Mot en stund i solen

En solig dag, känner mig ännu så svag och dessutom orolig i magen, sjutton sån tid det tar för min kropp. Igår blev det en flopp när jag var ute med Frasse, jag hade min svimmigaste dag på länge, så att gå ut med hund var ingen höjdare. Naturligtvis mötte vi två hundar, den första lyckades jag behålla auktoriteten, men sen kom killen med svarta hunden när vi rundade huset och Frasse blev bananas och jag som bara måste sätta mig på närmsta bänk kände mig svag och desperat, sånt känner hundar direkt.

Så klart jag klarade att ta mig runt sittande på bänk här, bänk där, från baksidan av huset in i grannhusets hiss, satt i den. Utanför grannhusets port, satt på bänken och så in i min port och satt på brädan i hissen. Väl hemma vilandes en stund, reste mig och då höll det inte längre, kastade mig ner på alla fyra på golvet och la huvudet i mattan. Lägga sig ner vill jag undvika, ska ju upp igen och det är rena OS för min kropp. Kryper till soffan och lägger mig där, så förbenat tacksam att jag klarade mig till vi kom hem.

Men idag, känns det lite bättre och solen som jag längtat efter gör sitt bästa, ska ta med borstar och annat, måste borsta ur Frasses päls.

Annars händer inte mycket, jag lyssnade på vacker musik men slutade med det, bara grinar och det tar jag som ett tecken på att jag är svagare än vanligt på alla vis. Men det är bara att hämta upp sig själv via knäna, så det går över med lite tid.

Igår pratade jag med min vännina som har legat på sjukhuset så länge, hon är hemma nu, med hela havet stormar som väller ut och in för att vårda, hemtjänsta och rehabilitera henne. Hon borde fått komma på ett rehab några månader så klart, men vi vet alla att det blir billigast för kommuner att bara stänga ner sånt folk är i behov av. Allt ska skötas hemma av i första hand den stackars maken i detta fall, sen resten av det billigaste alternativet efter en hemmaboende anhörig som man så gärna sliter ut.

Jag ska vänta några veckor sedan tar jag med Frasse och går över på en fika, bakar och tar med något.

Nu ska vi ut i solen!

29338CCE-18D9-4C45-A890-6EC9317CA405

9 reaktioner till “Mot en stund i solen

  1. Låter som du nästan utförde ett maratonlopp igår. Det måste ändå kännas som en liten seger att du ändå klarade av den svängen. Läste en debattartikel som Åkesson skrivit och den var till han socialministern Shejk Arabi eller vad han heter. Nåväl där stod att han avsatt 7 miljarder till välfärden. Låter det mycket? Det stod vidare att man avsatt 173 miljarder till migranter och anhöriginvandrare. Tänk, vad man kunde gjort för alla sjuka och gamla för dessa miljarder.

    1. Hela livet känns som ett maraton just nu, men jag har ju haft det så här länge från och till, det går över snart hoppas jag.
      Alla som kan tänka fattar att regeringen har gjort allt för att släppa in och lägger hur mycket pengar som helst på folk från andra länder, alla som kan klämmer sig in utan minsta kontroll.

      De är så förljuget i vårt samhälle och politikerna står inte för sina totala misslyckanden, skyller bara ifrån sig eller ljuger om vilka det är som gör tex alla ”ungdomsrån” som media och de så gärna utrycker sig, att det är invandrare i alla åldrar håller de käft om. Skulle de säga som det är skulle de tappa masken om allt de har ljugit om i så många år.

      Massor av Kramar ❤

    2. Just så och oviljan att tänka själv. Minns redan från mellanstadiet hur en större del aldrig tog ställning eller ställde sig upp och hade några som helst åsikter eller hjälpte till att lösa situationer som uppstod. I mina tankar gick de som fegisarna och det är väl de som är sig lika i nutid. Min typ av person som vågade säga ifrån till mobbing och själv blev delvis mobbad, mig skickade de till rektorn för att prata om ”vad det nu var som hänt.” De fega folket skickade någon att tala för dem, när jag vände mig om stod inte en käft bakom mig. Då låg de lågt, precis som de gör idag. Men i grupp är de duktiga mobbare, precis som idag, då vågar de ha åsikter och göra skit av folk som inte tänker som de.

  2. Men snälla…. mitt hjärta blöder. ❤
    Förstår så fullkomligt hur du känner när det inte finns en enda reserv som slår till.
    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
    Hur som helst så är det skönt att höra av dig här via bloggen och följa dig på din berg och dalbana.
    KraaaaaaaaamM

    1. Jaa, ett jäkla gnäll här från bana fem och det blev etter värre idag på den lilla promenaden. Det tråkiga är att jag inte känner för att skriva, för roande är jag inte och det rör sig inte mycket i skallen, mest vill jag bara vara, lite deppig, seg får inget gjort direkt. Tack och lov finns stickningen, lugnande och får mig att må bättre, kul att det blir något. Stor kram för ditt stöd! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s