Idag en strålande sommardag, inte minns jag hur vädret var då, för tio år sedan, inte regnade det, det minns jag. Minns att vi fick åka dit och lämna mig kvar, dagen innan för provtagning och tvättning med Hibiscrub, håret blev som swinto och samma tvätt upprepades morgonen efter, före operationen. Ingen frukost, men maken var åter och satt tålmodigt vid min sida. Inte blev jag opererad först, utan fick vänta så där länge att nerverna till slut låg utanpå. Vid lunchtid kom professorn själv och sa att de skulle äta lite, sen var det min tur.
Att ligga och vänta med den kopiösa spänningen i kroppen och i knoppen for oändligt många tankar. Hur mår min kompis som de opererade ut njuren på, herregud det går väl bra? Och jag då, kommer just jag vara en av de, som bara dör knall fall av operationen, som man kan göra av vilken operation som helst, eller kommer njuren inte fungera? Och måtte de sätta in den där läskiga slangen in till urinblåsan när jag sover, så urinet hamnar i en påse på sidan om. Asså, den där slangen var jag mest rädd för. Naturligtvis var det den slangen de glömde sätta in, det fick nattsyrran göra när jag var uppe på avdelningen igen. Så typiskt!
När jag drogs ner till förrummet för operation och preparerades med mediciner, minns jag att jag kände mig som om jag var utanför mig själv. Jag var där, men så avstängd, helt ensam i detta stora rum, där väntade jag på att få livet tillbaka, helt ovetande om hur ofattbart slut min kropp skulle känna sig, när den vaknade igen. Tvärt emot vad de flesta andra som fått en ny njure skrivit att de mådde. De svevade, energifyllda, lyckliga och friska. Jag ”hatade” dem alla, de där hurtfriska som knatade runt hela sjukhuset, cyklade på motionscyklarna som stod som ett jäkla kompani utanför mitt rum. Nä, far och bada!
Min kropp orkade inte det som förväntades av eviga promenader i korridoren, en gestaposjukgymnast, ryser när jag tänker på henne. Hon släpade mig ut i trapphuset, här skulle det minsann komma igång. Min kropp som bara ville svimma, jag gick hängande i ledstången envis som jag är, men satt till slut i trappan och visste inte hur jag skulle komma varken upp eller ner.
Vi alla människor har olika sätt att hantera oss själva och våra kroppar. Jag är absolut den kunnigaste specialisten på min egen kropps behov av hur att långsamt läka ihop. Om det inte vore för mitt inre driv att ständigt driva på min kropp och göra lite mer än den orkar, så skulle jag inte finnas idag.
Men sånt förstod inte sjukgymnasten, hon förstod inte att jag skulle varit en av de första att visa mig duktig och knatat varv på varv i deras jäkla korridorer om jag bara hade kunnat. Jo, jag gick, hasade runt med rullator, men de räckte aldrig. Hon lämnade nog en rapport till resten av personalen, att jag skulle puttas igång.
Så varje byte av personal förhörde sig flera gånger om dagen ifall jag hade gått runt, för det var ju så bra för cirkulationen? De stressade livet ur mig, jag med mitt eget driv, som gick varje dag runt, runt. Ok, jag åt inte lunch i matsalen, jag hämtade min mat, ställde tallriken på rullatorn och tog det till mitt rum.
Vafför e de på detta viset, gnölade personalen? Hur och varför ska jag behöva ursäkta det som fick just mig, att fungera lite bättre? Jag åt nästan ingenting på alla de dagar jag var där, jag äter aldrig när jag är sjuk. Men om jag fick in maten till mig i min ensamhet, så kunde jag pilla i mig lite under flera timmar.
Men det var ju fel, jag skulle sitta i matsalen, men jag struntade fullkomligt faAn i det, men mådde inte bra av att känna deras ovilja, mot att jag inte gjorde som alla andra. Ett stolpskott hade avdelningen till läkare, en sån där karriärist. När han svepte in med sitt hov, stod de andra i mitt tycke riktiga goa läkarna framför sängen, tysta och lyssnade till diktatorn. Själv satte han sig på min rullator, som stod vid väggen bredvid huvudgärdet på min säng. Så honom såg jag inte, då min säng var uppdragen, så jag satt upp.
