Så är blåst och regn i farten igen, det drar från Värtan upp över berget och rakt på vårt hus, så mycket ljud från fönstren av blåsten och havet. Själv ligger jag bra till, det är stackars maken som har lång morgonpromenad med Frasse. De har väl båda regnrockarna på och tyngder hängande, så de inte flyger iväg. Jag är så glad att slippa, men dumt att klaga, solen har verkligen varit mer än generös denna vecka och jag satt senast igår med näsan i vädret och bara njöt av ljuset och värmen.
Men vi har konstaterat att helgerna sedan länge bara bjuder busväder, vilket gör mig ledsen å alla arbetares vägnar.
Gårdagen var sol och lyxig middag, skaldjursplatå som jag hade beställt till oss. Så vi njöt och jag sippade på lite bubbel till det hela.
Vad väljs att fotas? Så sällan vi äter en sån här platå, försenade bröllopsmiddagen, fick bli denna generösa skaldjurslyx. Men att fota vardagsmat gör ofta ingen glad, det behövs proffs till att fota mat, de fuskar med många saker när mat ska fotas. Sprayer som ger bättre färger eller bra stekyta, fukt som ska få det att se saftigt ut, trix och fix och så en duktig fotograf.
Tycker sällan bilder tagna på mat hemma hos oss vanliga, ser så gott ut som i mattidningar. Sen finns det en annan aspekt av det hela, när och vad man fotar i mat och dryckesväg. Jag tänker på yta här, hålla skenet upp på mitt lyxiga, lyckliga liv. För visst fotar många glimtar av sitt till synes lyxliv med fina middag, vinprovning, resor och vackra bubblande glas, med dyrt innehåll.
Jag unnar alla både lyx och flärd, men vissa har liksom inget vardagsliv, inga lugna dagar utan intet, ingen stekt falukorv med potatis.. Deras liv serveras alltid med foton på glas med alkohol, det är glasen som symboliserar ledighet, frihet och lyx.
Ok, jag är anti till drickande, inte i lagom mängd då och då. Växte upp med en pappa som blev alkis, om än den skötsamma sorten som skötte sitt jobb, städade, lagade mat och var en lugn man. Men det präglade min barndom detta drickande på en mängd olika vis. Syster min blev som sin pappa med spriten, vi hade olika pappor och jag som mötte min biologiska pappa först i 18-års ålder, inbillade mig att han åtminstone inte drack.
Det var tungt, väldigt tungt att komma hem första gången till min biologiska pappas familj, han var en riktig alkis. Med fru och flera barn, nedkissade madrasser som stod på tork efter mina oroliga halvsyskons sängvätande. En sorg i mitt hjärta, jag som redan jobbade med familjer via socialen, familjer som hade det så där miserabelt.
Jag fortsatte i mitt unga liv att leta efter en man som inte tyckte alkoholen var nr 1 vid alla tillfällen. Jag ville ha en skötsam man vid min sida, en blivande pappa som hade våra barn och familjen som prio 1. Inte en bakfull man/pappa som var väck varje helg och med tiden all tid. Så mycket vidrig jag såg under de åren som hemsamarit och senare hemvårdarinna. Så skulle mina barn Aldrig få det, om maken blev sån väntade en stor fet spark i arslet på honom, ut ur mitt och barnens liv.
Det ser nog hårt ut, nu när alkoholism klassas som sjukdom, vilket jag personligen inte tycker att det är. Sjukt är det, håller med, men ansvaret att bli drogfri ligger hos den drabbade. Men barnen som skadas för livet av att kvinnor varit för svaga, inte tänker på det friska barnen som ska bevaras så, att de har fler rättigheter än en vuxen alkis.
Min älskade mormor var en av de där riktigt starka kvinnorna en del av oss flickor har turen att växa upp med. Mormors första man var precis en sån där ynkrygg till alkis som sparkade henne i magen när hon var gravid. Han var hennes stora kärlek, men ut åkte han, hon blev ensam med två barn. ❤ ❤ ❤ Så handlar en kvinna med kraft, det klarade inte min mamma av.
Livet är verkligen inte lätt att leva alla gånger, men hela tiden gör vi val av vilken väg vi ska gå. Vi vinglar alla på denna livets väg och tar ibland vad vi tror är genvägar som bara blir senvägar. Att vingla hör till, liksom att ta svåra beslut, det är det som är livet. För mig var valet självklart när det kom till alkohol/droger, jag ville leva med själen vidöppen för allt som kom emot mig. Menar att jag vill leva nyktert så jag inte missar något.
