Igår dog en man vi umgicks med under de där åren barnen växte upp, han var gift och hade barn i vår dotters ålder. Så mycket kul vi hade tillsammans, vi åt väldigt gott, fikade, spelade massor av spel och löste världsproblem över köksbordet. Hon och jag är ännu goda vänner, fast paret skiljde sig för många år sedan.
Jag hade inte sett honom på lång tid, när vi hittar varandra i Icas gångar. Stort överviktig, satt han på en scooter och såg väl inte så där jättefrisk ut, men vi pratade på som förr, konstaterade att det var länge sedan vi sågs. Slängde käft och skrattade på det vis vi alltid har gjort. Att jag nyss blev pensionär och han som några år äldre hunnit träna en hel del som tidsmiljonär.
Idag är jag tacksam och glad att vi fick det där sista mötet, känns som något som ofta händer mig, att få ett sista oplanerat möte. I vintras dog ännu en manlig vän, även honom mötte vi och pratade om cancern och jag fick krama om, ta del och sa till maken, det där var nog sista gången vi såg honom. Även han en gourmand som lagade mat med skicklighet, trevlig som bara den att umgås med honom och hans fru. Frun som har haft T och nu även de två yngsta av sonens barn, som dagbarn. Vi är så insnärjda i varandra, vi som lärde känna varandra de där fantastiska åren när vi fick våra barn.
Så många som har dött genom åren, olika människor som jag har umgåtts med på olika vis. De har alla lämnat spår i mig, varje gång någon dör, slås jag av förgängligheten i våra liv och att man aldrig vet, när det plötsligt saknas någon, i det här, mitt närmaste känslomässiga kollektiv, alla grannar har varit genom åren. Grannar som oss, fick barn och kämpade för att få ihop tillvaron. Vi delade varandras liv, på närmast Bullerbyaktigt vis, vi mammor och alla barn, den sista generationen som var hemma med sina ungar. Vi var ett stort gäng på gården och delade våra liv på många vis.
Där fanns alla sorters kärringar, städkärringar, vi var tre, bakkärringar, vi var två, skvallerkärringar, gladkärringar, mutterkärringar, vet bäst kärringar, tar hand om allt kärringar, allt fanns där, omväxling förnöjer. Men idag ekar tystnaden på de lekplatser byggda enligt fastställda EU-normer. Det var inte en tyst stund då, när vi var i den åldern att vi dagar i enda var ute med ungarna, året runt.
Jag ska tända ett ljus för Stefan ikväll, mitt sätt att säga tack och hej.
Håller med dig Bergalott man blir överrumplad av innebörden av åldrandet på många vis, det jag skrev om nyss är väl det tydligaste. De som gått/dött, välj det ord som passar dig bäst, de påminner mig om min ålder, då de blir fler och fler som lämnar. Stunden, jag får höra om någon som gått, stannar det mesta upp några sekunder i mig, jag glömmer först bort att andas, sen det tunga stråket, tankarna om allt som varit. Sorg, men ibland tacksamhet att den som dött, fick lämna smärta och elände, fri helt enkelt.
Livsglimtar 
Absolut, min vän. Tiden stannar ett ögonblick i betraktelse över förgängligheten i vissa situationer och den nakna sanningen når in. Den där enda och absolut sanna. Ingen kommer undan, inte ens jag.
Kram ❤
❤ Inte ens du och jag.
Så fint du sätter ord på dina tankar. På något vis var det precis som det skulle att ni möttes där på ICA och fick talat med varandra en sista gång.
Jag känner precis så, det finns ofta en mening i våra möten, fast vi inte alla gånger tänker så, eller förstår det.
Det är ju så när man blir äldre att vännernas skara blir tunnare för vart år som går. Mr J:s mamma min svärmor klagar på att ingen kommer och besöker henne. Vi försöker förklara att alla som hon umgåtts med är borta från jordelivet och tyvärr är hon sist kvar.
Pappa tyckte att allt blev så tråkigt sedan hans syskon dött. Ingen att ringa och prata barndomsminnen med.
Så fint att du fått dessa sista möten med vänner. Något att ha som minne av dem.
Synd om de som blir kvar sist, ensamheten kan nog vara stor.
Om man inte tycker om ensamhet ja, är kanske extrem men jag gillar ensamhet och har inte ont av det.
Jag gillar också ensamhet, men tänker att jag inte vet vad det är, så länge jag har maken vid min sida.
Har levt ensam innan jag träffade Mr J.
