Nu ryker tallen

Tänka sig strålande sol en lördag, har suttit i lä, bara njutit av hackspettarnas flit, kråkornas KraKra och lite smått som flugit förbi och snattrat i farten. Snart kommer dock lugnet att brytas av en arborists arbete på vår tomt. Dessa stora träd som inte har vett att växa, där vi vill ha dem ryker nu. När vi köpte huset var tomten helt ihopväxt, ingen hade brytt sig om tomten på mängder av år, vi såg inte ens huset från vägen när vi kom för att titta på det. Så det är inte första besöket av en arborist, jag blir lika glad varje gång jag kommer på vad det yrket heter. 😊

På vägen hit igår i mörkret så är jag alltid så vaksam på vad som ev finns i vägkanterna, vad som kan dyka upp. Maken kör och jag spejar, jag är minst sagt knäpp med min starka ovilja att köra på ett djur och då är det djuret jag tänker på i första hand.

Plötsligt tänker jag eller snarare känner … djur, rakt upp efter krönet och nog låg det ett djur där, platt som en pannkaka redan. 😢
Visst är det märkligt att jag kan känna så tydligt, inte första gången och andra gånger har djuret levt. Resten av resan hit bjöd på en hare som hann hoppa över vägen tack vare mig och lyckan var en grävling som kom traskande på lilla bron över vårt sjön. Men grävlingar, så söta de är, annat kan jag inte säga.

Ibland får jag hämta andan av kärlek som ofta möter mig på min väg i de mest oväntade situationer. För några veckor sedan kom vi hos mig på Facebook att prata om blodgrupper, min är en av de mycket små och jag skrev att sannolikheten för att en av mina vänner skulle ha samma sort var minimal. Att sen den personen ville ge mig sin ena njure, är än idag så stort att jag omöjligt kan förstå gåvans storhet. Kan ni tänka er när min fd arbetskamrat visar sig ha samma blodgrupp och skriver att jag nu har en extra njure hos henne.
Rörd är ett ord som inte räcker till för mina känslor.

Idag ringde en vän som bor ca 15 mil bort med sin man, hon sa att mannen skulle komma och handla åt mig om min familjen skulle bli sjuk och jag sitter här på landet och behöver hjälp. Omtumlande och rörd, har så fantastiska människor omkring mig. Jag måste ha varit en vänlig själ i ett tidigare liv, som får så mycket kärlek och vänlighet på min väg.

Jag skriver ofta och argt om samhällets ansvariga som inte sköter sina uppgifter, just det där vi var invaggade i att ha tilltro till, staten som skulle fixa allt från födsel till döden. S har stått som en garant för vårt tidigare eftersträvansvärda samhälle, ett samhälle beundrat av många andra länder, vi fick många studiebesök för att visa upp vår väg till ett tryggt, jämlikt samhälle. Det var förr, i nutid drar vi möjligtvis andra länders mungipor till ett leende i mjugg. Vi har blivit ett så konstigt land att man skämtar om oss. Våra grannar vet att det är kört för oss på alla vis, de berättar om det i intervjuer.

Det där är inte glömt, men begravt av karriärister i politikertoppen. Tänk om de alla imorgon kunde vända sig mot varandra i stället för ifrån och säga; Nej, nu kastar vi all partipolitik åt fanders och arbetar för vårt land, vårt folk. Ser ni vilka illusioner jag har, tro att de vill något, ta i, fast det tar emot.