Men nu ska jag hjälpa min man med lite städning här hemma, min fina städerska har jag avbokat på tisdag, då jag kommer vara på landet med Frasse. Maken ska iväg till London i affärer och jag klarar av att gå ut med Frasse på landet alla gånger, om jag är just på landet. Han kan släppas ut på tomten och jag kan ha koll på honom utan att behöva gå långa turer fyra gånger per dag.
Livsglimtar 
Så välgrundade tankar!
Får mig att minnas en bok som heter ”Rop från en trappuppgång”. Skriven av en väns vän, om hur det var att vara liten och inte ha tillgång till trygghet och normal uppväxt. Det tog henne ett helt liv att bearbeta bort avogheten gentemot mamman och hennes alkoholkonsumtion. Hon skrev och skrev och målade samtidigt hiskeliga akvareller som hon vågade visa vid lanseringen av sin bok. Idag en harmonisk och lycklig människa som innan mamman gick bort kom till tals, både med henne och sina småsystrar, som då också kom i kläm.
❤
Nu svarar du upp på precis det jag verkligen inte vill att barn ska råka ut för, hela deras liv blir påverkade av ett fyllesvin i sin uppväxt oavsett om det är mamma och/eller pappa. Jag har träffat många skadade vuxna med hemsk bakgrund, ibland med båda föräldrarna drogberoende, så vidrigt. Här som överallt har vi dessa fyllon som ständiga gäster på närmaste pizzerian med tillstånd att servera sprit. Antar att man ska tycka synd om dem, det gör inte jag, känner bara ilska över allt de har förstört i sitt liv, dessutom är de bara utsugare av samhällets resurser till ingen nytta. Förlåt om jag låter otrevlig och för krass, men det jag har mött av drogmissbrukare har gjort mig sån. De som reser sig, kämpar sig upp i livet, de har min beundran, men resten kan jag och samhället vara utan. Kram ❤
Hörde på radion alldeles nyss hur en pappa blivit åtalad för att vid flera tillfällen misshandlat sin lilla dotter med både sparkar på hennes kropp och släpat henne i håret. Nekar till brott naturligtvis. Som vanligt kan vi som åhörare bara dra slutsatsen om att; antingen har det med fylla att göra eller också något annat. 😦
Så tråkigt hur det är för många barn och fegisar till föräldrar. Vi har varit iväg och handlat dockan Skrollan och extra dockkläder, dotterns yngsta fyller 3-år imorgon. Jag har lyckats hitta en täckjacka med blå botten och dinosaurier på. Hon önskade sig blå dinosaurusar, så en jacka tänkte jag kunde vara kul nu när det blir varmare ute. Hon har så mycket mjukisdjur redan. Kram
Omtanke och kärlek. Vi får inte glömma att det ändå är fler barn som har det riktigt bra. ❤
Tack och lov för det!
Är precis som du, fotar ytterst sällan mat och scrollar ofta förbi när andra har gjort det. Det ser mest ut som någon haft magsjuka på bilderna. Men så finns det riktiga proffs och då är det roligt att se på bilderna. Min inställning till alkohol har alltid varit att det ska smaka gott och vara med måtta vid rätt tillfälle. Jag tycker att det är underbart att kunna ha dörren öppen så hundarna får gå ut och in efter behag/behov. Kram 🙂
Förstår, ser ju på bilderna att hundarna era mår bra av friheten. Vi har dock inget staket på landet så jag kommer vara med honom ute på tomten framförallt på morgonen. Sen kommer vi gå kortare turer, jag kan ännu inte kasta bollar till honom, är rädd att han gör illa benet igen, han springer ju som en galning efter boll. Kram påre!
Staket är bra både för hundar och ens lugn. Prata med herrn i huset 🙂
Ska bearbeta det …
😉
Instämmer i det mesta, men tror att det alltid finns bakomliggande orsaker till att man blir alkis, men tydligen spelar generna också en stor roll. https://www.vardfokus.se/tidningen/1997/osorterat/hjarnan-bygger-om-sig-for-att-klara-spriten/
Ååå tack för en väldigt intressant forskningsrapport. Jag la in den och mina tankar i ett inlägg på Facebook, som jag kopierade hit.
