.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂
Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.
Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.
Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.
Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.
Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.
Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.
Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.
I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.
Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?
Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂
Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.
Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.
Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.
Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.
Livsglimtar 
Det är kanske inte så svartvitt med extroverta och introverta och så finns det dessutom allt mellan ytterligheterna.Du nämner ovan ”väldigt introverta”, som ju kanske är en ytterlighet. Men vilketdera än man är, eller vilken variation av dessa, så gäller det nog för oss alla att ”det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara”. Det är väl det som gör livet intressant, att vi är olika. Tänk så trist om alla var och tänkte lika! Själv är jag en introvert version, men känner inte igen mig av din ovanstående beskrivning 😉 Jag igen kan tycka att en del ”väldigt extroverta” är ytliga och självcentrerade bimbon – också det en överdrivet förenklad syn…. Själv är jag mer en grubblare och får inget utbyte av ytligt umgänge och det jag kallar ”shit talk”, men ändå har man lärt sig att även det måste man ibland tolerera. Mitt livsmotto är ”lev och låt leva”, vilket gör det enklare att acceptera att vi inte alla är lika funtade och att acceptera att alla har rätt att vara det de är skapta till 🙂 Sedan måste vi naturligtvis följa de beteenderegler som det samhälle vi lever i har – alltså hänvisande till dina andra kommentarer tidigare ”ta seden dit vi kommer” 😉
Så klart de finns i alla varianter oavsett extrovert, introvert. Anser att jag själv hela livet har pendlat mellan dessa lägen. Inte varit extrem egentligen åt något håll bara väldigt duktig på att skapa kontakt. Jag är ju inte blondin längre, med åren allt mörkare i håret, men säkert självcentrerad. 🙂
Ytlighet är nog rätt ofta ett måste för att skaffa kontakt i de flesta lägen, ytlighet som en början går ofta över i mer och ibland djupare kontakt. Utan ytlighet tror jag inte samhället skulle ha så mycket kontaktytor överhuvudtaget.
Vet inte riktigt hur vi skulle möta varandra överhuvudtaget, utan ett gemensamt skratt i en kö över något roligt som händer. En hjälpande hand och en kommentar, vanliga ögonblick som ibland utvecklar vänskap som kan djupna vid samtal.
Jag tänker att vi som har lätt till skämt och slänga käft inte ska tas för dumskallar, vi behövs så galet mycket i vårt allt mer avstängda samhälle. Jag föredrar en blandning av våra olika egenskaper, men att behöva vara seriös så fort jag öppnar munnen skulle inte jag må bra av.
Att ta seden dit jag kommer är självklart. Ja, folk får vara som de är bara de inte skadar andra. Så tänker jag och lever efter men fundera över andras val och leverne tillåter jag mig. Det har nog varit en av mina största laster, nyfikenheten på andra, hur de tänker, varför de tänker på sitt vis. Lev och låt leva, självklart, men varför gör andra sina val? Sen är det naturligtvis mer intressant med de introvertas val än mina val, mest för att jag vill förstå.
Naivt av mig som tänker att jag vill skaka igång grubblaren, kom ut och var med oss andra. Kom och sätt dig runt bordet, ta en fika, prata lite om livet. Njut en stund med oss andra, berätta vad du grubblar på. Så naiv är jag, men vet ju faktiskt inte vad som håller en människa tillbaka, många är de blyga som gärna vill sitta runt bordet, men aldrig skulle ta sig dit utan hjälp.
”Så mena väl och allt blir fel,” kan man också ha med sig i tanken, med extroverta mänskor som fladdrar runt och vill inkludera andra.
Men du, jag är så glad åt ditt inlägg, tack för dina intressanta rader. God fortsättning! ❤
Så var det! Venus och Mars! 🙂
Rundgång var ordet. Precis så och jag skrattar gott när jag ser skillnaden mellan Jupiter och Mars (eller vad det nu kallas mellan man och kvinna)
Mannen kunde med några få kloka ord sammanfatta ett beteende och vi båda kastar oss ut i en flod av ord. Typiskt oss kvinnor. I alla fall vi kvinnor som gillar att pladdra på bara för att det är roligt.
Senare delen av din egen förklaring om ditt väsen är magnifikt uttalat, tycker jag. Är väl så att jag känner igen mig själv på gången.
Efter tre år vet jag vad du talar om med att krypa in i sig själv och bli introvert, rent utav. Otillgänglig och oigenkännlig för de som är vana att se en annan person som flaxar omkring och gör alla på bra humör. En gåva även i mina ögon. Ge av sig själv, trösta, fånga upp och förmedla det som är gott i livet.
Ja du glimten, den där I huvet på en gubbe är allt en riktig tillgång här på bloggen.
