Släkten är inte värst, men nog känns den.

413373F2-5687-484B-9BFA-109D91CFA015Plötsligt slår insikten ner, min ena vän på Fb håller på att dö av sin cancer. Jo, men visst har jag vetat det länge, vilket håll det lutar åt, men nu tror jag det bara är en tidsfråga och jag fick sån äcklig ångest över livets förgänglighet.

Visst har jag mina favoriter både här och där, nu är det den tredje som kommer försvinna på Fb, de två tidigare lever så starkt i mitt minne att jag förstår att även hon kommer behålla mina tankar på henne. En sak har de gemensamt, glädjen, humorn, de varma hjärtan som klappade. De två första var otroligt duktiga på att skriva texter jag skrattade åt, tog åt mig av, på alla sätt och vis, precis så som en riktig text bjuder in till.

När jag nu ändå höll på med ångestsnörp så gled tanken över till dottern med familj som flyger/bilar ner till Frankrike för två veckors semester med svärmor och dottern makes familj. Lycka till säger jag, som mest skulle fasa för att dela hus med  närmaste familjen så länge och med små barn. Säkert bjuds många trevliga stunder, men den andra delen.

Igår drog vi in till hufudstaden, kollade posten, blommorna, hämtade paket och handlade på Ica, innan vi åkte på barnkalas för dotterns yngsta. Hembakt som smakade finfint, där var deras vuxna vänner, med några äldre barn och så deras närmaste släkt. Vår son med familj och vi var också där, det är så konstigt detta hur jag ibland känner mig som om jag sitter i en bubbla för mig själv, på fel plats.

Dotterns svärmor som stadigt hämtar barnen från dagis en gång i veckan och aväter middag tillsammans med familjen, ränner även periodvis ut och in och ställer upp massor som barnvakt till dem. Allt detta har jag inget emot, tycker det är bra, för vi bor för långt bort, för den där dagliga enkla, självklara kontakten. Men svärmor verkar ha besvär av det, igår gjorde hon problem av att yngsta dottern säger mormor till henne, det är enklare för barn att säga mormor än farmor. Vet väl jag som kallades Tarmor under lång tid av T när han var i den åldern. Hon ber om ursäkt för att hon har tagit mitt mormornamn, jösses vad ska jag säga. Känner inte min ”plats” hotad på något vis, men för henne känner jag att det är galet viktigt att vara nummer ett på alla vis för dottern barn.

Idag en helt normal svensk sommardag 23 grader med lagom vind, lite moln och mycket sol. Jag fick besök av närmsta grannen och rantade efter henne barfota. En får lida om en e dum, snacka om ont i fötterna efteråt. Jag som sprang barfota hela somrarna under uppväxten, jag kan ännu förnimma känslan i fötterna när jag hoppade ner från högre platser, gick på allt för het asfalt eller sandstrand, gräset, ängen och klättrandet upp och över murar, i träd.

Nu bär det snart iväg till vårt lilla Ica, tänk att man alltid glömmer något, fast jag hade lista och allt.

Fridens

 

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Kalles systerson kunde aldrig hålla isär vem som var farmor eller morfar när han var runt 2-3 år så han så Formar till allihop 😊.
    Vi är tack och lov förskonade från vänner och familj som får cancer mm förutom Åsa då. Hoppas det fortsätter så.

  2. Så fin din blogg är, med vackra bilder och färger. Inser att det var ett tag sedan jag var här ❤

    Tycker att det du beskriver av "ångest kring livets förgänglighet" stämmer med hur jag själv drabbas av det allt oftare numera. Det slår till lite extra när någon man känner blir sjuk eller går bort. Ångesten är varken stark eller djuplodande, och absolut hanterbar, men den finns där alltsomoftast.

    Läste kommentaren om kombon som blev "formar" om mor- och farföräldrar 😀 … hahaha, perfekt!!!
    Mina barn sa under en period "morrmorr" till min mamma, alltså till mormor 😉 Det hade vi lite roligt åt, även "morrmorr" själv 😀
    Kram

    1. Hahaha ungar kan verkligen göra dagen för oss, morrmorr den var bra och himla rolig. Tycker ibland att det är jobbigt när alla fem ungar är tillsammans, tre säger farmor och två mormor, ibland är det jag som har sämst ordning på vad jag är till ungarna. Vi skrattar gott och så rättar ungarna mig, vilken oftast inte hjälper ett dugg. Det var som när min syster levde, hon kallades för Tina och vi döpte vår dotter till Nina, det blev aldrig någon ordning på mig och vem jag ropade till, både vår dotter och syrran tittade på varandra och tyckte jag var hopplös, som alltid sa fel namn till dem.
      Ångesten är precis som du skriver, inte så tung, utan mer som något som far rakt ner i kroppen och så snurrar tankar och känslor runt.
      Kram o tack för besöket, jag är själv inte runt så mycket just nu.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: