Kylt läge

Undrar vad Frasse hittade i min sopkorg igår. Han kräktes två gånger på dagen, fick bara ris till middag. Imorse fick han kokt ris och kokt kyckling. Väl ute så kom nr 2, som inte såg ut som den ska, omöjlig att plocka upp, redigt risig i magen. Måste vara något han käka upp ur sopen, jädrans sopsorterare. Så han är lite slak idag, här ska kokas mer ris och fisk till hans middag. Så är det nog bra till imorgon.

Själv känner jag mig som ett vrak, nu med mer halsont, nyser, hostar och snorar. Men idag har jag mer normal röst, igår var rösten ett skämt.

Asså, så här var det inte förr att bli förkyld. Då på den tiden visste man direkt att kliar det i näsan, halsen känns trång och det droppar snor som vatten. Då var man på väg in i en förkylning, Ibland fick man feber. Mamma tog fram näsdukarna, idag känns ju dessa näsdukar så äckliga. Minns hur kallt blöta de kunde kännas, de låg under kudden när värsta snorkriget brutit ut, lätta att ha till hands. Men i nutid, bevare mig väl att det finns pappersnäsdukar.

Men nu kan det börja precis hur som helst, de med läggning åt att kräkas eller sitta på toa sitter där och undrar om de åt något olämpligt? Sen kan de få frossa, härlig feber, upp och ner, ont i halsen, snorigt värre. Hosta som tar livet av en, gröthosta, torrhosta, slemhosta, hackhosta, attackhosta, nära döden hosta. Bara välj själv när det är din tur att hosta sönder lungorna och resten av inälvorna.

Efter ett tag skriker kroppens alla muskler av hostandet, de i mag och lungtrakten som man inte ens vet finns, får spunk. Man får ta till teknik mot hostan, hålla magen på plats, sitta eller ligga på speciellt vis för att slippa all smärta en attackhosta bjuder.
Samtidigt som snoren rinner eller sitter där den sitter. Det sprutas, droppas, näsdroppar, kortison, annat i halsen och hemgjorda dunderbrygder rörs ihop. Bara man tvingar i sig de äckliga hemmakurerna, så tror en del man blir bra.

Just när man tycker att det börjar finnas hopp om livet så slår snorbacillerna till en sista gång. Då blir man eländigare än eländig, har man tur efter den sista kampen, kan man börja röja upp i snorfanor och medikamenter.

Men Hallå ropa inte hej än!

Nu kan det sätta sig på tvären å de grövsta. Det som fastnat, svällt och haft sig, fixar lätt sånt som bara penicillin tar på. Otit, bihåleinflammation, lunginflammation och garanterat finns det fler elände än jag kan räkna upp som en sista hälsning från en jäkla bacill.

Människan kan så mycket i sin iver att vara först, störst och starkast. Att ta sig till månen var ju bara politisk mumbojumbo redan på den tiden. Vi andra med vår romantiska känsla för månen och spänningen i att de kan ”åka ända till månen.” Vi naiva förstod inte spelet bakom ”först till månen” mellan ryssar och amerikaner.
I nutid kan militären se ut ett offer som de kan skjuta ihjäl långt åt helvete bort, mitt i prick.
All denna otroliga teknik, men sätta stopp på snoreriet, de fixar de inte.

Hela min uppväxt var ett pendlande för syrran och mig till öronmottagningen på Danderyds sjukhus. Otit konstaterade Fabbor doktorn och stack hål på våra trumhinnor, syster satt vi i knä på och tjuvhölls på plats. Jag har garanterat varit mest förkylningssjuk av alla du känner, genom hela uppväxten, sen första delen av vuxenåldern och fick en nystart när våra barn föddes. Jippi, då körde jag hela loppet dubbelt upp igen.

Men tröst i nutid är att jag inte blir förkyld så ofta, men sätter det igång tar det oftast tid.

Fredag igen och ni alla ser fram emot helgens ledighet. Det ska ätas och drickas, umgås och ha sig. Själv kommer jag missa T födelsedagskalas imorgon. Inte sjutton går man bort med förkylning inte. Men maken får fira honom, jag ska be att han filmar när T öppnar paketen från oss. Så får jag se det hela senare.
Så fort jag är frisk så får T komma hit och frossa i delikata fiskbullar från Abba. Så jag får krama om honom och så sitter vi i soffan och tittar på Netflix samtidigt som vi plockar i oss något gott. Om vi nu inte har massor att prata om sedan sist vi sågs.

Tänkt på det här med barns kalas, hur viktiga de är i alla växande barns liv, inte bara i vissa barns liv. Barn noterar mer än man tror om vilka som kom eller inte. Att känna sig totalt sedd den där dagen varje år, födelsen och livet ska firas, så länge vi är just barn.
Att firas som vuxen lärde mig en väldigt nära och kär vän. Jag ville förringa min födelsedag, tyckte inte den var så viktig. Men då satte Min vän igång, övertygade mig om min egen betydelse, på min dag.

Jag har nog skrivit om det tidigare. Syrran fyllde 1 maj och jag den 3 maj. Det blev alltid hennes födelsedag som firades, alla var ju lediga den dagen. Visst fick även jag paket och grattades, men jag tror att ”jaget” på något vis kom i skymundan, för det var Tinas födelsedag. Med det inte sagt att jag stod där och kände mig övergiven, ledsen eller så, utan tror mer att det var en inre omedveten känsla att kanske inte vara så viktig. Som sen blommade ut efter att jag hade fått våra barn. Deras födelsedagar var viktigare för mig.

Nämen nu har jag då skrivit flera kilometer …

Massor av kärlek till er alla i helgen, ha det skönt, ring någon som ni borde ringt till för länge sedan. Vi alla vet hur det är med vissa samtal. De tar sån tid att komma till skott, skaver som en sten i skon. Lyft luren, gör någons dag lyckligare.  ❤