Jag tar det i rätt ordning

Gårdagen var en märklig dag av en missad högtid, en sorg som svepte över mig och oro för Frasse på djursjukhuset.

Jag ska ta det i rätt ordning.

Det var vår 42:a bröllopsdag som blev helt bortglömd vilket i sig inte är ovanligt i vår familj. Jag får blommor året runt av min man och vi firar minsann med goda middagar väldigt ofta. Så vi tar igen firandet på lördag.

På väg med Frasse till djursjukhuset drog mörkret genom hela mig så fort vi svängde av mot stället. Hela sorgen vällde över mig och jag kämpade mot en häftig gråt som försökte slippa ut. Sist jag var här fick vi hjälp att släcka vår hund Watsons liv, jag blev överraskad av den starka känslostormen, men fick ordning på mig själv.

Det här med sorg efter djur har varit en avgrund utan botten för mig. Det började med vår kanin och det är en lång story, sorgen verkade aldrig ta slut, men la sig så småningom. Tiden bjuder in en valp som vi döper till Watson, passande för en terrier. Trettonde på det fjortonde året, står jag där vid hans nedsövda kropp och väntar på att hjärtat ska sluta slå. Den sorgen går nog aldrig över och folk som inbillar sig att man inte sörjer djur, de är nog de mest icke empatiska som finns.

Allt gick bra med Frasse och tiden får visa om det hela läker eller om det är ledband, korsband, kan sjutton inte hålla ordning på allt veterinären sa. Band som kan hänga kvar i en eller flera avslitna ”trådar” och senare brista.

DE79C6E1-01A0-4A3A-ACF6-36FCF7D9EAF3
Nu ska vi ut i solskenet på en kort promenad, en tur som passar matte. Solen skiner och jag mår riktigt bra idag, än så länge.

Tjing!

 

18 reaktioner till “Jag tar det i rätt ordning

  1. Så Frasse är lite sjukskriven nu då? Klart man sörjer och gråter när ens älskade djur måste få somna in. Vi har ju fått säga adjö till sex älskade vänner under åren och den siste förra året veckan innan vi flyttade in i huset här. Mitt sörjande tar aldrig slut men jag har lärt mig leva med saknaden. Vi har ju i stort sett alltid haft omplaceringar som din Frasse och känner att den sorgen som blir när någon måste somna in, tar vi då ett liv utan hundar är helt uteslutet för oss.
    Det är en ära att få ha haft alla dessa underbara djur. Kram

    1. Japp han är sjukskriven, biverkningar på sprutan han fick igår är ev kräkning och diarré. Idag är han lös i magen så de tabletterna får han klara sig utan, han skulle få den första tabletten ikväll, av samma sort som sprutan.

    2. Jaha nu har vi varit ute igen, han pep och gjorde lite i hallen jag rusade ut med honom. Näää dessa tabletter får han inget av, tur att jag skulle gett honom första ikväll.

    1. Så känner jag också. Våra barn, barnbarn och djur, inget får igång mitt omhändertagande inre så starkt och sorgen den djupa när våra djur har gått. I en lite ask har jag mjuk päls och tänder kvar efter vår kanin, han hade fel på framtänderna så jag fick klippa ner dem hela tiden.
      Jag gråter lätt varje gång jag tar fram asken, har delat den sorgen, med nu 11-årige T som har haft nytta av askens minnen, då vi har pratat känslor, döden och sorgen. Vi har känt på den mjuka pälsen och förundrats över tänderna, spännande för växande barn och nyttigt att koppla vuxna till sorg och tårar med sina egna växande känslor.

      Sen vår hund Watson, av honom har jag askan kvar, står på hedersplats i vardagsrummet, faktiskt hjälpte det mig vidare i sorgen att jag ser urnan hela tiden. Då den stod i ett vitrinskåp tidigare var den inte lika synlig.

      Måste säga att jag blev helt tagen av sorgen när kaninen dog, han var det första djur som var liksom mitt och jag hade inte fattat att jag var så djupt förälskad i honom.
      Genom åren har jag suttit vid dödsbäddar, sett flera döda och som motvikt fått äran att vara med vid andras förlossningar. Känslomässigt är det bara min mormor och syster som har rört den där djupa darrande tråden längst in, samma sträng som mina och andras djur alltid verkar komma åt när de blir sjuka och dör.

