Han hon hen

Inatt blev jag full i skratt åt mig själv, låg där och läste när jag kom till meningen ”Irene formade munnen till en ljudlös vissling.” Det är då jag gör samma övning som Irene. Ligger där och låssas vissla, fnissar och tänker att det inte är första gången jag härmar något ur en bok jag precis läser ur. Var och en är ju lite tokig på sitt vis.

Idag en gråare dag med normal vind, Frasse och jag trampar fram genom buskar och snår. Jag försöker gå lite längre varje dag, men samtidigt gena för att orka. Då blir det besök i buskar och snår. Andra med hundar dyker upp och Frasse skäller och har sig, jag vet ju inte ännu hur han är med andra hundar, mer än att han väl inte var förtjust i hanhundar, tiden lär visa hur det blir.

Och mamma ringer, nyss köpte maken en ny golvlampa och skruvade ihop den i fredags till henne, eftersom hon ringde om att den gamla vikt sig i stången, vilket betyder fixa ny nu. Nu är det hörapparater som ramlar ur, bara personalen kan sätta dem rätt. Glasögonen är inte bra, hon ser inte att läsa Tv-tidningen, andemeningen är att vi ska åka och fixa något med hörapparaterna och glasögonen. Det har vi gjort varje år sedan hon hamnade på boendet. Det försvinner eller går sönder, gäller att hålla oss igång.

Sen har hon hört att en vän på ett annat hem fyller hundra år den 10 januari. Tur att det är långt dit.

Så nu måste jag ringa och kolla var 100-åringen bor, om det är öppet hus, vilken tid, kan någon ta emot mamma med sin rullstol, kan någon se till att hon kommer ner till sin färdtjänstbuss rätt tid när hon ska hem och så ska jag se till att dessa färdtjänstbussar beställs av personal på hennes eget boende, rätt tid, rätt dag. Blommor måste hon ha med sig, jag suckar lite, finns ingen som kan lösa det handlandet åt mamma, tills det slår mig, jag skickar blommor till 100-åringen från mamma.

Fram till dess kommer vi titta in varje helg med frukt och allt annat som hon behöver. Den nya golvlampan visade sig vara helt onödigt köp, för hon hade sin gamla bordslampa, som minsann var bättre än den där golvlampan. Suck!

Sen fyller hon själv år nu i november och vi ska ha två av barnbarnen den helgen. Då får jag fixa kaffe och allt som hör till på söndagen, beställa tårta, fixa present, boka rummet vi ska vara i. För att inte tala om alla jag ska beställa tårtor till, hennes vänner/grannar de ska också äta tårta och fira henne, de anställda på dagen och de på natten.

Jag önskar så att min syster levde och var frisk, tänk att slippa detta, åtminstone varannan vecka. Kunna dela detta med syrran, så som det är tänkt att det ska vara, när vi nu faktiskt var två. Det här att ha ansvar för anhörig, fast man inte är frisk själv, är inget jag ville uppleva. Det är tungt och då slipper jag ändå all personlig skötsel och vård i hemmet, tusentack ni hjältar på alla boenden, ni som hamnat på rätt plats och gör ett fantastiskt jobb.

Själv vill jag bara gräva ner mig och slippa det som känns som en evig kravmaskin, upp och iväg, ta hand om, ring tusen samtal, fixa alla räkningar, handla allt, kläder, prylar, mat, frukt, godis, batterier, glödlampor, schampo, tvålar, tandkräm, crèmer, fixa frissa, fötter, optiker, audiolog osv i evighet. Prata med personal, gilla de flesta, men veta att några smiter och inte är så snälla.

Jag vill inte höra missnöjet, gnället, kraven, jag vill bara vara. Det är roligt att komma dit fullastad med kassar och glädje, hjälpa till, fixa, det ordnar Maggan säger mamma. Så mycket hänger på min kroppsliga ork, det är det jag inte orkar. Så knepigt när personen Maggan alltid har orkar, mer än de flesta, men nu behöver slippa det, när hon äntligen efter 65 år insett att hon Orkar inte mer än andra längre. Men då ska hon likväl orka mer än hon orkar.

Tänker flyktigt på om det blir min tur att bo så där framöver? Att bli en sån som bara är jobbig. Mina friska vuxna barn orkar med nöd och näppe hälsa på sin mormor, jag ryser av tanken på det skamliga. Framförallt hos en av dem som är minst där, där känner jag den skam som hen borde känna. Där ser man, ”hen” funkar väldigt bra i ett sånt här sammanhang. 🙂 Avskyr ordet hen för övrigt och för den delen även skam.

262A2D3D-C5D9-4FB0-A5AA-0B3BDB44D355

 

5 reaktioner till “Han hon hen

  1. När föräldrarna blir gamla är det verkligen en trygghet om man är några syskon som kan dela på ansvaret för det underlättar. Vår mamma bodde hemma och hade hemtjänst men det var väldigt mycket som inte ingick i deras åtaganden. Då var det gott att syster min och jag kunde hjälpas åt för man orkar inte hur mycket som helst.

    1. Måste vara skönt att ha varit två. Jag gör det jag ska, vill ju göra det som är rätt och bra för mamma, men det är inte alltid jag orkar som jag vill.

  2. Känner igen mig i det du skriver. Bara det att jag har en levande syster som totalt struntat i att hjälpa till. Nu kan jag få rå om mig själv då pappa avled i juli detta år. Men maken har sin mamma i livet och när hon är klar i huvudet så är allting fel. Vi känner att någon gång måste man få släppa taget och leva sitt liv. Med ett bra boende och personal har di gamla det bra. Kram

    1. Ja du, jag vet fler som har syskon som struntar i att dela på ansvaret, tror det är rätt vanligt. ”Skönt” för dig att pappa din som var sjuk, somnade in efter ett långt liv. Med er långa flytt måste det varit en lättnad. Mamma är väldigt nöjd med sitt boende och de flesta som jobbar där, tror däremot inte att det är något vidare med alla dessa timmisar som ofta inte kan svenska eller förstår vilket liv vi lever, hur vi fungerar i Sverige. Det behöver inte vara kärlekslöst med dem, men att finnas, trösta och kunna förstå hur äldre just svenskar tänker. Fast vissa vill påstå att vi alla är lika, håller jag inte med, jo till basbehoven är alla lika. Men annat är som natt och dag, om vi inte kan samtala oss fram till vem vi är, vad vi behöver.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s