Klart han drog upp om mitt ätande, jag försökte förklara att jag psykiskt brukar hamna i den sitsen att jag inte åt när jag mådde dåligt. Då svarade han översittaraktigt att sånt kunde de minsann inte bota eller göra något åt. Det fick jag sköta själv, så obehaglig skitstövel, hoppas han blev/var kirurg så folk slipper möta fanstyget tänkte jag. Så tyckte jag så synd om de andra läkarna som var så mysiga, de stod och skruvade lite på sig och såg generade ut över hur han betedde sig, pratade. Allt han skulle haft var en fet spark i baken, en sån där ”påläggskalv” sa en de äldre riktiga läkarna till mig, en som jobbat i massor av år med njurar. 
Som av en händelse visar Fråga doktorn på tv prins Daniel som opererades som sista patiens före sommaruppehållet och jag som första efter uppehållet.
Tänk att det programmet visas just på min njures 10-års dag. Jag kände igen läkaren som intervjuades, träffade ju olika läkare vid varje veckas besök i tre månader efter operationen.
Men hallå!
Nu är det tio, fatta det, tio år sedan och jag lever.
Jag lever!
Njuren funkar, alla värden är toppenbra.
Här ska firas med tårta och bubbel …
Nää, glöm det, jag har min ”fastedag” idag. Jag har slarvat så i helgen, Sonens ungar har sovit över och då blir det bullar, muffins och annat som inte ingår i min diet.
Livsglimtar 
Å ändå är det KROPPEN som läker sig!!! Inte nån jädrans egotrippad läkarstropp som gör det. Höll på skriva ett annat ord på J… ok då! Läkarjävel!!!
Ja, han gjorde sig förtjänt av det namnet och var väl känd för det.
Du gör mig både hjärteglad och upprörd.
Det första är att jag gläds med dig på din 10-årsdag och att du jublar över livet. Det lyser om dig 🙂
För det andra sörjer jag över det du upplevt med vården på andra sätt. Och det handlar om människorna som tar sig för att vara för styva i nackskinnet. De där som tror sig veta bäst.
Det påminner mig över sådant jag frenetiskt skjuter ifrån mig och inte ens vågar ta itu med, med ord som jag vid det här laget borde kunna bemästra. När jag nuddar i tankarna över fadäser, dåligt omdöme, okunnighet, oförskämdheter osv som lett fram till att jag mist så många nära, ja även vad gäller min egen kropp och själ, så ser jag ett djupt hål framför mig och av ren skräck hoppar jag över det – varje gång.
Kram på dig som är en glädjespridare. ❤
En dag väl värd att fira ❤
❤
Blir man trött eller blir man trött på den sortens läkare. Han tycktes ha glömt bort att bakom varje patient finns en individ och alla reagerar vi olika. Skönt att det gick bra i alla fall och att njuren fungerar precis som den ska nu. Det är väl värt att fira. Jag minns när du skrev om detta men att det redan gått tio år…
Den läkaren var mest uppfylld av sig själv. Du var ju med på den resan via mitt skrivande, suck så varmt det blev idag, jag var tvungen att sätta på golvfläkten.
Grattis på tio-årsdagen!!!! Jag har kanske berättat att jag har en hästskonjure som fungerar till 1/4, men den jobbar på bra. Fast för 30 år sedan oj, tiden går så slutade den att jobba. Hamnade på Bodens lasarett körd i ilfart med ambulans. Snabb rening av blodet via halspulsådern. Underbar äldre läkare och så med hjälp av kost kom njuren igång av sig självt. Ibland har man tur.
Usch, läskigt det är när det blir så där akut. Många går omkring med njursvikt lång tid utan att förstå vad som händer, njursvikten smyger sig på och man kan nog alltid hitta orsaker till trötthet och ibland illamående, tro att det är magkatarr. Men sen blir man akut väldigt sjuk och då är det svårt att hänga med, liggandes med dialys från ena minuten till den andra. Många diabetiker får njursvikt och med tiden dialys. Det pratas alldeles för lite om njursjukdomar. Kram
Det tycker jag med. Man skulle prata mer om njursjukdomar.
10 år – otroligt ändå, det känns som en evighet framåt men hoppsan så snabbt när man tittar tillbaka. Så du fick njure av en bekant? Tror att den förpinkade läkaren kan få bilda arbetslag med min neurolog… Kram
Japp de två idioterna kan vi koppla ihop. Fattar inte att det har gått så många år.