  2. Det är verkligen tungt att mista en fyrbent vän. Herr Hund fick ju somna in för några år sedan och någon fattades oss verkligen trots att vi hade Miss E kvar och hundrutinerna. Man måste själv ha varit djurägare för att förstå att de blir som familjemedlemmar. Hoppas Frasse återhämtar sig bra.

    Kram

    1. Goa Herr Hund, sorgligt det är och visst är vi glada i våra nya hundar, men de som vi hade tidigare glömmer vi aldrig. ❤
      Frasse mår bra, imorse sträckte han på både framben och bakben när vi gick upp, första gången sedan i lördags. Tabletterna han fick funkade inte, han fick diarré, han fick ju sprutan av veterinären och vi gav honom ingen tablett kvällen efter som det var tänkt. Hon sa att det var känd biverkan och då skulle vi inte ge honom.
      Veterinären ringde idag och bekräftade med radiologens hjälp blödning i knät, något syntes av tidigare skadan i korsband som hans fd matte berättade om.
      Men imorgon packar vi och åker ut till landet och lugnet över helgen, vi har en bröllopsmiddag att njuta av och Frasse kan få skrota runt fritt på tomten med maken, men inget spring efter boll
      eller annat på 2-3 veckor sa vet. idag.
      Kram

  3. Kom att tänka på när vi var tvungna låta avliva en av katterna. När hon fick sprutan och kroppen bara sjönk ihop som om nåt pös ut ur henne, ja då kom mina tårar.
    Hade inte väntat mig att det skulle kännas så djupt. Hon var ju ”bara” en utekatt! Inte en som somnade på ens mage och lät som ett helt tröskverket! Ändå!

  4. Förstår dig!
    Jag har tack och lov inte varit med om det så väldigt många gånger, men det värsta minnet jag har är nog när vår första hund var tvungen att somna in hos veterinären. Han fanns hos oss från det jag var 8 till det jag var 17. Förmodligen var det min ålder som gjorde det så svårt.
    Det har varit jobbigt med våra katter också, och vår hund som vi sa farväl till 2012, men inte på samma sätt. Hunden jag fick när jag var 8 blev min allra bästa vän och förtrogna, på det sätt som bara barn kan knyta an till djur. Att förlora honom var sönderslitande smärtfyllt.
    Kram ❤ ❤ ❤

  5. Ja dessa djur, när jag fick sitta i tre timmar efter skolan och höra marsvinet skrika av smärta (visade sig att hon hade en stor tumör i magen) och mamma och pappa kom hem så att vi kunde åka ner till stan. hon var död när vi kom fram och ja jag tror faktiskt att det sitter kvar i själen på något vis. Första djuret som blev en bra kompis och första förlusten. Men det är ju ”bara” ett marsvin sa de. Tänk att det kommer jag ihåg än idag, att man kände sig lite tillplattat och oförstådd. Vi hade ett par katter i början av 80-talet. Den ena tyckte att vägen var bästa stället att var på, så det gick inte bra med Tussie och pappa var smått förstörd när vi kom hem och han berättade, hade fått ta vara på henne också… pappa var lika känslig som jag, men nästan snäppet värre för han hade svårt att tömma musfällorna t o m. Vickie, kattan som blev kvar fick vi ta bort när hon fick något epilepsiliknande elände. Då kan jag säga att min högra hand försvann. Blev ju allergisk ett par år innan och kunde inte gosa med henne längre, Hon tittade konstigt på mig må du tro. Så det blev ingen ny katt och nu är ju Musse här – konstigt nog säger allergologen att jag inte är allergisk längre (?) så vi har börjat gosa lite smått. Han när nästan en kopia av Vickie så han är speciell för oss. Syrrans schäfer var det nog jag som sörjde mest. Klart att syrran saknade honom, men i sådana här situationer blir hon stenhård när det gäller att ta tunga beslut. Hur det skall gå den dagen Amigo försvinner törs jag inte tänka på.. lillbäbisen. Hoppa att det går bra för Frasse nu.

    Gott att höra att det var en solig dag ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s