Kroppslig oro va e de bra för?

Vaknar tidigare av mig själv och känner den där inre stressen som betyder att jag ska göra något idag. Ligger där och tänker att ”så här har jag varit hela livet,” vaknat tidigare och varit spänd i kroppen inför det som ska hända under dagen. Inför just alla resor, denna idioti, som ung reste jag min första utlandsresa helt själv, var 17-18 år. Det jag var mest rädd för, har jag alltid försökt beta av, att då vakna och vara spänd var väl inget konstigt. Men att vakna imorse för att maken ska skjutsa mig till landet i kväll, då blir jag verkligen förbenad på mitt knäppa psyke, som har tappat allt förnuft. Det finns delar av att bli äldre som jag gott kunde vara utan, titta bara på kroppen hur den ser ut. Nu har det gått så långt att jag nästan inte känner igen min kropp som min. När jag ser unga friska röra sig, springa, hoppa då minns jag känslan att röra mig så lätt, den kroppsliga friheten som man inte har en enda tanke på genom alla år man har den, det bara är, som att andas.

B73EE0E3-E58C-4F32-84FC-E7EA5B553A7E

Idag har ungarna sportlovsvecka här och T kommer på lunch vid tolv tiden, så jag ska dra upp tempot för att hinna packa och umgås med honom. Så ett vet jag det blir en trevlig efterlängtad dag, men jag kommer virra till det med packningen som ska med till landet. Det här att fokusera är väl ingen av mina bästa grenar, när det blir ”störningar” runt om, fast störningen T är toppen.

Igår var vi på kalas hos dotterns yngsta som fyllde tre år, hon är mormors yngsta älskade unge, mullgrodan min. Hon önskade sig blå dinosaurs, kan ni fatta att jag hittade en täckjacka med blå botten och massor av urtidsödlor tryckta på tyget. Jag var mäkta stolt över mitt fynd. Jackan uppskattades och kompletterades med en docka Skrollan som de flesta med flickbarn i släkten känner igen. Skrollan blev hennes bebis direkt och matades mest hela tiden, kändes också som en hit.

Nu måste jag sätta igång mig själv.

Fridens

13 reaktioner till “Kroppslig oro va e de bra för?

  1. Ja, inte är det någon uppbygglig syn att se sig i spegeln nuförtiden. Man ser ut som en Heffaklump och känner sig lika vig som en stör ibland. Det tar tid att komma igång om morgnarna och när man väl gör det så gäller det att inte tappa farten. Men i huvudet är man 30 år fortfarande. 🙂 Kram

    1. Haha det måste vara mig du berättar om. Igår pratade jag facetime med tre av mina närmaste klasskompisar, det var så skitroligt att ses igen, fyra fina tanter med rondör. Jag ser verkligen fram emot att träffa dem igen. Gud så vi kommer babbla.
      Jag är på landet nu, maken ska iväg på jobb och då vill jag vara här med Frasse, du vet.
      Kram

  2. Stor igenkänningsfaktor i det du här skriver. Har du fler än ett barnbarn? Vi har 9 st barnbarn,men det är långt ifrån alla vi har regelbunden kontakt med. Men visst ger de krydda åt tillvaron när man väl träffar dem.

    1. Jag har fem barnbarn från 3-11 år, sonens familj med tre barn bor i närheten, så 11-åringen brukar komma hem till mig efter skolan. Dottern har två men de bor lite längre bort, så det blir inte samma enkla vardag seende som med sonens familj. Barnbarnen betyder otroligt mycket för mig, alla fem på olika vis. Det är så roligt att se dem växa och bli personligheter. När plötsligt en av de yngsta vill ringa farmor och hon pratar och berättar om sitt liv, det är helt magiskt. Jag är nog ”berättare” i vår familj och varefter ungarna har vuxit, så har de kommit till vår stuga på landet för att prata med mig, berätta själva och lyssna på mig. Absolut bland det härligaste jag vet. Vi byggde en stuga till dem på landet för att underlätta kontakt och att de kommer ut på landet, bad och frihet, med att springa ut och in, tomt ger en frihet de inte har i lägenheten när de är yngre.

    2. Det är nånting som händer inom när man får träffa dem, helt klart. Och så den här lille plutten som vi hade hade hand om i i förra veckan som lovat att han ska köpa en ny bil till oss för de pengar han har hemma, det blir något att fram emot. 🙂

    3. Jag skrattar så gott, de är underbara att prata med, lilla pysen fixar bil till er. 11-åringen är min vapendragare, vi skrattar gott tillsammans och pratar livets alvar. Sen har vi 5-åringen som jag brukar kalla bilförsäljaren, han kan prata han och har en räv bakom varje öra, massor av tokig humor som får oss att gapskratta. Yngsta av alla stod igår och ”skurade” ur sin potta med pappas tandborste. Klart att man måste skölja ur pottan ordentligt när man har använt den. Så rolig bild, hon står på en pall med byxor och underbyxor nere vid fötterna och så pottan i handfatet med tandborsten i högsta hugg. Den du, hon är en kopia av sin mamma som for som en skollad råtta som liten. Hahaha!

    4. Gissa om, pappan hade som tur var sin eltandborste i skåpet. Det var en vanlig som stod framme hon använde. Fy nu har proppar gått, ingen kyl frys spis tv o annat. Min son kommer och hjälper mig jag har inte tillräckligt med proppar och fan fatta den där skylten med vilka proppar som hör till vad. Inte en sonen blev klok på det, jag fotade o skickade bild på allt. Tack o lov att han kommer, maken är i London. Dessutom behöver paddan laddas, nu blir det tyst på mig ett tag. 🙂

  3. Jippi, ringde maken som sa att det fanns fler proppar i en viss låda. Varde ljus! Kyl frys tv lampor så skönt. Jag har hoppat rekord många gånger upp och ner på stolen i hallen. Trodde den skulle gå sönder av tyngden, men det gick bra. Jag är fysiskt helt slut, blir ju så frustrerad av den här typen av händelser. Men är glad att sonen slapp åka hit, tar en timme och sen hem. Han har väl roligare saker att göra. Tack min riddare för erbjudandet! 🙂

  4. Ganska ofta känner jag att vad spegeln visar speglar inte mitt inre. Många säger att åldern är bara en siffra men det håller jag inte helt med om. Med åren förändras en del och tyvärr kommer ofta krämporna smygandes för många men det är bara att hänga med så gott det går.

    Vilka perfekta presneter!

  5. Jag tror bara de yngre och de väldigt tursamma äldre friska, säger att det bara är en siffra. Bara att man får så dålig balans är ju botten, jag går ofta som ett barn ner för trappan, en fot i taget. Att balansera på ett ben och få det andra i underbyxan är en avancerad övning varje morgon. Att inte vända skallen för snabbt, för då blir det hela havet stormar i knoppen.
    Sen bara hur kroppskrället ser ut, ibland när jag ligger barbent kan jag sträcka ut ena benet och inte fatta att det är mitt, mina ben som var långa och jäkligt snygga … många som sa det i alla de där magiska åren när man syntes. Nu vill jag inte ses på det viset, mer bli lyssnad på i så fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s