Kände bara att Rulle vågar jag inte ta med på tunnelbanan, hissen kanske är ur funktion och då ska rullatorn dras upp för varje trappsteg. Så det blev taxi, dyrt, men så trevliga taximän, den första kom från SydAfrika och pratade flytande svenska, han har varit här i många år. Vi pratade barnuppfostran och hur viktigt det var att hålla ordning på sonen som var 17 år. De bor i en av förorterna som jag aldrig vill åka till och chauffören sa att det mest bor skräp där. Knark och knark …
Vi hade så lika uppfattning om fostran, så det kommer nog gå bra med hans son. Vi tackade varandra för ett härligt samtal och jag hann precis in på Smarteyes. Optikern kollade synen, den var oförändrad. Sen fick jag hjälp av en trevlig tös, som hämtade bågar och vi tillsammans kom fram till en båge som passar mig. Jag återkommer med bild om några veckor.
Sen stod jag där på Kungsgatan, helt tafatt, pulsen, trycket av människor på väg, gjorde starkt intryck på mig. Jag är inte van längre, och tänkte mig ett fik. Vetekatten kändes som ett bra val, men jag kom inte längre än till tunnelbanenedgången där i hörnet nära Hötorget. Benen sviktade och jag såg att det låg en Espresso House precis där. Tog mig in och ner för en trappa, går som ett barn när benen sviktar, med en fot i taget, känns alltid konstigt att behöva gå så, men bara gilla läget.
Beställde en cappuccino och en beagle, köade först för beaglen, sen för kaffet och så stuttade jag mot en ledig plats. Men kära nån sånt jäkla liv, från serveringsstället, plus musik i högtalare och framförallt besökarna. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev kallsvettig och skakig i kroppen, tappade matlusten efter en stund. Ringde en taxi, samlade ihop mig och bad om en påse att stoppa beaglen i.
Sitter i busskuren och väntar på Taxi, efter en stund ringer taxikillen och undrar var jag är? Han kommer från fel håll, så jag säger att jag går över gatan och väntar utanför Max. Där kom han, ännu en trevlig man, en Marockan denna gång som också bott i vårt land länge. Vi pratade om invandringen och delade massor av tankar om det, jag menar folk som han som varit i landet 20-30 år pratar flytande svenska, är ju som vilken inföding som helst och det är mycket intressant att höra hans tankar.
Tiden flyger iväg när jag har trevligt och även denna chaufför tackar jag för en givande stund. Stunden av samförstånd med en främling, är något jag skattar högt och inte blir det sämre när de som kört mig verkligen går igång och och vi får det där efterlängtade samtalet som ger så mycket.
Väl hemma knaprande på resterna av smörgåsen, tänker jag att utflykten var som ett besök i den tid som flytt. Jag jobbade under några åt på Kungsgatan, flängde runt i Hötorgshallen och köpte hästkött hos Chilenaren längst in i vänstra hörnet varje fredag. Staden, pulsen var ett med mig, då var jag hemma i min stad och för den delen stark frisk och orädd. Rädd och rädd, det var läge att vara smart och tänka sig för när man som jag var ensam ute, både i Stockholm och i andra länder jag reste själv till.
Visst blåser det idag, men solen strålar och det är Magganväder, svalt och skönt.
Ja, tänk vilken tur, ännu en dag jag känner mig lycklig.
Livsglimtar 
Kan känna igen det där med att besöka centrum i städer. Blir helt slut efter en tur. Idag har vi varit i Beziers och jag är helt slut i huvudet även om jag inte traskat runt. Tacka vet jag lilla byn som är hemma. Kram
Maken sa ” det var ju jättelänge sedan du var i stan”. Jag har nog tappat taget som storstadstant haha!
Jag orkar inte med för mycket ljud. Stillsamma ställen är inte lätta att hitta. Det kokar ju i skallen om det är en dålig dag och det är musik skrammel och sorl. Jag har lätt ta in hur folk mår och att ha fullt m folk omkring sig och inte hinna ”glasa in sig” gör att jag blir helt slut. Nog vill jag men jag är som dig, har kommit ifrån stadstempot.
Jag kände mig snopen när jag reagerade så fysiskt starkt på oljudet, jag vet sedan tidigare att jag inte klarar av att gå på konserter eller samlingar med mycket oljud. Men fik nu för tiden är så olikt förr, då var det lugnt och rätt tyst på fik eller hur. Sen alla som sitter med laptop uppe, sjutton vet vad alla gjorde, några satt och studerade, hur fasen får det in något i skallen i det oljudet?
Ja det kan man verkligen undra.
Förutom sviktande ben och höga volymer så tycker jag att du är duktig som klarar av situationerna. Alltid glädjande när jag läser hur tuff du är. 🙂 Kram
Tuff känner jag mig inte, mer en som smyger i ytterkanterna och tittar in på sånt som var normalt förr. Var jag som förr skulle jag nog sitta där med paddan och vara ett med alla andra, utan problem med ljud eller folkmängden. 🙂
Du får ta det som du vill. Men att vara ”tuff” kan ha oändliga variationer, eller hur? Jag menade inget negativt. Tvärs om.
Ha tuffhet som attityd är en sak och att verkligen klara av det nästintill omöjliga är tufft gjort.
Inte tror jag att du menade något negativt inte, har bara inte tänkt mig som tuff på det viset, mer envis som en åsna som ständigt letar möjlighet att leva något så när normalt bara det går. Kram
Efter att nu ha fått förmånen att träffa dig, så kommer jag säkert för alltid betrakta dig som en tuff kämpe. 🙂 ❤
Gulle Dig! Det var verkligen såå roligt att träffa dig. ❤
Låter som en mycket givande dag trots stök, oljud och folkmyller. Nja, jag är inte heller särskilt förtjust längre i att ge mig in till stan, även om jag inte har lika långt till centrum och faktiskt bor i en stadsdel. Om än en bit off centrum. Cyklar hellre till Väla i så fall. Vid rätt tidpunkt kan det vara lagom mingel. Men inte en lördag och inte en lönehelg. Typ. Fantisera på Ikea en vanlig tisdag förmiddag kan faktiskt vara ganska roligt.
Nej! Bullriga städer har man fått nog av. Nu är det grönt, skönt och lugnt som gäller!
Samma här, sitta i stugan och njuta av tystnaden och vara nära allt det gröna, sköna.
Visst är det skönt! 😀
Där skulle jag vilja vara oftare och längre, men det är alltid saker här i stan som ska fixas i veckorna. För den delen är det skönt att vara här hemma också.
Se det bästa hos de alternativ man har.
Så måste man leva och jag har ett gott liv med när och kära omkring mig.
Jag bodde i Stockholm när jag var 20-25 år. For hit och dit, trängdes, festade och var en del av vimlet. Men numera lockar inte city någonting. Jag blir alldeles yr av alla tunnelbanor, rulltrappor och trängsel. Och då är jag hyfsat ung och har inga större problem med kroppen 😊
Jag kan bara konstatera att tempot i samhället runt om och mitt i smeten inte känns friskt, känslan av folk som knappt verkar hänga med sig själva. Tycker synd om alla som tvingas leva i nuet, men de vet ju inget annat.