Önskar du ett själsligt lyft föreslår jag att du hoppar över mig idag, jag gungar i helgens alkoholfria baksmälla, det finns så mycket jag kan vara, frustrerad, arg, ledsen och uppgiven, men slås mest ner av den tunga tröttheten. Allt det andra fysiskt onda är jag van vid.
Kroppen körvar till sig, så jag vet varken ut eller in, ok den gör ont här och där, det är jag van vid. Som den klant jag numera är råkade jag sova på högra bröstet. Det där bröstet som fick ett inplantat för över trettio år sedan. Ett inplantat som självklart blev inopererat även i det andra bröstet. Jag valde ett litet inplantat den gången, tror det var -84. Jag ville inte ha bröst som ett sexuell attribut, jag ville bara ha lite nytta av alla insydda bröstveck som fanns i alla kläder. Se ut som alla andra.
Att växa upp och aldrig få några bröst att tala om, var något som tog mycket tid att tänka på. Hela släktens kvinnor var tungt utrustade, utom jag, vilket blev en slags blyghet som hämmade mig på många olika vis. Hela gänget reser iväg och festade, badar näck, badar bastu … jag stannar hemma, rös vid tanken på att ha klarat mig. Sexdebut … kunde utan minsta problem slita av min undertill, men ”BH” och överdelen försökte jag alltid ha kvar på mig i yngre år.
Sen opererade en äldre kvinnlig vän in bröstimplantat på ett väldigt tidigt nymodighetstadie i Sverige och hon, hela hon, var min fristad på alla sätt och vis. Kunde hon kunde/vågade jag många år senare.
Strunt samma, i nutid vill jag operera bort dem, har velat det i många år. Om du tänker dig mig då när de opererades in vägandes 55 kg till mina 1.75 centimetrar, mot nutid, vikt lite över hundra kilo. Det är ju ingen som helst ordning eller tjusigt med dessa hängande taxöron med rester av plantat. De gör galet ont om jag somnar liggandes fel, oftast på den vänstra. Speciellt nu efter mammografin med alla lämnade ömmande blåmärken, önskar jag inte värken i bröstet kombinerat med hjärtklappning, vilket jag har även nu när jag skriver. Kollade trycket, övre 86 undre 56 och hjärtklappning 111, klart jag inte mår bra. Så hela helgen ont i vänstra bröstet, ont i bröstkorgen med känning i hjärtat vilket hänger ihop med fibromyalgin. Ett sjukt flåsande så fort jag skulle röra mig, jag vill yla av idiotin som drabbar mig, men vem skulle orka det med mitt flås.
Så idag upp i ottan, iväg till vårdcentralen, ta blodprov, kolla om Hb:t verkligen ligger för högt. Det känns i hela kroppen, knoppen att det är för högt, fast jag blir lika vilsen och osäker varje gång, har svårt att skilja alla symtom, är det jätteskovet FibroTorsten som har invaderat min kropp, POTS, yrsel, mjölksyra i en salig röra, extra allt eller är det bara fibromyalgi och/eller högt Hb, dags för blodtappning?
Maken kör mig dit och hem, Frasse hänger med så klart, han kan ju inte vara ensam hemma ännu. Hade aldrig en tanke på att hunden inte skulle klara av att vara ensam, tänkte för den delen aldrig på de ev problem en omplacerad hund kan ha. Men vi har haft sån tur med Frasse, han är rena drömhunden. Hör här så lyhörd han är.
Jag har mina bra och dåliga dagar rent fysiskt, de totalt ”glöm bort att jag lever” dagarna har varit två sedan Frasse kom. Jag släpade mig ut med honom och tänkte rätt snabbt att nu orkar jag inte gå mer, jag måste vända och gå hem. Direkt vänder Frasse och går hem, jag tänkte att det var konstigt, kunde han vara så lyhörd? Är det verkligen möjligt eller läser jag in något som inte finns? Sen har dagarna rullat på och i fredags ensam på landet blev jag så där galet vissen igen och trampar ut med Frasse i mörkret. Pannlampan på och så gick vi, inte kom vi långt, jag flåsade och tänker ”nu orkar jag inte längre.” Som på en signal vänder han om och går hem! Helt otrolig hund!
Vad tror du?
Fridens på er som orkade läsa mitt gnäll idag.
