig. Man borde så mycket, semester, faktiskt vår eller hans sista, nästa år är vi båda pensionärer med evig semester.

Min kropps fysiska svängningar kan mäta sig med vädrets växlingar, från grått till gråsvart, regn och lite muller, till skyfall och strimmor av hopp som solsken. Det löser sig med värktablett ibland och bara ignorera och vänta ut andra gånger. Lite depression light som självklart svävar upp som en heliumballong och försvinner i det blå, när jag måste ut i samvaro med livet.

Jag har många jag vill höra av mig till, men orken att bara ringa, den finns inte just nu. Tvingar mig att ringa mamma, hon är svår att få tag i på sitt rum, många signaler  når aldrig fram. Hon äter, umgås och sitter ute i solen, när vi får kontakt glider hennes lur längre och längre ner från örat och hon blir argare och argare, när hon inget hör. Själv skriker jag ”Dra Upp Luren Till Örat!” Men allt är förgäves, hon begriper inte, muttrar irriterar att hon ”lägger på, hon hör ju så dåligt.” Det är nog en av mina jobbigare stunder med henne, vi brukade alltid nå varandra i telefonen och nu är det borta. Jag har så dåligt tålamod med henne, det där som alltid har funnits där, hennes knepiga sidor, som nu är förstärkta av stroken, seniliteten.

Jag har starka band till min mamma, men som olja och vatten aldrig blir en emulsion att lita på, som en föränderlig känsla som ständigt går ihop för att gå isär. Man föds in i sin familj, personkemin blir väl inte alltid på topp, i det stora och hela har jag väl funnit min plats. Fast jag nog har både sett och känt likheter, har jag varit svarta fåret, inte den typ av vilsegånget får, du kanske tänker på.

Jag var annorlunda bara, syrran var lik sin pappa, som vi växte upp med, jag mer lik min mamma och ändå inte. Om jag var Ö var syrran A, så långt mellan förståelsen mellan oss, syrran var ju mammas favorit och jag var bara obekvämt annorlunda, tänkte för rakt och högt, blev aldrig riktigt bra. Som vuxna umgicks syrran och mamma rätt ofta, jag drog mig nog undan på något vis, kände väl alltid som att det var något fel på mig. Spelade ingen roll att jag var allt det där skötsamma, arbetsamma, duktig flicka idioten, som höll i jular och påsk, med stort dukat bord, mycket omsorg och kärlek för mina närmaste och släktingar.

Äsch, inte hjälpte det inte. Det gnisslade med jämna mellanrum och jag hamnade ofta som ”det där kattfan släpade hem.” Men allt går över om man bara väntar tillräckligt länge, då får man sitta själv och klura på det som var. Inte infekterat längre, mer konstaterande om det jag genom samtal med både min syster, innan hon dog och mamma innan hon blev som nu. Resten får väl bli min egen tolkning, finns ingen som kan störa sig på den, alla är borta på ena eller andra viset.

Som mamma, farmor och mormor kan jag bara konstatera att det inte är lätt att vara mamma, farmor eller mormor. Det gnisslar i samvaron ibland hur man än är, hur man än vänder ändan, är den där bak och i släptåg har man sin uppväxt på gott och ont.

Nu ska jag ta maken och Rulle på en tur till brevlådan, bara måste tvinga mig upp och ut en stund. Lämnar er här i mina funderingar, antar att ni har egna om er uppväxt.

❤