Min mormor blev 95 år och sa att ”-Man skall inte bli så här gammal. Ingen finns kvar” Får man ha ett aktivt liv är det ju en sak, men hon fick problem med ögonen och när morfar dog kom hon inte ut på samma sätt. Trygghetsboendet hade samlingssal och olika aktiviteter. Vi försökte att få henne att gå ner men då sa hon frankt ”-Vad skall jag sitta tillsammans med de där gamla kärringarna??” De var allt som oftast yngre än mormor 🙂 Men det visar nog en hel del när det gäller hur gammal man känner sig på insidan vad gäller åldern
Faster Biggan blev också över 90 och hon hade på senare år sina vänner via telefonen men sa att ”-De är inget att prata med längre för de pratar bara sjukdomar och hur besvärligt allt är.Berätta något roligt!” Sällan har jag mött människor som strålat mot mig när jag hälsar på hos henna. En fnissig böna. Den solen saknar jag. Den var genuin.
Jag är ju 51 nu men jag känner redan att många bara försvinner och man får en lite ångestkänsla hur det skall bli med allt. Man hör att bekanta har dött och även om man inte har träffats på flera år så känns det och att det är för sent att ta kontakt som man borde ha gjort.
Här i byn hade vi hur roligt som helst när vi flyttade hit fram tills flera av de barnfödda flyttade. Några flyttade tillbaka men försvann igen. Skilsmässor, några dog. Nu är det så många nya här och de har liksom inte samma gemensamhetskänsla. Vi har Cykelfest där vi åker mellan husen och var och en ansvarar för för-, varm- och efterrätt. Ett bra sätt att träffa grannarna i byarna. Vi har dock inte kunnat vara med på ett par år då det krockar med kräftskivan hos mammas kusin.
Det är väl så att var sak har sin tid i livet, men nog saknar man gemenskapen. Har svårt att hitta idé på vad jag skall komma in och känna gemenskap igen. Line dance åren (16 är) var helt fantastiska och den saknade är stor. Dock kommer det inte bli samma sak om jag engagerar mig igen. Skallen orkar inte heller så jag har lagt ner den biten. Återstår om det blir gemensamhet med kören. Inte varit med så länge, men känslan är att det nog blir svårt att bli en enhet, men några har jag fått bra kontakt med. Mycket tack vare Facebook
Brukar säga att jag gillar att vara självsam och inte ensam. Nu har dock ensamhetskänslan knackat på efter diagnosen men jag jobbar på att komma tebax, men inget kan ju bli som det har varit, det får jag försöka acceptera. Som sagt, jag jobbar på’t.
Oj nu blev det en halv roman igen 🙂
Jag älskar ju halva romaner så här inne är rätt ställe. Normalt som frisk var jag en väldigt utåtriktad social, pratsam och glad mänska. Men för att vara det sökte jag alltid ensamheten, tystnaden och läsandet för mig själv. Hämtade nog energi igen på det viset, så att vara för mig själv och trivas med det, har funnits i hela mitt liv. Min mamma var så och sonen min är lika dan, så nog verkar det genetiskt styrt, behovet att vara ensam.
Min vänskapskrets har ju minimerats till nästan ingenting, om man tänker sig att träffas, festa, äta ihop, spela spel osv. Jag har inte orkat med den typen av vänskap på länge, men vi möts via Facebook och prat i mobilen. Enstaka gånger ger jag mig ut och träffar vissa, men det är svårt att bestämma möten i förväg, jag vet ju aldrig hur kroppskrället mår i förväg. Det är en av anledningarna till att jag drar mig för att boka möten, ha fester. Det blir ungarna jag träffar, de är ju de viktigaste jag har, de vet ju hur det är och bryr sig inte om ifall jag går från matbordet före dem, eller lägger mig i soffan och umgås.
Sen det här med ensamhet, jag vet ju inte hur det är för just mig, eftersom jag lever med min man. Att jag gillar att vara ensam, åker ju till landet ibland och stannar allt från en vecka till månader. Men ensam är jag inte, maken kommer ju ut till helgen och då får jag min dos av sällskap. Förmodligen fick jag fnatt om inte han fanns som kommer hem.
Faster Biggan låter som hit, underbart att du hade henne. Fnissar åt din mormors kommentarer om andra, så hiimla typiskt för många äldre.
Kram Kram ❤
Ibland är det skönt att vara ensam då vi ändå lever så tätt inpå varandra mor och jag , men det blir allt väldigt tomt när hon är på annat. Man får tankar på hur det blir en dag men då får jag sådan ångest att det nog är bäst att stänga den tankeboxen tämligen omgående. Kram ♥
Vi var in till mamma på vägen hem från landet och jag funderar över hur länge hon kommer leva? Alla dör hela tiden runt henne, inte en käft lever av de som var där när hon kom först. De har dött både två och tre i rummen runt om på den här tiden. Sen blir alla sämre och sämre som tas in, det har blivit ett hospis sedan hon kom. Stackar gamla/sjuka som ska flyttas först när de snart ska dö, också ett ypperligt sätt att sätta fart på döendet, att flytta dem så sent. Hon var deppig i våras och pratade mycket om ”hur länge kommer jag leva”? Vad sjutton ska jag svara mer än ”det vet ingen”.
💕