Överfallen av natur-liga känslor

Men visst har det varit varmt idag … men jag har mått bra med fläkten som har jobbat hysteriskt större delen av eftermiddagen/kvällen. Sent på eftermiddag kom vi på att vi hade glömt bort att plocka ut lämplig middag ur frysen, så det blev en tripp till Ica Älmsta.

Jag kan inte fatta att jag inte såg naturen när jag var ung, den fanns ju där runt mig hela tiden. Det åktes skidor i skog och backar, skridskor, varm choklaaa och Jaffa apelsiner, ni ser, allt som hör till vinter. Sen sommar i skärgården, öar, vatten, kluckande och evigt badande. Höstens klara höga luft, regn, blåst, överallt löv och åter löv. Vårens skira spirande, den första ljumna vind som smeker min kind och ger mig den tillhörande vårdeppigheten. Alla dessa är mitt i naturen, jag såg, utan att se.

Idag på väg genom Roslagens ofantliga grönska, jag blir rörd över allt det vackra, de varmt honungsgula fälten med ljust böljande gräs i kanterna. Kan man storkna av alla ljuvliga nyanser som möter min iris! Kan man bli tårögd och rörd av glädjen av få vara med om allt detta sköna?

Jag undrar när jag ”vaknade” och vad som gjorde att jag inte såg tidigare i livet?

Nu har jag börjat planera för torsdagen, maken fyller år och svärdottern har fyllt 30 och ska firas. Nu vet jag inte säkert om de dyker upp, de har ju semester och så mycket att göra i stan.

Men imorgon ska jag baka två kladdtårtsbottnar med vaniljsmak och maräng med hackad mandel eller hasselnötter, står still i skallen just nu vilken sors nötter, sen ska de stå i kylen över natten. Passar så bra att bara dekorera dem med grädde och jordgubbar på torsdag. Jag kommer fuska med köpta bullar och kakor. Finns ju inget bageri i närheten och jag ställer mig inte och bakar mer i denna värme. Ja, och så passade jag på att bjuda in de enda grannar här som vi har träffat en gång hemma hos dem, på middag för flera år sedan, de bor året runt här. Jag har så hopplöst dåligt samvete över att inte ha bjudit in dem tidigare.

Vi har pratat många gånger med dem, om att det är ju faAn att vi inte kommer till skott, maken jobbar ju ännu och har ofta så himla mycket att ta hand om när vi väl är här. Själv är jag livrädd för att hamna i ”min tur att bjuda och sen ska de känna sig tvingade att bjuda igen.” Det har ju bara med min hopplösa kropp att göra, jag vill inte bjuda, för att behöva ringa och ställa in eller ta sig genom något som jag egentligen vill, men inte orkar, men så klart gör ändå.

Men nu ska det bli kalas och jag ringde och bjöd över dem, berättade att vi har två att fira, men att de absolut inte ska köpa ett dugg, bara komma över och äta tårta. Men jag sa att ”jag ville säga att de fyller år,” för det är så konstig känsla att komma bjudna utan att veta att någon fyller år. Men betonade igen Inga Paket! Hoppas de förstår det nu.

På torsdag ska det bli extra varmt hörde jag på vädret, vi ska sitta på altanen under partytältets tak i skugga och jag sa till maken att vi ska ställa ut fläkten, så den kan bjuda på lite svalka.

Stickade en blåturkosrandig socka till sonens snart femåring, han älskar blått. När jag började med den, hade jag ett ullnystan med smutsrosa och ett knalligt rosa och det sa min T att han ville ha randiga strumpor av och jag kunde inte hålla mig, var så nyfiken på hur de färgerna skulle ta sig, så nu stickar jag på hans strumpa. Snart har de en var, önskar ofta att strumpor och vantar bara var just en. Egentligen tar tålamodet slut efter en, men det är ju bara att skärpa sig. Just inget flow i mig när det gäller det mesta sedan några veckor, en bok håller jag på med, en deckare sedan minst tre veckor, den är bra, men jag brukar ju sluka böcker. Sen sockorna bara nr två på alla veckor … här går det undan, not.