Livsglimtar 
De där dagarna känns igen. Då vill jag bara krypa ihop till en rund boll och bara försvinna. Och av någon anledning gör Bamse likadant. Vad jag kan förstå så har de en förmåga utöver och känner in på helt andra våglängder som vi har tappat eller aldrig ens utvecklat.
Under de senaste två åren har jag förstått att det förmodligen är det först nämnda. Bort-TAPPAT. Jag som person känner iaf att jag inte finns och arbetar frenetiskt på att själv glömma det som borde vara en självklarhet. För innerst inne tror jag på att även en människa kan känna när någon i närkretsen mår dåligt och behöver stöd. Jag har tur som i vänkretsen fortfarande har den gåvan
Kram ❤ .
Jag upplevde det redan med min förra hund under den tid jag var njursviktig och sen fick dialys, precis före transplantation och när jag låg på sjukhus så var han på dagtid hos en äldre par och de berättade att Watson åt dåligt och var som deprimerad. Han blev en glad hund igen när jag kom hem. Vi människor/många har nog tappat sin förmåga, finns för lite tystnad och att i ensamhet vara i sig själv för att utveckla den typen av förmåga. Antar att vi som har kvar rester av förmågan är viktiga för andra, själv har jag mest pöst ihop och har fullt sjå att stå på egna svaga ben. Kram
Hundar kan absolut känna av sinnestämningar och vissa har en otrolig förmåga att känna om någon mår dåligt. Vår Turbo är en riktig kännare när det gäller sådant. Det finns en anledning att Frasse kom till just er. Kram och hoppas det kommer en bättre dag i morgon.
Ja Frasse är något i ”hästväg” som hund 🙂
Det känns som om det var ment att han skulle komma till oss, så jag njuter av denna mjuka, milda hund. Ren kärlek dygnet runt och han hör mig så fantastiskt bra. Kram
🤣😊😆
🙂
Hundar är mycket bra på att läsa av sinnesstämningar och de känner mer än vad vi tror. Vår instruktör på valpkursen tipsade om att aldrig träna när man är irriterad för hunden känner det direkt och det kommer inte att fungera. Så självklart kan de känna om husse eller matte mår dåligt.
Ja, nu har jag fått två så övertydliga tillfällen när han bara vänt tvärt om och gått hem, tänkt i samma tanke att ”jag inte orkar mer” har han tvärvänt och dragit hem mig. ❤
De fyrbenta pälsklingarna är fantastiska. De ser våra tankar då vi oftast, utan att tänka på det, tänker i bilder. Detta betyder ju att han är med i flocken.
Jävliga dagar är det många som inte kan sätta sig in i hur det är. Nu är jag inte multisjuk, men som idag är det jäkligt skönt att slippa åka någonstans, bara vara hemma. Somnade på studs när jag lade ner fåtöljsryggen och lade värmemasken på ögonen. Hade jag inte ätit medicinen hade det garanterat blivit anfall. Känner ju lite men det är glesare nu när klimakteriet glesar ut menseriet. Det följer så jag skiter i vad de säger, det hänger ihop. Hoppas att skallen blir klarare i morgon. Usch när pulsen går mot 90 är det läskigt redan då. Vaknade ofta med pulsrus på 110-120 på nätterna, men det stillade sig med betablockeraren. Väder och måne stökar med mig, känner du att det dåliga dagarna är mer intensiva i samband med det?
Du har ju också ett helsicke från och till, nej jag tror inte folk förstår hur sjuk man kan vara, utan att det syns speciellt på en. Pulsrus är så äckligt, flåsande med lågt tryck och så hjärtat som pumpar av bara helskotta för att få upp trycket. Det är inte kul att tvingas göra ett dugg de stunderna.
Idag har jag nästan ingen värk i bröstet, jag sov med en urtvättad mjuk gammal BH för att hålla ordning på dem. Hahaha det låter som om de skulle försöka rymma under natten. Det var väl det ena bröstet försökte med härom natten, då la jag mig på det och så hon har klagat och gnällt, hon var ju mör redan sedan mammografin. Funderade vad jag skulle göra och kom på att min bästa vän sedan barnsben hade väldigt stor byst och brukade sova i BH, antar för att hålla ordning på dem. 🙂 Så jag härmade henne och har haft BH hela dagen också vilket jag egentligen avskyr. Stor Kram