Igår slog det mig plötsligt varför jag flåsar något så vansinnigt, lungorna är ju tilltäppta av förkylningen så klart.
Självklart tar jag fram min peak flow meter och puffar till. Tro sjutton jag flåsar som har ett barns lungkapacitet, jag vet ju vad jag blåser som frisk och vad jag har blåst tidigare när jag varit sjuk i luftrören. Så fram med astmamedicinen och öka upp medicineringen av bara den.
Maken och Frasse kom precis hem, han fick åka över till min mamma, lämna kläder jag har köpt till henne, lite foton från förr och frukt. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp med att besöka henne, sonen får sina ryck, men han har samma förkylning som mig nu, så han går bort. Dotter vill nog när hon säger att hon tänker hälsa på, men det blir aldrig något av med det.
En bitterfitta är jag nog, när det kommer till detta kapitel i mitt liv. Av årets alla dagar kommer de båda med familjer garanterat när mamma fyller år och precis före jul, sonens familj dyker upp på sommarfesten och några gånger till spontant genom året. Jag tänker så mycket om detta, tänker på om jag själv blir boende så där och inte kan ta mig någonstans och så veta att de om de dyker upp bara tycker det är jobbigt och gör det av tvång. Nä fy för den lede, jag tycker det är så botten ja, min besvikelsen är stor. Inte tänker jag tvinga dem till något, men stå inte och böla mormors begravning sen, någon gång i framtiden. Usch, denna reaktion är så typiskt mig och käften ska man hålla, absolut inte lägga mig i, bara hålla masken och se glad ut.
Kan det bli något lyft på slutet? Har pizza i ugnen och bröd som jäser …
Maken har äntligen lånat sonens riktiga proffsiga borr så nu har vi fått upp fler tavlor och annat som bara har väntat på att sättas upp.
Nu är pizzan klar.
Livsglimtar 
Tyvärr är det dagens melodi. Våra åldringar är inte mycket värda längre tycks det. 😦
Jag begriper det inte, jag bodde mitt första år med mormor och jag älskade verkligen henne. När vi inte träffades ringde vi varandra och när jag väl fick barn sov hon över då och då. Jag hälsade på henne när hon var på sjukhus, samma med min moster och morfar. Men det är väl så här det är nu för tiden, de flesta har nog med sig själva och sitt, bara vissa andra är viktiga. Inte konstigt att nutidens människor mår dåligt.
Det bästa vore väl med spontana besök och inte bara när man förväntas dyka upp. Har man absolut inte tid med ett besök så kan telefonsamtal också vara uppskattade. Tyvärr är det ingen självklarhet längre. Sedan tror jag också det har att göra med vilken relation man har och hur nära man står varandra. Mina föräldrar var mycket närvarande när barnen var små men det var inte svärföräldrarna på samma sätt. Det påverkar självklart hur relationerna blir till den äldre generationen.
Kram och ha en bra dag!
Men så är det ju. Fick uppleva det av min syster då pappa gick bort. Anklagelser att jag flyttat till Frankrike och lämnat honom mm. Själv har hon inte besökt pappa på alla sexton år han bodde i skåne, än mindre ringt och pratat med honom. Folk är sådana och tyvärr även anhöriga och barn. Därför är jag glad att inte ha de förväntningarna på någon när jag blir såpass gammal.
Denna årstid är även så tråkig att depptankarna kommer som ett brev gjorde tidigare på posten. Kram
Jag skickar med extra uppmuntrande kramar.
🤗🌷