Kram och tack för ett utomordentligt fint inlägg som faktiskt ger mig lite upprättelse i min egenskap att ha varit extrovert. ❤
Det var mars och VENUS (John Gray: Men Are from Mars, Women Are from Venus, 1992) hälsar en introvert 😉
Ja, du ser vad jag vet. Har aldrig brytt mig om vilket men just nu behövde jag symbolisera skillnaderna.
Har varit in på din sida och läst lite och slagit följe för du har en enastående snygg svenska och att du har båda fötterna på jorden. Det där om Anna hade jag aldrig hört talas om och tänkte: det är för bedrövligt hur det kan få vara så.
Väl mött 🙂 på nya året om du står ut med mitt svammel. 😀
Skruttgumman min, du är en tillgång för oss alla, dina inlägg skakar om mig, får mig att gapskratta och mysande nicka jaaa på huvudet. Vi extro/introverta är en tillgång för alla hahaha! Alla är en tillgång för andra, tänk bara när en intro möter en extro. Den första behöver hjälp att komma igång och den andra behöver någon som lyssnar. Perfekt!
Massa ❤ och Kram till dig!
Så roligt att du hittade Midsommarros!
Ja, där verkar det finnas en hel del i ryggsäcken. 😀
Så enkelt är det nog inte blir min spontana kommentar! Jag känner några väldigt introverta personer som i mindre sällskap är extremt trevliga och en tillgång i varje samtal. Samtidigt så har jag en bekant som är så ”bredflabbad” att jag inte orkar efter en längre stund. Det känns bara ytligt och flabbigt och jag blir helt matt. Hur som helst så är det befriande att vi inte är lika alla och på något vis så hoppas jag och tror att vi kompletterar varandra. Men visst det är ingen hit att på en middag hamna sidan om någon som inte ens kan kallprata om väder och vind. Skratta är befriande och det behöver vi kunna göra tillsammans. För en del kan det nog vara blyghet som ställer till också. En fördel med att vara hundägare är att man pratar med väldigt många människor och det är oftast spontana och bra möten!
God kväll!
Vem sa att det var enkelt, inget här i världen är enkelt. 🙂
Extremerna åt båda hållen är är väl jobbiga på helt olika vis. Att ha hund är verkligen att möta andra människor. Men som sagt skönt att vi alla är olika.
Du undrar hur vi introverta har det… Dom flesta som känner mig kan inte förstå att jag är introvert. ”Jamen du som är så social” får jag ofta höra. Jovisst är jag social när jag vill vara det, men det kräver alltid återhämtning, ju fler aktiviteter efter varandra, desto längre tid tar återuppladdningen.
Om jag får välja, umgås jag med grupper på max två-tre personer. Stora tillställningar är gräsligt påfrestande, all min energi går åt. Läs gärna mitt blogginlägg från 2016: https://uddmor.com/2016/11/22/ja-jag-ar-en-underlig-typ/ 🙂
Men i så fall är även jag nu för tiden … sedan 15 år introvert. Men jag klarar lite större grupper fast bara ett tag.
Anser du att det är ärftligt via gener och/eller hade du vuxna som var så under uppväxten, tänker på det sociala arvet.
Min mamma var mer extrovert men adoptivpappan min var väldigt introvert, utom när det var fest då spelade han gitarr, sjöng, dansade och var väldigt uppåt.
Jag ska läsa ditt inlägg. Kram
Ärftligt? Nej det tror jag inte. Kan heller inte minnas att någon vuxen var introvert under min uppväxt, men som barn var jag förstås inte förmögen att analysera. Kram tillbaka. 🙂
Å, vad jag relaterar till det du beskriver!
Tänker som så att jag också var väldigt snabb att ta kontakt tidigare i mitt liv, men med åren har jag blivit tystare. Orkar inte prata om just ingenting. Men istället har skrivandet kommit in mer i mitt liv och där kan jag explodutta, precis som du gör i dina inlägg. Så jag har blivit mer introvert med åren och mitt tankeliv= fantasi mer innehållsrikt. Känner att jag använder min extroverta sida i skrivandet. Kram
Intressant, kanske är det så att vi alla blir lite mer introverta med åren?
Kan kanske vara så. Man väger orden mer i munnen innan de får komma ut och väljer vem som ska få höra dem. 🙂
Så kan det vara.
Mååånga stannade klockor har man mött….
Yes, mig har de hänt att de med flit placerad på olika kalas vid en stannad klocka. Om någon kunde fart på klockan var det jag tänkte de. Taskigt tycker jag, faktiskt både mot mig och den stannade klockan. Jag ville umgås och klockan ville bara vara ifred i sin tystnad.