Jag vet inte varför jag krumbuktar mig så med mitt motstånd mot det där med generna. Vi vet ju att japanernas kroppar inte tål alkohol något vidare, så visst finns det tydligen olikheter rent fysiskt. Tänker att vårt samhälle är ju uppbyggt på alkohol som en gemensam social samvaro, den hör till och det växer vi alla upp med.
Vi uppmuntras ofta till vår första hutt och själva dagen då vi fyller rätt år för att fritt träda in i systembolagets paradis är omhuldat med starka känslor och fylla.
Nu för tiden behöver ingen vänta på rätt ålder för att supa, svartspriten flödar överallt.
Fb inlägget
På min andra blogg skriver jag om min motstånd mot sprit, det anses som en sjukdom att bli alkoholist och jag som kärringen mot strömmen vill inte hålla med. Jo, sjukt är det, det jäkla supandet, hur många liv alkisen totalt förstör genom sitt liv och den rundgång det sk sociala arvet
bjuder alkisens närmaste på, för att slutligen även dra ner sina ev egna barn i skiten.
De letar hysteriskt gener för att kunna stämpla ordet sjukdom i behovet. Vad i hela friden ska det det hjälpa? Vi har ingen vård att tala om och mindre lär det bli som sjukvården ser ut.
Tänker samhället plocka upp sönerna, barnbarnen till alkisen och göra vad? Konstatera att genen finns i familjen, sen då? Läkemedelsindustri lär väl jubla, antar att de ska tillverka mer tabletter att sälja.
Jag är så naiv, ett positivt ord enda upp i regeringen, att jag mer vill tänka att synen på alkohol som är så sjuk i vårt samhälle, det sk brännvinsbältet, underlättar för generation efter generation att ta över.
Tänk på alla våra högtider, finns det någon som inte förknippas med brännvin till maten? Jul, påsk, midsommar, klart det finns helnyktra familjer, men det är inte det totala avståendet jag predikar.
Jag är själv uppvuxen med nubbar och allt tänkbart med alkohol, vid dessa helger och andra fester och middagar. En uppväxt utan fyllebråk, pinsamheter, med en pappa som blev alkis, hans bror lika så och de vänner de valde att ha som närmaste vänner. Alla deras fester mycket trevliga med betoning på god mat med vackert dukat bord, dans, gitarrspel och sång. Men kittet som lyfte det hela för dem, var ju det gemensamma drickandet.
Att lyckas bli jävligt full är ännu måttet för otroligt många i nutid för att känna att livet leker och sorgligt nog har även flickor, kvinnor nu sprungit ikapp killarna, gubbarna i konsten att supa till. En lyckad kväll är att bli skitfull.
Den här genen forskningen letar efter måste min fina syster då ha ärvt, för hon blev som sin pappa med spriten. Men hur kunde jag klara mig, min riktiga pappa var mer alkis än syrrans pappa? Ja, vad är det som skiljer oss åt?
Jag håller fast i det sociala arvet, som i så många andra fall ger tydliga avtryck i samhället inte bara med sprit, tex socialfall med icke arbetande föräldrar, brukar generera nästa generation att leva likadant, på skattebetalarnas pengar.
Jag undrar varför forskningen inte vill döpa om alla andra drogbehov som sjukdom via gener? Beteendet och behovet är ju gemensamt, de gör allt för att komma över nästa dos, sup.
Jag vill dela denna rapport om forskandet om drickande, för den var bra. Jag önskar så att något som sagt ger lite avtryck just där det behövs.
Genetik och miljö går nog hand i hand. Även om man är predisponerad att bli drogberoende, går det att undvika om miljöpåverkan är rätt tror jag.
Det verkar ju så, men undrar hur många som får genen i så fall? Många är de kvinnor i nutid som blivit alkoholiserade av detta jäkla vindunkspimplande. Nu ska man ju alltid bli bjuden på ett glas vin, en del verkar inte kunna träffa andra utan att snutta på vin. Jag blir glad när någon säger kom över på en fika. Inte vill jag sitta och dricka vin på dagtid, fattar inte det där. Men bjuder jag på middag bjuder jag gärna både på drink före och vin till maten.
Sen ännu en drabbad grupp som kanske inte är så känd är de som har gjort gastric by pas, många är de kvinnor som blir alkisar, då de börjar smutta ur vindunken och lätt fastnar. Jag undrar hur mycket kvinnor överlag har fastnat i vindrickande pga dessa vindunkar, som gör att det är lättare att dricka mer än tänkt.