Ungar, hund och gravstenar på sniskan

Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.

Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.

Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.

Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.

Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.

3CF0B402-65DF-440C-BFB4-9C8EC0EDC32C

Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.

Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.

Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)

Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.

Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …

 

8 reaktioner till “Ungar, hund och gravstenar på sniskan

  1. Härligt att Frasse fungerar så bra med alla. Trots allt flängande verkar du gladare i dina inlägg. Håller fullständigt med om att barn inte ska leka på en kyrkogård. Min pappa sommarjobbade på kyrkogården i lilla samhället vi bodde i. Någon barnvakt hade vi inte till mig så jag följde med och krattade gångar mm. Det jag fick lära mig var att på en kyrkogård ska man gå lugnt,inte skrika och låta de döda vila i frid. Men idag verkar ingenting vara heligt eller tas hänsyn till. Kram

    1. Jo, det är nog så att jag mår bättre, rör mig varje vardag ute och träffar andra hundägare och pratar. Så psyket har lättat, men kroppen håller mig i strama tyglar, bara jag har kommit ut med Frasse till mitt lunchpass, så kan kroppen få smälla av efter det bäst fan den vill, vilket händer var och varannan dag. Men det har ju varit lite extra hit och dit veckan som gick, kommande vecka blir det lugnare. Ska få besök från Brysselresenären, han har mycket att berätta om sin resa.
      Nej, inte mycket som respekteras längre, jag känner mig urgammal som skriver så, men visst känns det så?
      Frasse har verkligen gjort gott för både mig och maken, vi tittar på honom och på varandra, så glada över att vi har fått en så galet snäll och lugn hund, fint fostrad och kärleksfull.
      Jag sa precis till maken när jag såg hur svullet hans ben ännu är att han kunde höja upp fotdelen av sin säng. Vi har ju sådana sängar som man kan höja i olika lägen. Han svarade ”tack du, men jag sover ju på magen” och så skrattade vi båda gott, han såg mig framför sig, hur jag under natten höjde upp fotändan hela vägen upp. Men så smidig kände han sig inte att dra benet upp bakåt hahaha!
      Klarade ni er från ovädret?
      Kram

  2. Så skönt att det gick så bra med Frasse och att han trivdes med hela gänget.
    När jag var liten så fick jag lära mig att på en kyrkogård uppförde man sig städat. Att springa omkring och tjoa och tjimma var det naturligtvis inte tal om.

    Gravstenar är inte helt billiga och jag tror att en del inte bryr sig om att fästa en lutande sten. Dock är det tunga saker så man får hoppas att olyckan inte är framme.

    1. Det är samma uppfostran som jag fick om hur man beter dig på en kyrkogård. Men om man från början betalar ett företag för att placera stenen så borde kyrkoförvaltningens folk hålla koll, kanske testa varje nysatt gravsten och kontakta ägarna till graven om stenen ör lös.

  3. Fniss, det där med köket kan du nog bilda klubb med mor min 🙂 Nu tycker jag i o f att det går lite till överdrift för så fort vi säger att någon kommer på besök – då slår matmor på knappen och det är bara detta som rör sig i skallen. Det är hur rart som helst av henne och det ligger i hennes personlighet att pyssla om folk med mat och fika. Eva kan inte kliva över tröskeln innan hon frågar om hon har fikat. När jag körde Dukan och inte åt kolhydrater rubbade jag hennes cirklar kan jag säga. Men hon började att tänka lite utanför matboxen, men det tog emot och hon var väldigt nöjd när jag slutade med den som hon ansåg – tråkiga – dieten. Pappa var mer än nöjd med sin matskickliga hustru.

    Tänkte precis som du när det hände. VEM släpper iväg sin unge på krykogården och låter dem klättra på gravstenarna?? Och sedan upprört anser att det är andras fel?? Men visst, flera stenar behövdes väl ses över men ändå. Farmor och farfars sten (hans föräldrar låg också där) förnyade inte pappa skötseln av när det gått, ja vad är det, 50 år? Då var det ju ingen som skötte den så det såg inte allt bra ut. Vi bad dem att ta bort den och då frågade de om vi ville ha med den hem?? Jo men visst vettu. Not. Nu känner vi en kille som jobbar på stenhuggeriet och han sa att de tar tillbaka och återänvänder dem – men det kändes i alla fall bättre än att den bara skulle kasseras. Nu har vi pappa i minneslund, asklund med platta kom ett par år senare. Denna minneslund i storbyn är inte den vackraste så vi har minnesplats här hemma istället. Syrran tycker det är hemskt att hans namn inte finns någonstans på en sten eller plakett. För min del har jag honom med mig ändå. I saker, uttryck osv. Sedan ser jag honom ibland. Speciellt när vi har fest. Det älskade han. Han brukar stå i dörröppningen med händerna i fickorna och myser. Folk tror att man är småtokig men så är det.

    1. Bästa som finns med småtokigt folk. Vi har pratat om begravningsplats? Det är ju ungarna som ska ha intresse av att gå till en grav, sköta om den och betala för den. Behövs det? Tänker att de får bestämma om någon verkligen har behov av en gravplats med sten. Själv har jag aldrig haft behov av att gå till en grav. Vi får se vad ungarna tycker och maken om jag går först. Nu hoppar jag i säng, ungarna sover sedan länge och jag är trött, har ont i en fot, tror det är hälsporre. Har bokat tid till den 25 nov. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s