Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens