Jo, jag duger

De flesta tror att de får se ut hur som helst, men det är en sanning med modifikation.

När jag nu verkar vara inne i ett skov av välmående och energi, så kör jag ett ryck här hemma. Tvätten går, degen jäser och jag har fixat och trixat, kokt en grönsaksblandning med ärtor, majs paprika, som jag tänker äta med keso, kryddad med ännu ett nytt örtsalt jag har gjort. Hela tre vaxbönor växte i grönsakslandet på landet, nu kokas de med de andra grönsakerna. Får äta med andakt. Blev lunchen idag.

Tankar rullar ut och in, höstens program från kyrkan damp ner i brevlådan, stickcafé med eftertanke … så ser jag att det började redan 28 augusti, varannan vecka. Men nu på onsdag kommer T efter skolan och det tänker jag inte ändra på. Så nej, det blir inget stickcafé för min del i år heller. Jag vet inte om det finns några andra som träffas, stickar, pratar, fikar och myser.

Nu har vi äntligen en ny större dator, så kopiatorn fungerar och jag som har skrivit pekfingervalsen i åratal på paddan, fast jag kan skriva ”på riktigt” har fått ett separat tangentbord. Något ska skrivas, sjutton vet vad efter femton års skrivande och enormt många vänner som genom alla år ständigt undrar, varför boken aldrig kommer? Vad sjutton ska jag svara på det?

Det finns såå många som skriver, en hel del inte speciellt bra, men ut kommer de med böcker, som allt annat är det själva stilen av det skrivna en smaksak. Och jag med Jante i hand och viljan som hänger i trätopparna i skogen, fast det kanske inte märks. Men det präglar barn och deras tro på sig själva, väldigt bra hela livet.

Behovet att skriva puttrar ju på, men om det behovet är så starkt, viktigt nog att det promt måste bli en bok, utgiven av ett förlag, är jag inte säker på. Stor skillnad på vilken sorts bok det är som ska ges ut, att dela med sig av ett liv är aldrig fel, om man kan hjälpa andra på vägen. Må bra böcker, romaner, biografier, deckare, noveller smaken för uttrycket är så olika och tur är väl det.

Jag har tankar på en annorlunda bok, men om jag kommer så långt, återstår att se. Viktigast är trots allt skrivandet, luftandet här inne och den respons jag får på det och inte att glömma, lyftet vänner på Facebook ger mig. Tänker att det mesta handlar om bekräftelse, att jag finns, jag duger, ett slags ”se en del av mitt inre jag i ord” som inte kommer fram vid ett möte. Nu är ju verkligen inte allt jag skriver varken läsvärt, upplyftande eller annat. Det bara är som jag i stunden, det får komma, det får finnas, det är ju min alldeles egen stund här på jorden.

Så strunt samma, att alla inte vill ge mig sin tid, sin tumme upp, sin uppmärksamhet. Japp det är livet på en pinna, jag tycker om de flesta människor, men accepterar att andra inte gillar alla. Det om något tog lång tid att förstå, att man inte fick vara på vissa vis varken som barn, ungdom eller vuxen. De är så vi lär barn att de inte duger som de är, de ska anpassas till normer och begränsas tidigt. Vill man fortsätta vara sig själv får man träna sin smidighet  i evighet. Jag tänker nu i första hand på barn som fungerar normalt, men likväl ska kväsas. Eller är det så att vi alla rundas av, plattas till av vår uppväxt?

Äh, strunt samma nu ska här lagas middag och degen ska tas om hand.

Tjing